Lägg en spegel framför dig på bordet, titta ner i den och fundera på hur trovärdig personen framför dig ser ut. Fråga dig sedan om du skulle kunna tänka dig att köpa en begagnad bil av denna kindpåshängande person.

Eller titta dig i spegeln en morgon efter en gårdag som bjudit på både tufft arbete och hårt festande. Skulle du berätta dina innersta hemligheter för denna rishög till person?

Statsminister Stefan Löfven (S) höll toppmöte med Indiens premiärminister Narendra Modi på fredagen. Mötet skulle handla om klimatomställning och coronapandemin.

Tyvärr verkar Löfven inte inspirerats av min tidigare krönika i Norra Skåne om att erbjuda Modi stora pengar på bordet för att Indien ska leverera vaccin till Sverige.

På kort tid har det inträffat flera drunkningsolyckor när människor gett sig ut på svaga isar. På några få dagar omkom visst nio personer på detta tragiska sätt, människor som åkte skridskor eller var ute för att fiska.

Det beror på klimatförändringarna menade Expressens kulturchef Jens Lindstrand i ett ovanligt obegåvat inlägg. Som om människors oförsiktighet skulle bero på att hastiga temperaturväxlingar gör gammal kunskap om isars bärighet förlegad. Snabba temperaturväxlingar har vi haft förr. Snarare handlar det om att människor i coronatider har ett starkare behov än vanligt av att vistas ute i naturen när så många andra aktiviteter är stängda, då tänjer man på gränserna för sitt riskbeteende.

Det behövs en ny Lennart Hyland. Citatet är hämtat från en insändare i en av våra veckotidningar. Instämmer.

Lennart var en underhållare och sportkommentar i radio och TV med förmågan att fånga lyssnare och TV-tittare. Han kunde i sina program ha helt galna upptåg men fick folk att ställa upp på dem. Vem minns inte ”frufridagen”, då mannen i huset tvingades att laga söndagsmiddan, dammsuga och putsa fönster medan hustrun lojt kopplade av och iakttog spektaklet.Hade det varit i dag skulle den frejdige TV-mannen fått folk att allmänt bära munskydd och vaccinera sig

Jag har medvetet valt att låta bli att skriva om det där c-viruset eftersom jag tycker att det skrivs och pratas om det överallt och hela tiden. Men nu känner jag att jag behöver yttra mig i ämnet.

Det handlar om hur vi beter oss mot andra människor när vi tycker att de är dåliga på att hålla avstånd. I söndags tog maken och jag oss till Hovdala med ett par vänner för att gå en vandringsled. Efter en lyckad tur på Höjdarnas höjdarled strosade vi förnöjda genom slottsparken på väg till bilarna. Jag och väninnan gick några meter bakom de båda herrarna och i ögonvrån såg både hon och jag att två kvinnor gick på gräset vid sidan om den lilla grusvägen där vi långsamt promenerade.

I mitt stilla sinne undrar jag om Anders Tegnell, statsepidemiolog, är på riktigt. Han måste väl ha något slags världsrekord i tålamod?! Att karln orkar. Visserligen är det hans jobb att svara på frågor och förklara, men det borde väl finnas gränser. Att dessutom bli mordhotad när man gör sitt jobb så gott man förmår borde få vem som helst att först flyga i atomer av ilska och sedan bli inlagd på psyket för vård.

Inte Tegnell. Han bara står där och förklarar och förklarar. Svarar på samma frågor gång på gång. Sammanbiten och allvarlig. Vet ni. Ibland längtar jag efter att han ska bli riktigt tvärarg. För jag tycker att vi, svenska folket, i mångt och mycket beter oss som bortskämda barnungar. Vi bevisar ju gång på gång att vi inte kan hantera det där med att ha frihet under ansvar. Tegnell & Co rekommenderar och vädjar. Och många gör tvärt emot. Tegnell: ”Åk helst inte på sportlovssemester till fjällen”. Och vad gör folk? Åker så klart. I andra hand ska vi åka smittsäkert. Min undran: hur enkelt är det?

Gångna helgen dök det upp ett minne från något jag inte tänkt på många, många år.

Nämligen Radio Luxembourg (eller Radio Luxemburg som vi sade i Sverige.)

Döden, jag vill prata djupt, länge och ingående om döden men också om livet. Och jag vill göra det med mina föräldrar, hemma hos dem, sittande i min stol på min egen plats vid deras runda köksbord. Jag tror aldrig jag längtat så intensivt efter något som egentligen är så självklart och vardagligt. Något jag tagit för givet i hela mitt liv och som inte alls kan tas för givet längre.

Under min uppväxt var köksbordet därhemma centralt. Varje eftermiddag efter skola och bussresa hem hade mamma fikat redo åt oss. Där kunde syrran, jag och våra kompisar sitta diskutera saker med mamma i timmar. Det gick så långt att jag ibland misstänkte att en del vänner ville följa med hem för att umgås med min mamma i stället för mig, men det gjorde inte så mycket för vi hade väldigt trevligt.