Döden, jag vill prata djupt, länge och ingående om döden men också om livet. Och jag vill göra det med mina föräldrar, hemma hos dem, sittande i min stol på min egen plats vid deras runda köksbord. Jag tror aldrig jag längtat så intensivt efter något som egentligen är så självklart och vardagligt. Något jag tagit för givet i hela mitt liv och som inte alls kan tas för givet längre.

Under min uppväxt var köksbordet därhemma centralt. Varje eftermiddag efter skola och bussresa hem hade mamma fikat redo åt oss. Där kunde syrran, jag och våra kompisar sitta diskutera saker med mamma i timmar. Det gick så långt att jag ibland misstänkte att en del vänner ville följa med hem för att umgås med min mamma i stället för mig, men det gjorde inte så mycket för vi hade väldigt trevligt.

En musikgrupp i min skivhylla går inte att hoppa över. När jag räknar skivomslagen för denna grupp är det tretton plattor, flest bland artisterna i hyllan. (Manfred Mann, Beatles och Bob Dylan är inte långt efter).

Gruppen är Pink Floyd, och av de skivorna är det naturligtvis ”The Wall” jag väljer.

– Lägg upp din fjortonde bild i ditt bildgalleri på telefonen utan att berätta någonting om den.

Ungefär så löd en av alla de utmaningar som florerade på sociala medier för ett tag sedan. Många hade svarat med att ladda upp vad jag misstänker var just bild nummer 14 i kommentarsfältet. Bilderna som publicerats var som väntat mycket olika. Inget motiv var det andra likt.

I september 1999 flyttade vi ner till Skånska Hjärup från Nyköping. Några dagar efter vår ankomst möter jag en granne på gatan och vi presenterar oss för varandra och han berättar att han är från Uppsala. Direkt efter det börjar han att orera över skånska hantverkare av någon anledning. Det skall du veta att här i Skåne är det manana, manana (i morgon, i morgon) som gäller om du behöver hantverkshjälp, säger han. Han fullföljer med att säga ännu mer förklenande ord om skåningar som jag inte ens vill återge.

Tack och lov har jag fram till de senaste månaderna inte haft behov av hantverkshjälp. Men nu har jag haft det dels för att förbereda försäljning av en kolonistuga i Malmö, i det närmaste en modern liten minivilla, dels för att fixa några saker i ett badrum i ett hus vi köpt på Österlen. Det har gett mig nya erfarenheter av rätt nedslående karaktär.

Minns ni ”Stålfarfar”? Gustaf Håkansson från Gantofta utanför Helsingborg.

För sjuttio år sedan blev han en legend i samband med det så kallade Sverigeloppet arrangerat av Stockholmstidningen. Starten gick i Haparanda med mål i Ystad. Gustaf var 66 år, ställde upp utanför protokollet och nådde målet tjugofyra timmar före de officiella deltagarna.

Det är ju en hel del vi inte får göra nu. Nuet kan kännas segt. Fast det är i och för sig inte så ovanligt. Ganska många har väl lite svårt att leva i nuet och går hellre runt och väntar på bättre tider alternativ minns bättre tider.

Och nu är det utmärkta tider för att vänta på bättre tider eller minnas bättre tider.

Ja, så blev det då Susanne Axell som åkte ur Let´s dance och reaktionerna lät inte vänta på sig. Allt från att hon dansade stel som en pinne och inte förtjänade att vara kvar till heja, heja, Susanne, att du vågar trots att du är lite mullig och typ överårig eller något.

Jag ska erkänna att jag är lite trött på just tv-programmet Låt oss dansa så jag brukar inte titta på ett helt program, men jag såg just Susannes framträdande. Och framför allt läste jag om det dagarna efter och funderar över denna oerhörda fixering vid hennes vikt och ålder. Till och med hon själv pratar om det istället för att bara vara glad att hon vågade ställa upp.

Det finns många kloka människor. Ofta när jag läser vad andra har skrivit blir jag lite avundsjuk. Bara lite snällt avundsjuk. Varför har inte JAG uttryckt just detta tidigare? Nä, men oj, hon eller han, skriver ju precis det som jag tänker och tycker! Ibland kan det vara en krönikör på radion som får mig att tänka så. Härommorgonen var det författaren och poeten Emil Jensen som fick mig att tänka: ”Det där har ju jag kunnat säga/skriva, det är precis så jag tänker/tycker. Men nu var det han som så väl lyckades formulera det som många nog tänker. Just därför tar jag friheten att citera några meningar från i P1-programmet ”Tankar för dagen”.

Så här sa han: ”Vi lever alla med mer eller mindre allvarliga sjukdomar ibland känner sig vissa helt oövervinnerliga, men för det mesta har vi skavanker av olika slag som vi måste hantera. Som smärtor, ibland går det över, men ofta måste vi lära oss att leva med smärta och samtidigt kunna njuta. Även psykiskt finns det ingen självklar linje mellan frisk och sjuk. Alla mår dåligt ibland och många blir deprimerade i olika grad. Vi drabbas i stort sett alla minst en gång i livet av en stor sorg och alla som drabbats vet att en stor sorg aldrig går över, men vi lär oss att leva med den. Vi lär oss vara lyckliga och ha sorg på samma gång. Kultur betyder från början odling och kulturen hjälper oss att odla, mitt i alla svårigheter vi ställs inför eller bär med oss, att läsa och lyssna på musik hjälper oss att fantisera, inte bara i betydelsen att drömma oss bort, fantasi är grunden för att känna vad andra känner, empati är fantasi, vårt väsens kanske allra största magiska superkraft. Även om kulturupplevser eller inte säkert botar sjukdomar så leder det tveklöst till ökat välbefinnande. Körsång är nog det mest slående exemplet, hälsa och omsorg är så mycket mer än frånvaro av sjukdomar det handlar kanske främst om att må bra medan man mår dåligt. Vara frisk medan man är sjuk. Och där är kultur svårslaget!”