GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Minns den arabiska våren

Leif H Hjärre hade en karriär inom utrikesdepartementet i sikte, men fick annat att tänka på. I gengäld fick han vara med om att möblera Sveriges alla utlandsambassader.
Och han har blivit Egyptenkännare för att han inte kunde åka till Iran.
Publicerad 3 mars 2021 • Uppdaterad 25 november 2021
Leif H Hjärre bor i huset hans far lät bygga i Gärsnäs i mitten på 1940-talet.
Leif H Hjärre bor i huset hans far lät bygga i Gärsnäs i mitten på 1940-talet.
Foto: Håkan Jacobsson

Det kom ett brev till tidningen. Det kom från Leif H Hjärre, som berättade om några dagar han och hans fru Anna tillbringade i Kairo jämnt tio år tidigare.

Det var den arabiska vårens dagar, då folkliga protester svepte över arabvärlden och regeringar föll till höger och vänster.

Leif H Hjärre var i Egypten för att förbereda ankomsten för en grupp på 35 svenskar, inklusive en prinsessa, som han skulle vara reseledare för.

Demonstrationer

Han och hustrun hade anlänt till Kairo den 25 januari 2011, samma dag som brukar kalla början på ”den arabiska våren”, skriver han.

I Kairo var det lugnt, men två dagar senare var Tahirtorget och dess omgivningar fulla av demonstranter, tiotusentals.

Dagen efter utfärdade Utrikesdepartementet en varning och avrådde svenskar för att åka till Egypten. Så några gruppresenärer anlände aldrig.

Det här var inte den första gruppresan Leif H Hjerre anordnat till faraonernas land.

– Sedan millennieskiftet har jag varit där 33 gånger och guidat ungefär 900 resenärer.

Möbeltillverkning

Hans intresse för Egypten kommer ur att han inte längre kunde åka till Iran.

Vi får gå lite tillbaka i tiden.

Leif H Hjärre föddes i Gärsnäs. Han är son till Herbert Andersson, som tagit över Gärsnäs möbler efter sin far, grundaren.

Unge Leif hette också Andersson till en början, men tog senare ett namn som redan fanns i släkten. Hjär- låter ju som Gär i Gärsnäs, men namnet är faktiskt inspirerat av Järrestad, aningen längre österut.

Ekonomi i Göteborg

Leif H Hjärre gick på läroverket i Ystad och som så många andra i den åldern visste han inte riktigt vad han skulle bli.

– Drömmen var väl att läsa i Lund och dricka punsch och så.

Men så småningom mognade planerna; han ville bli civilekonom. Den utbildningen fanns bara i Stockholm och Göteborg; det blev det senare.

Han praktiserade på handelskammaren i Düsseldorff.

– Min tanke var att gå vidare inom UD.

Fadern dog

Han fick ett stipendium som möjliggjorde en attachéutbildning och han tillbringade ett halvår i Paris.

– Så dog min far.

Det kom plötsligt, fadern var bara 56 år.

– Jag hade ju jobbat på företaget. Jag var bara 16 år när min far ställde mig i Gärsnäs monter på en mässa i Malmö.

Men kände han sig mogen att leda ett företag, bara 25 år gammal?

– Nej, det gjorde jag ju inte. Men min fars gamla medarbetare var ju kvar - utan dem hade det inte alls fungerat.

Kompletterade

En av dessa medarbetare fungerade också som vd i några år, tills Leif H Hjärre tog över tillsammans med sin yngre bror Bo.

– Vi hade kompletterande kompetenser. Jag hade gått ut Handelshögskolan, han tillhörde den första kullen träingenjörer i Sverige.

Leif H Hjärre hade hand om marknadsföring och det estetiska, lillebror på om det tekniska. De utvecklade företaget bland annat genom att knyta till sig duktiga formgivare och genom att satsa på högteknologiska produktionsmetoder.

Leif H Hjärre med en målning av familjens hundar och ett porträtt av hans far längst till höger.
Leif H Hjärre med en målning av familjens hundar och ett porträtt av hans far längst till höger.
Foto: Håkan Jacobsson

Om Leif H Hjärre någonsin har grämt sig över att det inte blev någon karriär på utrikesdepartementet så har det gått över för länge sedan. Han berättar att han i slutet på 1990-talet var med om ett evenemang där många gamla diplomater deltog. En av dem sade att han skulle vara glad att han kommit undan: ”Du har levt ett mycket intressantare liv än de flesta av oss”.

– Och så kom jag ju faktiskt att leverera möbler till de alla svenska ambassader runt om i världen.

Köpte och sålde företaget

På 1990-talet köpte han ut sin bror ur företaget, berättar han, eftersom brorsbarnen inte var intresserade av att ta över. När det stod klart att hans egna barn heller inte ville det sålde han Gärsnäs möbler till Lammhultgruppen vid millennieskiftet.

– Tio månader senare kom min första bok ut.

Den hette Faraos guld. Nu kunde han ägna avsevärt mer tid åt sitt stora intresse: Egypten.

Men det hade alltså börjat med Iran. Leif H Hjärre berättar:

– Min far hade börjat handla med orientaliska mattor redan innan andra världskriget. Då var det populärt med möbler i gamla stilar och då passade mattorna bra.

Utvecklade

På 50- och 60-talen kom en annan estetik. Dessutom hävdas ibland tesen att företag ska koncentrera sig på sin kärnverksamhet - i Gärsnäs fall skulle det vara att tillverka möbler. Bröderna Hjärre fick rådet att lägga av med mattorna.

– Jag utvecklade det i stället. Jag började med direktimport från Iran och reste dit varje år. Det utvecklade sig starkt.

– Jag var där sista gången 1978; då såg jag vartåt det barkade.

Mullornas religiöst färgade regim var på väg att ta över. Teheran skulle inte längre vara den västerländskt inriktade stad den var. Shahen flydde landet i början på det följande året.

Vakuum att fylla

– Senare samma år åkte min fru och jag till Egypten för en rundresa. Jag visste att jag inte skulle komma tillbaka till Iran; det blev liksom ett vakuum i mig och det fylldes av Egypten.

Intresset för det anrika landet har inte bara varit till lyst, utan även till nytta; kontakterna och kunskaperna innebar också att Gärsnäs fick beställningar på ett möblemang till det nya biblioteket i Alexandria.

Leif H Hjärre konstaterar att ”den arabiska våren” väl inte ledde till den ljusning och demokratisering som de protesterande såg fram emot när president Mubarak såg sig nödsakad att avgå, säger att dagens regim är en diktatur, säkerligen väl så resolut som under Mubaraks dagar.

Nu är det fyra år sedan han var där och hur det blir framöver beror brand annat på coronautvecklingen.

Profilen

Namn: Leif H Hjärre

Ålder: 81 år

Yrke: Pensionerad företagsledare, ägde tidigare Gärsnäs möbler.

Familj: Hustrun Lena, en dotter och en son från ett tidigare äktenskap. - Tillsammans har vi nio barnbarn.

Bor: Villa i Gärsnäs.

Intressen: Egypten, Gösta Werner. Skriver böcker, håller föredrag.

Aktuell: Befann sig i Kairo för tio år sedan, under ”den arabiska vårens” dagar.

Intresset för Egypten har hittills gett upphov till fyra böcker; den senaste kom helt nyligen och heter Österlenskt och österländskt. Läsaren av det här kanske inte omedelbart inser parallellerna mellan Egypten och Österlen, men Leif H Hjärre har hittat dem.

En gemensam nämnare är konstnären Gösta Werner - under sin tid som sjöman hände det att hans fartyg förtöjdes vid egyptiska kajer.

Leif H Hjärre berättar att den här målningen av Gösta Werner var tänkt som en officiell gåva till Egypten, men att det stoppades när man trodde att delar av den kunde tas illa upp av mottagaren.
Leif H Hjärre berättar att den här målningen av Gösta Werner var tänkt som en officiell gåva till Egypten, men att det stoppades när man trodde att delar av den kunde tas illa upp av mottagaren.
Foto: Håkan Jacobsson

Gästa Werner är föremål för ett museum i centrala Simrishamn. Leif H Hjärre var med om att starta och bygga upp museet. Han har varit ordförande i Gösta Wernersällskapet, men har klivit ner till att vara vice ordförande.

Han gläder sig åt att museet lyckats sy ihop en föreläsningsserie i sommar - den som planerades förra året fick ställas in.

Nå, hur gick det då för paret Hjärre för tio år sedan, när gruppresan inte blev av?

Tja, det återstod bara för dem att försöka ta sig hem igen, vilket var lättare sagt är gjort. Läget i Kairo var kaotiskt, det rådde en allmän osäkerhet om vad som hänt och skulle hända. Fullt med soldater och militärfordon.

Den här bilden tog Anna Hjärre genom bilfönstret i Kairo för tio år sedan.
Den här bilden tog Anna Hjärre genom bilfönstret i Kairo för tio år sedan.
Foto: Anna Hjärre

Hustru Anna tog en bild på en stridsvagn genom bilfönstret, fast alla andra i bilen tillhöll henne att för Guds skull hålla sig nere. Inte göra något som skulle kunna provocera. Resultatet kan ses här intill.

Efter många om och men och telefonsamtal hit och dit lyckades de få biljetter med ett flyg från Kairo till Wien och kom med planet. Från en flygplats där mycket inte fungerade längre.

Men Leif H Hjärre har varit i Egypten med gruppresor även sedan dess.

– Jag vill säga att Egypten väl är det säkraste arabland man kan resa till; kanske Marocko är likvärdigt.

Men även om de protesterande för tio år sedan lyckades fälla regeringen Mubarak så kom drömmen om demokrati på skam.

Håkan JacobssonSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.