Filmrecension: Riot grrrl-anda i nutida uppror

Det är förstås svårt att inte tycka om en film som vill så himla väl som "Moxie". Det känns också fint att Amy Poehler vill visa för dagens unga Tiktok-generation att det fanns en rörelse på 1990-talet som förde en feministisk kamp med egentryckta fanzines, ett coolt soundtrack och en allmän ovilja att behaga och se söt ut. Samtidigt är hon noga med att påpeka att den tidens feminism inte var "tillräckligt intersektionell".

Det är också inledningsvis kul att se hur den 16-åriga Vivian (Hadley Robinson) får ett feministiskt uppvaknande när hon upptäcker sin mammas gamla Riot grrrl-utstyrslar, samtidigt som det såklart är deppigt att den tändande gnistan är hennes gymnasieskolas årliga lista över vilka tjejer som är "mest liggbara", har "snyggast rumpa" och så vidare. Nu är detta fiktion, och handlingen utspelas i en mycket amerikansk kontext, men inte mycket verkar ha hänt i praktiken så här post-metoo. Det är fortfarande de sportiga, bröliga killarna som är kungar i skolan samtidigt som vuxenvärlden tittar bort när det bränns.

Vivian startar i smyg en anonym (och helt analog!) tidskrift som hon kallar för Moxie. Tjejerna på skolan läser den och inspireras och snart är det revolution på gång. Samtidigt måste Vivian genre-enligt förstås också hantera andra växa-upp-problem, såsom kompisar, den första kärleken och allmän ungdomlig förvirring.

"Moxie", som bygger på Jennifer Mathieus bok med samma namn, blir i Amy Poehlers händer en film som gör sitt bästa för att vara inkluderande och rolig samtidigt som den också vill vara inspirerande och utbildande. Den känns som en välmenande mamma som oroligt blickar ut i samtiden och vill ge sin dotter lite råg i ryggen.

Och för en yngre generation kan säkert soundtracket, späckat med Le Tigre och Bikini Kill, bli en ingång till 90-talsfeminismen. Självklart finns också en "Mean girls"-referens (klassisk high school-film där Amy Poehler också är med).

"Moxie" gör vad den ska och har absolut några ljusa stunder. Men den lyfter aldrig riktigt. Den är onödigt långdragen och får en att längta lite efter den fyndiga och mer nyskapande high school-filmen "Booksmart" av Olivia Wilde.

Miranda Sigander/TT