Opinion

Vem utrikeslinje ligger fast?

Opinion
Opinion

Regeringens utrikesdeklaration handlade om Sveriges konsekvent säkerhetspolitiska linje. Frågan är bara vad den är: där råder delade meningar. Den följande debatten blev ett kiv om huruvida Sverige har en Nato-option, alliansfrihet och försvarsbeslutet.

Utrikesminister Ann Linde inledde deklaration med att Sveriges alliansfrihet tjänat oss väl och att den linjen ligger fast, inför fyra förvånade borgerliga och ett populistparti som alla ansåg att riksdagen röstat igenom en annan hållning. Linde nämnde inte den Natooption, det vill säga en möjlighet att gå med i Nato om säkerhetsläget försämras, som riksdagsmajoriteten röstat igenom.

Mellan plattityderna märktes en tydlig irritation mellan regeringen, de före detta allianskamraterna och Sverigedemokraterna. Riksdagen anser att en hel del har förändrats genom att de röstade för Natooptionen, regeringen gör det uppenbarligen inte. Det är egentligen inte särskilt kontroversiellt att säga att Nato kan vara ett alternativ om man fastnar med skägget i den säkerhetspolitiska brevlådan i framtiden. Sverigedemokraterna röstade trots allt för Natooptionen trots att de egentligen är mot medlemskap i Nato. Att regeringen inleder med att poängtera alliansfriheten sker till synes i protest. För att komplicera saken ytterligare menade förre utrikesminister Carl Bildt på Twitter att Sverige alltid har haft en Nato-option.

Både Centerpartiets Kerstin Lundgren och Moderaternas Hans Wallmark krävde att regeringen skulle kalla till samtal, men Linde sade nej med motivationen att Moderaterna inte var seriöst intresserade av samsyn. Det är en lustig syn på saken att man inte vill diskutera om man inte garanteras samsyn, även om hon säkert har rätt om Moderaterna.

Man kan frustreras över att regeringen talar om alliansfrihet, samtidigt som Sverige har ett så nära militärt samarbete med andra Nato-länder att den med fog kan ifrågasättas. Alliansfriheten har absolut tjänat oss väl: men frågan är om vi har den kvar i nuläget.

Opinion

Frispråkigt om Fälldin

Opinion
Krönika.

Allt fler politiker skriver efter sin aktiva tid böcker med minnen och erfarenheter från politiken. Det är värdefullt både för nu aktiva politiker och för forskningen.

Gunnar Björk var under 20 år (1971-1991) en av Centerpartiets tyngre politiker. Han var nästan rekordung när han kom in i riksdagen, bara 26 år, och inte gammal när han efter politiken blev landshövding i Dalarna, vilket han sedan var i tio år. I sin nya bok Ledarskap i politiken (Ekerlids förlag) berättar han episoder från de många åren, inte minst från sina möten med fyra partiledare – Gunnar Hedlund, Thorbjörn Fälldin, Karin Söder och Olof Johansson.

Språket i boken känns igen – kort och kärnfullt och lättförståeligt. Så talade politikern Gunnar Björk. Anekdoterna om Fälldin och andra politiker från olika partier visar en mänsklig sida av politikerrollen. Försvarspolitiken hade Gunnar Björk ansvar för under större delen av sin tid i riksdagen, och därför är det kapitlet det längsta och mest avslöjande, till exempel om strategin när Jas Gripen arbetades fram, om mutförsök och om militär oenighet.

I inledningen påminns om det nära mittensamarbetet som Gunnar Hedlund och dåvarande FP-ledaren Bertil Ohlin utvecklade. Inför riksdagsvalet 1968 hade ett mittenmanifest utarbetats av de båda partierna och inriktningen var att det skulle ligga till grund för en ny regering dominerad av de båda mittenpartierna. Moderaterna fick ansluta sig till det om de ville. Något regeringsskifte blev det inte 1968 men Centerpartiet blev största icke-socialistiska parti, för första gången.

1973 hade mittensamarbetet lett fram till förslag om partisammanslagning. Men på ”Uppsala möte” sa Centerns förtroenderåd nej till att slå ihop partierna.

Gunnar Björk är välgörande frispråkig om Thorbjörn Fälldin. ”En starkare ledare än Thorbjörn Fälldin i sina bästa dagar får man inte”, slår han fast. Samtidigt är han kritisk mot att Fälldin hade svårt att ta kritik. Han tog nederlaget om partisammanslagning hårt och var därefter ”mer än resignerad en lång tid” konstaterar Gunnar Björk. Det var inte bara då som han när han fick mothugg förklarade att ”jag har nog arbete hemma på gården”, om partiet inte ville som han. Det uppskattades inte av riksdagsledamöter och andra ledande centerpolitiker, men ingen ville ”syna kortet”.

Efter valet 1985, som var ett nytt förlustval, gick valberedningen till Fälldin och förklarade att de inte tänkte föreslå omval av honom på nästa sommars stämma och gav honom möjligheten att själv avsäga sig vid lämpligt tillfälle. Det gjorde han med dunder och brak i stort sett omedelbart – strax efter Centerpartiets 75-årsjubileum i Falköping som genomfördes med tryckt stämning, utan att så många visste varför.

Gunnar Björk erkänner att ”vi de senaste åren hade önskat att han skulle ha slutat”. Samtidigt beklagar han att nästan ingen internt öppet kritiserade Thorbjörn Fälldin. ”Det var Centerpartiets stora svek mot honom.”

Även om Gunnar Björk arbetade nära Thorbjörn Fälldin och ofta var frispråkig var han det tydligen inte tillräckligt direkt till sin partiledare. Men det gör boken intressant att han är det i den.

Yngve Sunesson

Opinion

Vaccineringsskillnad hot mot allas hälsa

Opinion
Opinion

Hur många som är vaccinerade skiljer sig väsentligt mellan olika områden, främst i storstadsregionerna. I Skåne har nästan 85 procent av alla över 65 år fått åtminstone sin första vaccinspruta, men i vissa områden är det väsentligt färre, i något fall bara cirka 40 procent.

Generellt är det i socioekonomiskt svaga områden som vaccineringen är lägst. Här bor många som invandrat till Sverige, och de har ofta dåliga erfarenheter av myndigheterna i sina hemländer. Därför kan de vara skeptiska även till officiell information i sitt nya hemland. Dessutom kan språkproblem spela in.

Det gör att särskilda ansträngningar måste göras för att en hög andel av befolkningen överallt ska bli vaccinerade. Det är inte bara viktigt för de enskilda personernas hälsa. Det har också stor betydelse för befolkningen i stort.

Om det finns ”fickor” av ovaccinerade är risken större att det kommer nya utbrott av covid, även om smittoläget i stort har blivit bättre. Därför måste regionerna utveckla sitt informationsarbete i de utsatta områden. De bör exempelvis samarbeta med föreningar, församlingar och andra nätverk för att verkligen nå ut och anpassa informationen till mottagarna.

Ska samhället kunna återgå till ett normalläge behöver vaccinationsgraden bli hög i alla grupper. Det är viktigt för alla i samhället.

Opinion

Ålands demilitarisering och självstyre föredöme

Opinion
Opinion

I år är det hundra år sedan Ålands status avgjordes. Trots att ålänningarna i en folkomröstning tydligt uttalat sig för att ögruppen skulle bli svensk kom Nationernas Förbund fram till att Åland skulle fortsatt höra till Finland. Tydliga regler om självstyre och om det svenska språkets fortsatta ställning lades fast i Ålandsöverenskommelsen. Det var NF:s första och nästan enda viktiga framgång för sitt fredsfrämjande arbete.

Viktigt var också att Ålands demilitarisering, som slagits fast redan 1856 i Parisavtalet mellan den tidens stormakter Frankrike, Storbritannien och Ryssland, befästes även i Ålandsavtalet. Öarna skulle också neutraliseras, vilket innebar att de inte fick användas militärt i eventuella konflikter. Det har i stort sett följts. Inte ens under andra världskriget påverkades Åland av striderna.

Med dagens militära teknik spelar kanske demilitariseringen mindre roll, vilket Carl Bildt påpekade under ett seminarium som Finlandsinstitutet ordnade med anledning av 100-årsminnet. Men avtalet i sig, som innebar en fredlig och långsiktig lösning på en konflikt som kunde urartat, har många gånger genom åren använts som förebild för andra konflikter.

Det finns all anledning för både Finland och Sverige att under jubileumsåret hålla fram avtalet internationellt, t ex av Ann Linde som ordförande för OSSE i år, exempelvis för Nagorno Karabach-konflikten.

Yngve Sunesson

Opinion

Stoppa våldet

Premiärminister Netanyahu gynnas av våldet.
Foto: Heidi levine
Opinion
Ledare Våldet i Jerusalem liksom från och mot Gaza måste stoppas. Israel har huvudansvaret för att det sker.

Minst 22 personer varav nio barn har under natten dödats i israeliska vedergällningsattacker mot mål på Gazaremsan. Som vanligt var de israeliska motattackerna betydligt mer dödliga än de palestinska anfallen, mer än hundra missiler mot Jerusalem, som inte vållade några dödsoffer.

Den här upptrappningen kom efter flera dagars oroligheter i östra Jerusalem, framför allt vid al-Aqsamoskén. Där har palestinier protesterat mot israeliska planer på att vräka palestinier från hus de bott i sedan 1948. Israelisk lagstiftning ger judar rätt att återfå fastigheter de lämnade i samband med kriget då. Någon motsvarande rätt för palestinier att återfå bostäder de flydde från i Israel finns inte. Högsta domstolen har nu skjutit upp sitt ställningstagande till om lagen ska få tillämpas för att om möjligt minska protesterna.

Våldsamheterna har sammanfallit med den så kallade Jerusalemdagen, då extremister firar Israels erövring av östra Jerusalem under sexdagarskriget 1967. Men den sedvanliga marschen även genom arabiska kvarter ställdes in timmarna före avmarsch på grund av oroligheterna.

Från alla håll, även USA, har kritik riktats mot såväl Hamas beskjutning som Israels våld i Jerusalem och Gaza. Som ockupationsmakt och med sina oerhörda militära resurser måste Israel vara återhållsamt, även om självfallet Hamasmissilerna också är oacceptabla. De riskerar också att drabba helt oskyldiga civilpersoner, precis som Israels bomber ofta gör.

Premiärminister Netanyahu har sannolikt gett polisen i Jerusalem fria händer eller kanske till och med order om hårda tag mot demonstranterna för att försvåra för de heterogena oppositionspartierna, med avskyn mot Netanyahu som det enda gemensamma, att bilda en regering som störtar honom och gör att korruptionsåtalet mot honom kan föras vidare till en dom. Tyvärr gynnar det palestinska våldet bara deras värste fiende.

Yngve Sunesson

Opinion

Finland och Sverige rätt lika

Opinion
Krönika.

Sverige och Finland var ett land under flera hundra år, fram till 1809. Därför är det inte märkligt att länderna på många sätt är lika, vad gäller lagstiftning och den offentliga organisationen liksom partiväsendet.

Men det finns också skillnader. I en antologi som Kulturfonden för Sverige och Finland initierat, Partiernas vägskäl (Appell förlag), diskuteras politiska likheter och skillnader av 17 kunniga forskare och politiker. På många sätt har länderna blivit mer lika med åren, sedan Finland blev självständigt 1917.

En viktig konstitutionell skillnad är att Sverige har kung medan Finland har president – även om det fanns planer på att Finland också skulle bli en monarki. Under många år var den finske presidenten dominant, framför allt under presidenterna Paasikivi och Kekkonen på 1950-70-talen. Presidenten hade främst makten över utrikespolitiken och därmed kontakterna med Sovjetunionen, som var känsliga för landets överlevnad. Men efter EU-inträdet har presidenten förlorat en stor del av sin formella makt.

Valsystemen är också olika. I Finland röstar väljarna i första hand på en kandidat, medan Sverige har listval, där kandidaterna rangordnas av partierna. Det gör att de enskilda politikerna har starkare ställning i Finland, och ”kändisar” har lättare att komma in i politiken där.

Delvis som en följd av tidigare konstitutionella regler om krav på kvalificerad majoritet för vissa beslut är den finska traditionen breda majoritetsregeringar. I Sverige har det istället varit vanligt med minoritetsregeringar. Bara åtta av de senaste 50 åren har Sverige haft majoritetsregering. I Sverige dominerar blockpolitiken med ett stort S-parti som traditionellt dominerande (men inte längre). Partierna i Finland visar stor flexibilitet med olika konstellationer i olika regeringar. Tre partier – Socialdemokraterna, Centern och Samlingspartiet (M) – dominerar traditionellt. Två av de tre stora partierna brukar vara med i varje regering.

Sverige och Finland har i stort sett samma partistruktur (med undantag för Svenska Folkpartiet som riktar sig till de svensktalande i Finland). SD:s motsvarighet Sannfinländarna har dock inte SD:s nazistiska och rasistiska historia utan har sina rötter i det populistiska Landsbygdspartiet som var relativt stort på 1970- och 1980-talen. Efter det förrförra riksdagsvalet togs Sannfinländarna med i regeringen med ansvar för utrikes-, försvars- och EU-politiken. Det gjorde att partiet tvingades överge sin EU-kritiska och invandringsfientliga politik, vilket retade gräsrötterna som gjorde uppror och valde en uttalat rasistisk partiledare. Statsminister Juha Sipilä (C) bestämde sig då för att upplösa regeringen, men de sannfinländska ministrarna och några riksdagsledamöter bröt sig ur partiet och bildade en egen riksdagsgrupp, Blå framtid, för att kunna sitta kvar i regeringen. I det kommande riksdagsvalet försvann det nya partier men Sannfinländarna klarade sig bra och är nu mer jämförbart med SD än tidigare.

Ekonomiskt har Finland nästan kommit kapp Sverige och det försvarspolitiska samarbetet är numera nära. Det stärker ytterligare närheten mellan de båda länderna.

Yngve Sunesson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Omega 3

Stor efterfrågan på Omega 3 råder i hela landet

Omega3 Ända sedan pandemin startade har försäljningen av tillskott och munskydd ökat drastiskt.

Senast igår rapporterade Kronans apotek att försäljningen av munskydd ökat med 86% under augusti jämfört med juli.

Ett tillskott som väckt både debatt och anmälningsvåg mot en viss Katrin Zytomierska är omega-3. Detta efter att Zytomierskas reklam fick över 120 anmälningar då reklaminlägget ansågs vilseledande och vinklades enligt många mot att Omega 3 skulle skydda mot Covid-19.

”Omega 3 relaterade sökord står ut i dagsläget”

Enligt Hittaonlineapotek som är en jämförelsesida för online apotek så har trafiken ökat drastiskt senaste två månaderna för söktermer som ”bästa omega-3”.

Då majoriteten av trafiken som kommer in till sidan är organisk så kan vi enkelt mäta och se vilka termer som är populära på de olika sökmotorerna.
 Just omega 3 relaterade sökord står ut i dagsläget. Där har vi fått lägga extra krut på artikeln besökarna verkar uppskatta vår jämförelse och den informationen vi har att erbjuda.

Jämförelsen av bästa Omega 3 hittar du här.

Kort om Omega 3

Omega-3 är ett samlingsnamn för en grupp av fleromättade fettsyror. Fem till tio procent av den energi som vi får i oss från mat rekommenderas komma från fleromättade fetter.

Du hittar fleromättade fetter i form av omega 3 och omega 6 i livsmedel som lax, makrill, sill, sardiner, algväxter, valnötter eller rapsolja.

Livsmedelsverket rekommenderar en varierad kost med fisk två-tre gånger i veckan.

Opinion

Vackra växter kan skapa stora problem

org-a7b95e4f-1f0f-4721-af43-1bf09bb0f5d4.jpg
Opinion
Opinion

I Malmö står 177 träd som snart ska huggas ner. Det är inga vandaler och inga trädhatare som ska göra det, utan Malmö stad själv. De 177 träden heter gudaträd och är en invasiv art som är förbjuden att inneha. Träden trivs i värme och riskerar därför att försöka sig i hög takt. De kraftiga rötterna kan förstöra både hus, vattensystem och vägar. Det måste göra ont att ta bort livskraftiga växter, men att låta bli kan straffa sig hårt längre fram.

Även i Botaniska trädgården i Lund finns det gudaträd och dessutom andra invasiva växter som man nu måste ta bort som till exempel gul skunkkalla. Trädgården har velat behålla de invasiva arterna under hård kontroll, för att kunna visa och informera, men länsstyrelsen har sagt blankt nej. Det är konstigt att man tror sig kunna ha naturen under kontroll, minsta lilla frö eller rotbit kan spridas hur lätt som helst, även om det är oavsiktligt.

Det är en sju år gammal EU-lag som tvingar alla att ta bort invasiva arter, så det är egendomligt att det dröjt så länge innan Malmö och Lund tar tag i saken på allvar. I takt med att klimatet ändras och blir varmare blir det svårare och svårare att få bukt med de invasiva arterna. Det finns säkert fler kommuner i Skåne och övriga landet som behöver ta detta på allvar och sätta igång bekämpningen. Aningslösa invånare kan annars tro att det är okey att ta sticklingar från något som kommunen odlar. Parkslide är en annan art som kan skapa stora problem, det kan många villaägare vittna om som tagit växten från en kommunal park och sen fått rötter som tar sig in i huset och avloppssystemet. Det kan bli väldigt dyrt att sanera om man väntar för länge.

Opinion

Drogpolitiska skyttegravar

STOCKHOLM 20210506Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson talar under torsdagens debatt i riksdagen om om det grova och dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer.Foto: Carl-Olof Zimmerman / TT / kod 12050
Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT
Opinion
Opinion

Den svenska narkotikapolitiken diskuteras med intensitet då och då och nu är det dags igen. Regeringen vägrar hårdnackat att utvärdera och utreda, trots att riksdagen förra året i ett så kallat utskottsinitiativ röstade för att det skulle göras. Det lustiga är att alla åtta partier i socialutskottet var överens om detta, alltså även socialdemokraterna, men socialminister Lena Hallengren avfärdade förslaget med en handviftning. Justitieminister Morgan Johansson gör likadant ett år senare.

Den brännande frågan som regeringen alltså inte ens vill utreda är om det även i fortsättningen ska vara olagligt att använda narkotika för eget bruk. Det har varit olagligt sedan 1988 men har aldrig utvärderats. SVT har gjort en granskning av polisens agerande där deras strategi är att tvinga misstänkta droganvändare att lämna urinprov och man delar ut straff för ringa narkotikabruk. Sett ur polisens perspektiv fungerar denna strategi säkert bra.

Trots, eller möjligen på grund av, Sveriges stränga hållning mot narkotika är narkotikarelaterad dödlighet stor, faktiskt fyra gånger större än genomsnittet i Europa enligt EU:s narkotikabyrå som undersökte saken 2018. Då dog 81 personer av överdoser i Sverige. Byrån ger brasklappen att det kan finnas underrapportering i vissa länder som gör att siffrorna kan slå fel, men oavsett det måste det vara för många som dör av narkotikan.

Frågan är vad som är orsaken till den höga narkotikadödligheten i Sverige och där kan det finnas många olika svar. Det kritikerna av lagstiftningen pekar på är att missbrukarna inte vågar begära hjälp, av rädsla att fängslas eller få böter. Något som har blivit något bättre genom åren är attityden gentemot narkomaner. De flesta erkänner numera att missbruk är en sjukdom, men attityderna är det som hänger kvar längst så det är troligt att narkomaner inte tas på allvar när de väljer att söka vård.

Det märks inte minst på hur lång tid det tagit för regioner som Stockholm att införa sprutbyte för missbrukare. I Skåne infördes det för många år sen, som ett pilotprojekt, och det tog tid innan projektet blev permanent och lagstiftningen ändrades. Men länge berodde det på i vilken region narkomanen bodde om där fanns möjlighet till sprutbyte. Sprutbyte hindrar inte missbruket, men det dämpar överdödligheten då hiv, gulsot och andra farliga sjukdomar minskar tack vare att sprutorna blev renare. Det borde gå att göra någon liknande träffpunkt vad gäller övriga droger, där missbrukarna kan få hjälp att sluta.

Det som regeringen inte ens vill diskutera är om bruket/missbruket av narkotika inte längre ska vara straffbart. Det verkar som att ministrarna tror att bara för att man diskuterar den frågan skulle man göra drogerna lagliga. Det sistnämnda är förhoppningsvis inte aktuellt i Sverige, även om det finns krafter som strävar åt det hållet. Det finns flera andra länder, bland annat delstater i USA, som legaliserat cannabis i förhoppningen att den illegala marknaden ska försvinna.

Narkotikapolitiskt center har tagit fram en rapport om vad som händer i frågan i USA. Man ska notera att centrat är ett nätverk som driva av i huvudsak nykterhetsorganisationer som vill ha en restriktiv narkotikapolitik. Men man får utgå från att uppgifterna i rapporten ändå stämmer. Rapporten konstaterar att delstater som legaliserat cannabis också har sett en ökad konsumtion av drogen. Det som är intressant är att den illegala marknaden fortfarande existerar och är stor, något som helt tar udden av argumentet att kriminaliteten skulle försvinna. Marknaden för cannabis blir därför större och när den blir större ökar förstås tillgängligheten och då är risken uppenbar att även barnen får upp ögonen för cannabis.

Att stoppa huvudet i sanden är ingen bra strategi, särskilt inte om man är ansvarig minister. Eftersom dödligheten är så hög i Sverige, och det fortfarande finns moralnoja inom vissa delar av vården i förhållande till narkomaner måste politikerna fundera över vad som görs fel och hur man kan göra det bättre. Bristen på tillgänglig vård är ett av problemen , och här är faktiskt justitieministern med på banan. Fler kan inte få dö för att politikerna sitter fast i skyttegravar. Men det är ett komplext område som vid felsteg kan leda till fler unga missbrukare. Den oroväckande tendensen runtom i världen att underskatta cannabis som farlig drog kan innebär att vi säljer ut en hel generation.

Opinion

Skotsk skilsmässa kan bli farlig

Scotland's First Minister and Scottish National Party leader Nicola Sturgeon poses for photographers, at Bute House in Edinburgh, Scotland. Sunday, May 9, 2021. British Prime Minister Boris Johnson has invited the leaders of the U.K.’s devolved nations for crisis talks on the union after Scotland’s pro-independence party won its fourth straight parliamentary election. Sturgeon said the election results proved a second independence vote for Scotland was “the will of the country." She said any London politician who stood in the way would be “picking a fight with the democratic wishes of the Scottish people.” (AP Photo/Scott Heppell) NSH107
Foto: Scott Heppell
Opinion
Opinion

Valet i Skottland i torsdags innebar att det nu finns majoritet i det skotska parlamentet för att begära en ny folkomröstning om självständighet. Nationalistpartiet missade visserligen med en hårsmån egen majoritet, men även De gröna vill se en ny folkomröstning.

Haken är att en folkomröstning måste godkännas i Storbritanniens parlament, så det återstår att se hur Boris Johnson tänker hantera frågan. Brexitfrågan präglar ännu landet och premiärministern behöver visa att Storbritannien kan klara sin ekonomi utan EU. Han har nog med problem även utan en folkomröstning i Skottland som kan splittra den mångåriga unionen.

Det är lätt att förstå skottarna som inte var lika förtjusta i Brexit som engelsmännen. Men Skottland är ett litet land och det är inte säkert att det skulle vara en bra lösning på sikt. Risken är att man drar med sig andra och då får Storbritannien byta namn.

David Cameron satte igång en farlig utveckling när han utlyste folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EU, något som han gissningsvis ångrat flera gånger om. Boris Johnson lyckades manövrera fram Brexit, men riskerar att totalt splittra landet. Även andra länder lär påverkas av händelseutvecklingen i Storbritannien, oavsett vilken sida man står på. Storbritannien har varit ett viktigt land länge och vad ett försvagat kungadöme skulle innebära vet ingen. Bara att det skapar en stor osäkerhet över hela världen, vilket kan får oöverskådliga följder. Det finns anledning att vara nervös över händelseutvecklingen.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL