På måndag inleds rättegången mot Karl Hedin, välkänd företagsledare och vargdebattör, som tillsammans med flera andra personer står åtalad för grovt jaktbrott, misstänkt för att ha jagat varg hösten 2018. Han misstänks även för förberedelse till grovt jaktbrott för att ha hanterat giftet karbofuran i syfte att döda varg.

Hedin förnekar brott, och i Facebookgruppen "Vi som stödjer Karl Hedin", med närmare 34 000 medlemmar, går diskussionerna varma. Förutom fallet i sig diskuteras även samhällets, enligt medlemmarnas, misslyckade hantering av vargen.

Det faktum att ett enskilt fall har väckt så stort engagemang visar tydligt den enorma polarisering som råder i frågan, anser Gunnar Glöersen, jaktvårdskonsulent med ansvar för rovdjursfrågor på Svenska Jägareförbundet.

– På något sätt borde det vara en varningsklocka för myndigheterna, säger han.

Att vargen rör upp känslor är inget nytt, den har alltid varit ett polariserande djur. I grunden beror det på vargens natur, tror Glöersen.

– Det är ett stort rovdjur som kräver väldigt mycket mat. Den kommer att påverka sin omgivning på något sätt mer än många andra stora rovdjur, säger han.

I andra vågskålen ligger vargens lyskraft – det är ett karismatiskt djur som omhuldas starkt av djurvänner, säger Olof Liberg, vargforskare på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

– Men vargen i sig ställer till problem. De människor som drabbas av den upplever att de får bära hela bördan, medan besluten om den framför allt fattas av folk som bor i storstaden som inte har problem med vargen. Där ligger huvudkonflikten, säger Liberg.

Bidragande till missnöjet är troligen att den svenska vargstammen vuxit sig starkare under lång tid.

Efter att ha återetablerat sig i Sverige på 1980-talet växte den successivt fram till 2015, då den i stället sjönk något. Vid den senaste inventeringen hade stammen återigen ökat, till cirka 365 vargar.

Enligt en SLU-studie som publicerades i fjol var den illegala vargjakten, som ser ut att öka i takt med en växande vargstam, den primära förklaringen till nedgången efter 2015.

– En provocerande faktor för tjuvskyttarna är storleken på stammen. Ju mer varg, desto mer motiverad blir man, säger Olof Liberg som var studiens huvudförfattare.

Det verkar finnas en brytpunkt för acceptans vid cirka 250–300 vargar, säger Gunnar Glöersen på Jägareförbundet, men påpekar att förbundet vill ha färre vargar än så.

– Det enda sättet att komma till rätta med den illegala jakten är att anpassa förvaltningen och politiken efter de människor som faktiskt lever med vargen, säger han.

Enligt Erica von Essen, docent i miljökommunikation som skrev sin avhandling om illegal vargjakt i Sverige, går läget allt mer mot att likna det i Italien. Där är legal jakt förbjuden, men alla vet och accepterar att vargstammen hålls ned genom tjuvjakt.

– Det har blivit lite tabu att prata om illegal jakt i Sverige. Tidigare har man alltid pratat mycket varg, men nu har det tystats ned och det är aldrig bra. Då vet man att någonting händer.

I avhandlingen intervjuade hon många jägare, men få uttryckte riktigt hat mot vargen. I stället var det förvaltningen som sågs som problematisk, säger Erica von Essen.

– Huvudskälen till att de ursäktade illegal jakt var att de såg att det låg en massa maktresurser i samhället som man som jägare inte kunde använda, men som användes av den "andra sidan".

Det kunde exempelvis handla om upprepade överklaganden av licensjakt på varg.

– De tyckte också att myndighetsgången var byråkratisk och att man strategiskt motarbetade jägare med förseningar genom pappersarbete.

En jägare uppgav att han inte skulle rapportera in om han skjutit en varg ens om det gjordes för att skydda boskap, eftersom det "bjuder in till en lång utredning där man ifrågasätts på alla punkter".

– Hellre gömmer man vargen i busken helt enkelt. Det är ganska talande, säger Erica von Essen.

Också Gunnar Glöersen befarar att Sverige går allt mer mot den "italienska modellen".

– Det är väldigt problematiskt att svensk vargförvaltning hamnat i en situation där det egentligen inte är samhällets beslut om vargstammen som styr, utan det som händer är utanför samhällets kontroll.

Det tyder på att något är väldigt fel, konstaterar han.

– För 25 år sedan var jag på ett seminarium där en vargforskare från Italien sade att "The Italian way" var det enda sättet att förvalta varg inom EU. Vi skrattade och tyckte att "så gör vi inte i Nordeuropa". Men tyvärr verkar det som att vi hamnat där.

Enligt Glöersen måste man för att få bukt med tjuvjakten och acceptera att förvaltningen av varg, oavsett hur stor eller liten population som eftersträvas, kräver laglig jakt.

– Då får inte det faktum att man dödar en varg vara ett problem.

Men trots att antalet rovdjur har ökat kraftigt i Sverige saknas fortfarande insikt om att en aktiv förvaltning krävs, även för populationens bästa, anser han.

– Om man gillar stora rovdjur har vi haft en fantastisk utveckling, ändå är konflikten och polariseringen större än någonsin.

Olof Liberg på SLU anser också att en tänkbar åtgärd är att öka den legala jakten, då man i studien såg att tjuvjakten minskade när fler vargar fick skjutas legalt.

– Men när stammen nu är nere runt den lägsta tillåtna nivån på 300 kan man inte tillåta legal jakt heller, även den kommer trycka ned stammen under nivån, säger han.

Marc Skogelin/TT