Finansminister Magdalena Andersson drömmer sig tillbaka till tiden när staten hade kontroll över det mesta när hon i SVT:s Agenda för fram att pandemin kommer att innebära slutet för ”privatiseringsvågen”. Visst kommer vi dra lärdomar av vad vi sett kring hanteringen av coronapandemin, men det är knappast anledning att minska på privatdrivna verksamheter.

Det som varit det största problemet med ”privatiseringsvågen” sen 80-talet är att kontrollen varit undermålig och beställningarna från statligt håll otydlig. Det går inte att skylla på att privata företag skulle vara ”dåliga”, när det i själva verket sannolikt är det offentliga som varit dåliga beställare.

Ministern pratar om att det behövs en bättre kontroll, och det är självklart och borde skötts betydligt bättre för längesen. När Magdalena Andersson i nästa andetag säger att det inte ska finnas vinster blir det ett hemfallande till meningslös sosseretorik. Alla företag behöver sträva efter en viss vinst för att kunna fungera som ett bra företag. Det betyder inte att vinsten alltid ska gå i ägarnas fickor, utan betyder i många fall återinvesteringar i verksamheterna. Detta borde gå att reglera i överenskommelser mellan beställarna från regioner och kommuner, men ofta är kompetensen kring upphandlingar inte tillräckligt hög på dessa nivåer.

Den tråkiga vänsterretoriken att vinster är problemet för välfärden kommer inte att gynna vare sig brukarna eller beställarna. Det reflexmässiga motståndet mot vinster innebär i praktiken en inbromsning av antalet privata aktörer i den offentliga sektorn. I stället borde alla krafter nyttjas för att tillhandahålla vård, skola och omsorg med hög kvalitet. Där har beställarna nyckeln.

Mycket behöver ses över efter pandemin, men att hindra privata företag att driva välfärdsföretag och att centralisera ansvaret för verksamheter är knappast lösningen. Nytänkande och systemförändringar är det som krävs.

Den psykiska ohälsan är hög och lär knappast bli mindre av coronapandemin. Många människor blir deprimerade av isoleringen, vårdpersonalen går på knäna och en del blir långtidssjuka efter covid-19 med oförutsägbara symptom. Dessa grupper skulle kunna må bättre om de fick behandling i naturen. I Skåne kallas det naturunderstödd rehabilitering, i andra regioner kan det heta något annat, men syftet är att göra människor friskare med hjälp av djur och natur.

Region Skåne har avtal med några gårdar för naturunderstödd rehabilitering, NUR, men det skulle kunna vara så många fler. Det är tjugo år sen den första rehabiliteringsträdgården stod färdig, som ett forskningsprojekt på SLU Alnarp. Trots goda resultat finns det fortfarande en skepticism, både hos en del läkare som tror mer på ”vanliga” läkemedel och hos en del politiker. Det är faktiskt obegripligt.

En satsning på grön hälsa skulle vara en satsning på kvinnor, för det är främst kvinnor som är drabbade och som också därför är merparten av de patienter som remitteras till NUR. Kanske är det faktum att NUR är bra för kvinnor det som gör att tveksamheten kring metoden är såpass stor. Kvinnors hälsa har sällan tagits på allvar och vi är fortfarande långt ifrån en jämställd vård.

En nystartad insamlingsstiftelse, Natur & Hälsa, försöker sprida sin kunskap kring den psykiska ohälsan. Den är startad av två tunga skåningar, f d socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och SLU-professorn Patrik Grahn. Det är hög tid för regionpolitiker i hela landet att lyssna på dessa, så att fler människor kan få möjlighet att må bättre.

Varje år den 8 mars uppmärksammas den internationella kvinnodagen. Firar, säger en del, vilket skaver i öronen hos många. Över hela världen kämpar kvinnor mot förtryck och kvinnohat på olika sätt, en kamp som måste föras ideligen och som ibland tar två steg tillbaka. Sverige är relativt sett ett ganska jämställt land, men det finns ändå enormt mycket kvar att göra. Och vi kommer aldrig att bli färdiga, för det kommer hela tiden att finnas områden där det tas steg tillbaka.

Sverige har en förhållandevis kvinnovänlig lagstiftning och alla myndigheter ska arbeta med jämställdhetsfrågor. Jämställdhetsmyndigheten bildades efter en kortare nedläggning och det finns lagkrav på jämställdhetsplaner som ska följas upp regelbundet. På pappret låter allt duktigt och svenskt ordentligt. Men vad händer i verkligheten egentligen? Är det bara vackra ord och sen ”business as usual”? På alltför många ställen är det tyvärr så att jämställdhetsfrågor är ett blankt papper, i bildlig bemärkelse.

För att kunna förbättra jämställdheten måste man se att det finns ett eller flera problem. Det är ingen förmåga man föds med, utan man behöver hjälp att få på sig de så kallade genusglasögonen. Men har man en gång fått dem på sig går det inte att ta av dem. Det handlar om att se samhällets strukturer och ägna sig åt normkritiskt tänkande. Det är inte helt lätt, för vissa partier har närmast gjort till sin mission att hävda att det visst inte finns några normer som orsakar ojämställdhet. Allt handlar i dessa partier om individer och deras handlingar och val.

Men ta ett så enkelt men konkret exempel som ”tvättsäcksprojektet” på Danderyds sjukhus för mer än tio år sen. På hudkliniken upptäckte en sjuksköterska att tvättsäcken i herrarnas omklädningsrum alltid var överfull, medan det i damernas tvättsäck låg någon enstaka handduk. Sjuksköterskan tog upp saken på ett klinikmöte och det beslutades att undersöka saken. Det visade sig att kvinnorna fick åka direkt hem med råd om egenvård när de besökt kliniken för psoriasis eller andra hudsjukdomar. Männen däremot fick behandling på plats och till och med hjälp att bli insmorda av läkande krämer, därav de smutsiga handdukarna i omklädningsrummet. Fanns det då någon medicinsk anledning till att män och kvinnor behandlades annorlunda? Nej. Det var i stället de normer som finns överallt i samhället som gjorde att det blev såhär.

Kvinnan förväntades klara av att smörja in sig själv och klara av egenvården, medan de kvinnliga undersköterskorna självklart smorde in mannen. Säkerligen helt utan reflektion över att det skulle vara något konstigt med det.

Män och kvinnor behandlas olika inom vården och det kan bli särskilt allvarligt när det handlar om livshotande tillstånd. Det är numera välkänt att kvinnors symptom vid hjärtinfarkt kan se helt annorlunda ut än vad mäns gör. Det har vårdpersonalen tvingats lära sig den hårda vägen.

I över tio år har personal inom primärvården i Skåne utbildats i att använda den så kallade Genushanden när de har samtal med patienter. När männen har psykiatriska problem kan det vara svårt att upptäcka dessa för männen söker för ont i ryggen eller något annat kroppsligt. Kvinnan är van att prata om sådant och går hem med läkemedel och remiss till terapi. Medan mannen kanske får sjukgymnastik eller en operation, men fortfarande mår dåligt och riskerar att begå självmord för att vården inte sett problemen.

Att få på genusglasögonen är alltså viktigt för både män och kvinnor. Alla tjänar på att jämställdheten ökar, men det finns tyvärr en bild av att någon skulle förlora på jämställdhet. Att arbeta för jämställdhet är inte alltid så uppenbart viktigt som inom vården, men det är viktigt inom alla sektorer. Pojkarna hamnar efter i skolan och andelen flickor som fortsätter på högre utbildning är numera högre än för pojkar. Det riskerar att leda till att fler pojkar och män far illa och i förlängningen även kvinnor eftersom männen kan behandla kvinnorna dåligt i sin frustration. Genom konkreta projekt kan fler få på de livsnödvändiga genusglasögonen.

Vaccinationerna har gått oväntat trögt jämfört med förutsägelserna när vaccinationskampanjen startade i vårt land. Läkemedelsföretagen har inte klarat att framställa och leverera i den takt som utlovades. Dessutom tycks EU:s gemensamma upphandling har blivit något av ett misslyckande, EU har inte tillräckligt kraftfulla medel gentemot tillverkarna. Andra länder, Israel, USA och Storbritannien, har fått tag i mycket större mängder vaccin i förhållande till befolkningen och varit skickligare på att organisera vaccinationerna.

Men trots motgångar finns det stora förväntningar på att vaccinationskampanjen kommer att bli ett dråpslag mot smittospridningen. I synnerhet finns det tillit till de vacciner som fungerar mest effektivt. Men den närmast euforiliknande stämningen kan framöver drabbas av allvarliga bakslag.

Coronaviruset är en farlig fiende för mänskligheten. Viruset är snabbt anpassningsbart och förändrar sin sammansättning för att överleva genom att mutera. Vi har numera förutom den ursprungliga varianten att hantera även den brittiska, den sydafrikanska och den brasilianska. En grundläggande fråga är om vaccinutvecklingen hinner löpa i tak med mutationerna.

Vaccinationerna syftar till att coronaviruset inte skall leda till insjuknande. Men om vaccinerna blir allt mindre verksamma så kan det vara farligt om vaccinspåret är det enda som prioriteras. Ett alternativ är att lyckas få fram läkemedel som slår ut viruset när det redan har attackerat kroppen.

Flera sådana lovande forskningsinsatser sker inom läkemedelsindustrin. Finska forskare har nått framsteg i att utveckla läkemedel som inhaleras d.v.s sprutas in via munnen. Uppgifter finns att den välkända astmamedicinen Pulmicort som en gång forskades fram i Sverige, kan ha effekt. På flera svenska sjukhus har startats forskning kring inhalationssteroiden ciklesonid. Från Japan har man visat positiva effekter av sådan behandling.

Jämsides med vaccinationsforskningen behövs fortsatta omfattande studier kring botande läkemedel. I synnerhet behövs det inför risken att den tredje våg vi nu befinner oss i av pandemin kan följas av en fjärde och flera nya vågor av smittoutbrott. Vi bör tänka som Winston Churchill gjorde när han formulerade sig vid andra världskrigets utbrott: "Vi befinner oss inte vid slutet. Det är inte ens början av slutet. Men kanske är det slutet av början." Det var en realistisk spådom, men bättre vara realistisk än alltför optimistisk.

Lars J Eriksson

Står vi i inledningen till en ny grön våg? En del menar att pandemin och det faktum att en stor del av svenska folket numera jobbar på distans kommer att förändra våra sätt att leva. De flesta jobbar förstås genom att sitta i sina ordinarie bostäder. Men andra har valt att arbeta från sina fritidshus, eller till och med i sina bostäder i utlandet. Den digitala tekniken gör att mycket arbete kan ske vid datorn som står hemma lika gärna som på kontoret och idag har vi fått inarbetade rutiner för digitala möten via våra skärmar. Häromdagen stängde min sambo - universitetslektor i danska Aalborg - in sig i sitt arbetsrum för att föreläsa för 70 personer som var uppkopplade via sina datorer.

Men någon ny grön våg blir det inte, hävdade nyligen ekonomiprofessorn Charlotta Melander. När allt återvänder till det normala får staden sin dragningskraft igen hävdade hon.

Delvis tror jag att hon har rätt. Framförallt yngre människor kommer att välja stadens fördelar, i alla fall de större städernas. Däremot tror jag att människor som har fler år på nacken har upptäckt lockelsen i att leva i en mindre stressig tillvaro och bo på mindre orter eller landet. Men de gör det knappast som de tidigare gröna vågarna som ville leva på vad de själva kunde odla kompletterat med lite djurhållning.

Min sambo avvecklade i höstas sin övernattningslägenhet i Aalborg när hon sedan mars månad bara bott där en natt. Med möbler och husgeråd för en liten två som belamrade vår Malmölägenhet började vi leta fritidshus runt om i Skåne. Nu äger vi ett litet hus i Sankt Olof på Österlen och arbetar på halvtid därifrån. Tre av våra närmaste vänner har tagit samma steg, bor på några kilometers avstånd och har mindre boende i Malmö och Lund. En sköter sitt arbete i tyska München vid ett skogsbryn en bit bort.

Häromdagen var jag in till Simrishamn och träffade mäklaren som förmedlade vårt hus. Hon bekräftade vad jag trott, trycket är enormt efter att få tag i en bostad i dessa trakter, inte bara skåningar utan folk från hela landet. Så jag tror professor Charlotta Melander har fel, vi befinner oss i ett verkligt skifte.

Lars J Eriksson

8 mars är det internationella kvinnodagen. Vi S-kvinnor vill se ett fullt ut jämställt och jämlikt samhälle. För att klara det behöver vi gemensamt säkerställa en trygg välfärd efter behov. Men en stark och gemensam välfärd är inte själva slutmålet, den är ett verktyg för att utöka demokratins räckvidd. Det är en grund för allas frihet. Därför är det så viktigt att välfärden inte är en marknad där endast den starke med störst plånbok kan få sina behov tillgodosedda. Alla oavsett bakgrund eller plånbok ska få vård när den behöver och en jämlik skola för sina barn.

Året som gått har i ljuset av pandemin på ett ännu tydligare sätt visat bristerna i vårt välfärdssystem. Vi S-kvinnor har länge kämpat för att stärka välfärden och hoppas nu att fler är beredda att göra vad som krävs för att garantera en stark och generell välfärd. Detta eftersom vi under året sett hur fina ord och applåder getts till välfärdens hjältar. Vi S-kvinnor undrar hur dessa fina ord och applåder i verkligheten ska leda till en stark och generell välfärd efter behov? Eller hur de ska bidra till jämställda och rättvisa löner? Eller schyssta arbetsvillkor? Vi menar att det krävs mer, det krävs politisk vilja och reformer för att skapa verklig förändring.

Bristerna i dagens välfärdssystem förstärker ojämställdheten. Dels eftersom det främst är kvinnor som arbetar inom välfärden och på så vis drabbas av låga löner och dåliga arbetsvillkor. Att villkoren och arbetsmiljön är så dålig bidrar också till att många kvinnor inte orkar jobba heltid eller ens ett helt arbetsliv, samtidigt tvingas man ta stort ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Det är helt oacceptabelt!

Vi vill se ett välfärdssystem som sätter verksamheten och personalen främst, vi menar att om personalen som arbetar i välfärden har bra och schyssta villkor ges också bättre förutsättningar för höjd kvalitet som direkt gynnar exempelvis den enskilde eleven i skolan eller patienten på vårdcentralen. Detta innebär att vinstintressena måste bort från välfärden, välfärden är ingen marknad där någon eller ett fåtal företagsägare ska kunna tjäna pengar på våra barn eller elever. Om vinstintresset får styra är det inte den enskildes behov som är i centrum utan hur företaget ska kunna tjäna mest pengar.

Vi tycker det är rimligt att de gemensamma resurser vi lägger på välfärden borde stanna i välfärden. Men vi ser också ett behov av att generellt öka anslagen till välfärden. Vår feministiska och S-ledda regering har gjort historiskt stora satsningar på välfärden som direkt gått ut till våra kommuner och regioner.

Tyvärr är det många moderat-ledda kommuner som istället använder pengarna till annat och gör direkta nedskärningar samtidigt som de fortsätter privatisera verksamhet. Det är inte att sätta välfärden främst.

Under förra mandatperioden röstades förslaget om att begränsa vinster i välfärden ner i Sveriges riksdag. Vi behöver bli fler som sätter välfärden främst så att denna fråga kan få majoritet i riksdagen. Endast så kan vi se till att våra gemensamma resurser går till välfärden och inte till privata aktörers vinster! Det är viktigt både för jämlikheten och jämställdheten!

Elin Gustafsson, distriktsordförande S-kvinnor Skåne

Carina Nilsson, kretsordförande S-kvinnor Malmö

Kia Haraldsdotter Sageus, klubbordförande S-kvinnor KARL Malmö

Barbro Erlström, klubbordförande kvinnoklubben Anna S-kvinnor Malmö

Ulla Ängquist, klubbordförande Husie S-kvinnor Malmö

Agnes Kauranen, klubbordförande Avantgarde S-kvinnor Malmö

Anna Ingers, klubbordförande S-kvinnor Helsingborg

Susanne Jönsson, klubbordförande S-kvinnor Ängelholm

My Lilja, klubbordförande S-kvinnor Lund

Ann Olausson, klubbordförande S-kvinnor Hässleholm

Kim Grahn, klubbordförande S-kvinnor Ystad

Kristina Saunders, klubbordförande S-kvinnor Staffanstorp

Britt Liljekvist, klubbordförande S-kvinnor Hjärup

Veronica Larsson, klubbordförande S-kvinnor Trelleborg

Karin Andersson, klubbordförande S-kvinnor Kävlinge

Maria Nyman Stjärnskog, klubbordförande S-kvinnor Skurup

Sabina Månsson Hultgren, klubbordförande S-kvinnor Kristianstad

Inga-Lill Bjartén, klubbordförande S-kvinnor Österlen

Jessica Kronvall, klubbordförande S-kvinnor Landskrona

Annika Mollden, klubbordförande S-kvinnor Bromölla

Sverigedemokraten Mats Fredlund uteslöts ur fackförbundet Transport när han valdes in i kommunfullmäktige i Kiruna, med hänvisning till grundläggande värderingsskillnader mellan fackförbundet och SD. Stockholms Tingsrätt har nu ogiltigförklarat beslutet att utesluta Fredlund, eftersom den menade att det inte går att bevisa att Fredlunds gärning som aktiv sverigedemokratisk lokalpolitiker går emot Transports stadgar, vilket var huvudfrågan. Mats Fredlund fick inte det skadestånd på 100 000 som han ansökt om, men det framstår inte som om pengarna varit huvudfrågan för honom, utan principen.

Transport är dem som går längst när de markerar mot Sverigedemokrater, i och med att man inte ens kan vara medlem. Andra fackförbund drar gränsen vid att man inte kan ha förtroendeposter.

Grundfrågan är vad ett fackförbund egentligen är för något: en samhällstjänst i någon form, eller en ”klubb”. Klubbar måste själv bestämma vem som kan vara medlem, en samhällstjänst bör inte kunna neka någon. Eftersom fackförbunden tillhör arbetsmarknadens parter och i den funktionen representerar alla anställda kan man fundera på om det är rimligt att vissa anställda inte får vara med. Om den svenska modellen med förhandlingar mellan fackförbund och arbetsgivare ska kunna klara sig kvar blir det problem om färre och färre av de anställda får vara kvar i fackförbunden.

Tingsrättens beslut är en seger inte bara för Fredlund själv, utan för Sverigedemokraterna och deras möjlighet att öka sitt inflytande på fackföreningsrörelsen. SD är numera andra största parti inom den fackliga arbetarrörelsen och har varit största parti bland män inom LO. Det är i längden omöjligt att ignorera om fackförbunden vill behålla sin starka ställning.

Det är dåliga nyheter för fackförbunden som riskerar att bli en ny plattform för Sverigedemokratiskt inflytande antingen de vill det eller ej och då står inför en mycket jobbig värdegrundsdiskussion.

Mats Fredlund vill öppna fackförbunden för sverigedemokratiskt inflytande. Han har hitintills lyckats bra med det.

Enligt en ny studie på våldtäktsmän i Sverige märks en överrepresentation av utlandsfödda. 60 procent av gärningsmännen är födda utanför Sverige, eller har föräldrar som är det.

Studien, gjord av en forskargrupp vid Lunds universitet, är den största i sitt slag och omfattar alla (3039 personer) som dömts för våldtäkt, grov våldtäkt och försök till våldtäkt mellan år 2000 och 2015. Den är intressant inte minst för att underlaget är såpass stort att man kan lita på resultatet. Det är inte bara etnicitet som undersökts, utan också ett flertal andra parametrar, som intelligenskvot, social utsatthet och allmän brottsbenägenhet.

Ardavan Khoshnood, som är en av studiens upphovsmän, kriminolog och docent i akutsjukvård vid Lunds universitet, beskriver den genomsnittlige våldtäktsmannen som en utlandsfödd person som gått ut gymnasiet och har låg inkomst. Vanligaste födelseåret är 1976. Han har ofta problem med alkohol eller droger och kan ha dömts någon enstaka gång, men har sällan ett längre brottsregister. Khoshnood menar att det är ett problem ur brottsbekämpningssynpunkt att så många av gärningsmännen saknar brottsregister: det är svårt att arbeta förebyggande när de är okända för polisen. Det är självfallet ett jätteproblem.

Förhoppningsvis kan och vill forskarlaget fortsätta djupdykningen i våldtäktsmäns bakgrund för att ta reda på om det är enbart etnicitet eller även klass/social status som avgör. Även en diskussion om koppling till anmälningsbenägenhet, som kan öka när gärningsmannen som upplevs som hotfullt främmande, vore högintressant. Förhoppningsvis får de göra det ifred utan påtryckningar och trakasserier från utomstående som vill se ett visst resultat. Ingen sida bör ägna sig åt önsketänkande, även om det är svårt: främlingsfientliga vill se en förklaring, meningsmotståndarna en helt annan. Målsättningen måste vara att komma så nära den (neutrala) sanningen som möjligt.

Victor Obáns Fidesz har valt att lämna den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, efter att den ändrat sina stadgar så att partier kan uteslutas med enkel majoritet. Fidesz valde att gå innan de blev utkastade, så att de kunde säga att det var deras eget beslut och kallar stadgeändringen en fientlig handling. Det har de rätt i. Det är inte längre rimligt att ett parti som Fidesz sitter i EPP om gruppen vill kunna behålla sin trovärdighet. Motvilligheten kring att kasta ut dem slutgiltigt har krasst handlat om röster i parlamentet.

Moderaterna och Kristdemokraterna har till deras försvar verkat för ett uteslutande av Fidesz länge. Man bör inte blanda klassiskt konservativa partier med populistiska. Det är två olika politiska djur och det skadar de klassiska partierna att låtsas som något annat. Risken finns att man tvingas kompromissa i populistisk riktning för att göra gruppmedlemmar ute på högerkanten till lags. Till det kommer att de svenska högerpartierna redan ofta röstar mer konservativt i parlamentet än hemma, så längre ut på kanten bör de inte gå.

Ungern och Polen rör sig allt längre bort från de krav som finns på länder som vill vara med i EU. De största problemen är med rättsväsendet, som blir mindre och mindre oberoende och det fria ordet/den fria pressen. Gränsen är nådd, men EU har ännu inte markerat tillräckligt kraftfullt för att det ska bli märkbart. Uteslutningen ur EPP är ett litet steg på vägen mot att tvinga Fidesz och dess polska motsvarighet PIS att välja mellan sitt nationalistprojekt på hemmaplan och sitt medlemskap i unionen.

En stor del av ansvaret för Ungerns och Polens framtid i EU ligger hos dessa länders väljare. EU skickar höga bidrag i Visegradländernas riktning. Vill väljarna ha fördelarna med EU-medborgarskapet och EU-pengarna måste de visa det genom att välja bort auktoritära ledare som hotar ländernas möjligheter att vara kvar i EU. Under flera år har man försökt äta den auktoritära kakan och medlemskapet kvar. Det måste få ett slut. Väljarna kan få antingen Orbán eller EU, inte båda.