Står vi i inledningen till en ny grön våg? En del menar att pandemin och det faktum att en stor del av svenska folket numera jobbar på distans kommer att förändra våra sätt att leva. De flesta jobbar förstås genom att sitta i sina ordinarie bostäder. Men andra har valt att arbeta från sina fritidshus, eller till och med i sina bostäder i utlandet. Den digitala tekniken gör att mycket arbete kan ske vid datorn som står hemma lika gärna som på kontoret och idag har vi fått inarbetade rutiner för digitala möten via våra skärmar. Häromdagen stängde min sambo - universitetslektor i danska Aalborg - in sig i sitt arbetsrum för att föreläsa för 70 personer som var uppkopplade via sina datorer.

Men någon ny grön våg blir det inte, hävdade nyligen ekonomiprofessorn Charlotta Melander. När allt återvänder till det normala får staden sin dragningskraft igen hävdade hon.

Delvis tror jag att hon har rätt. Framförallt yngre människor kommer att välja stadens fördelar, i alla fall de större städernas. Däremot tror jag att människor som har fler år på nacken har upptäckt lockelsen i att leva i en mindre stressig tillvaro och bo på mindre orter eller landet. Men de gör det knappast som de tidigare gröna vågarna som ville leva på vad de själva kunde odla kompletterat med lite djurhållning.

Min sambo avvecklade i höstas sin övernattningslägenhet i Aalborg när hon sedan mars månad bara bott där en natt. Med möbler och husgeråd för en liten två som belamrade vår Malmölägenhet började vi leta fritidshus runt om i Skåne. Nu äger vi ett litet hus i Sankt Olof på Österlen och arbetar på halvtid därifrån. Tre av våra närmaste vänner har tagit samma steg, bor på några kilometers avstånd och har mindre boende i Malmö och Lund. En sköter sitt arbete i tyska München vid ett skogsbryn en bit bort.

Häromdagen var jag in till Simrishamn och träffade mäklaren som förmedlade vårt hus. Hon bekräftade vad jag trott, trycket är enormt efter att få tag i en bostad i dessa trakter, inte bara skåningar utan folk från hela landet. Så jag tror professor Charlotta Melander har fel, vi befinner oss i ett verkligt skifte.

Lars J Eriksson

Det blir ingen lättnad i coronarestriktioner. Beskedet gav regeringen vid en presskonferens på torsdagen. Det innebär att evenemang på kulturområdet och andra sammankomster inte kan genomföras, att begränsningarna kring krogars serveringstider består, att kommuner kan besluta om vistelseförbud tex vid Valborg och att vi alla måste fortsätta begränsa vår livsföring genom social distansering.

Många är förstås besvikna. Men beskedet igår tillkom av nödtvång. Våra sjukhus är hårt ansträngda och beläggningen på intensivvården, IVA, är nära bristningsgränsen.

Många har nog trott att det skulle ljusna i kapp med att våren gör sitt intåg, oavsett att vinterkylan de senaste dagarna gjort come-back. Men smittspridningen i vårt land är förfärande hög och ökar. Det är till och med så illa att vi ligger bland de tio länder i världen som har flest nya smittofall per miljon invånare just nu och att smittan ökar vecka för vecka. Bakom ligger att alltför många i Sverige inte följer restriktionerna, något vi som land får skämmas för.

Regeringen och Folkhälsomyndigheten meddelade igår att restriktionerna förlängs till mitten av maj. Sätt gärna hopp till att vi går mot en ljusning av coronaläget. Men det mest realistiska är tyvärr att vi får leva med restriktionerna även efter den tidpunkten.

Lars J Eriksson

Sveriges Radios Kulturnytt redovisade på torsdagen en undersökning som visade att mer än var fjärde svensk har läst mer böcker under pandemin. Men en grupp sticker ut. Undersökningen som är gjord av Novus visar att nästan en fjärdedel av alla män inte läser vare sig vanliga pappersböcker eller lyssnar på ljudböcker.

Skall det ses som alarmerande. Det underliggande budskapet är att den som inte läser hamnar i ett utanförskap, är obildad och inte får förmåga till självreflektion. Det är alltså en rätt elitistisk syn på mänskligheten. Och den skildrar inte ens verkligheten.

Det har alltid funnits en rätt stor grupp människor som inte är läsande, efter att pliktläsande i skolan upphört. Men jag tror knappast att den gruppen ökat. Snarare är det tvärtom.

Det är nog tjugo år sedan jag lyssnade till en radiodiskussion kring fenomenet med minskat läsande. Medverkade gjorde Alexander Bard, som inte bara är en lysande musikentreprenör och kontroversiell debattör, utan en av våra främsta trendspanare. Han konstaterade att i själva verket leder de sociala medierna till att människor läser och skriver mer än någonsin. Han hade självfallet rätt. Måttet på läsande är inte att öppna en ny bok av Klas Östergren eller Lena Andersson utan att följa meningsutbyten på sociala forum på nätet, om allt från politik till hur man reparerar en bil eller sköter sin trädgård och scanna nyheter på tidningars hemsidor. Dessutom har internet gjort att gruppen som klassats som icke-läsande skriver mer än någonsin även om det är korta meddelanden på Facebook eller sms på telefonen. Tidigare hade de kanske bara skrivit en inköpslista till mataffären. Så likställ inte litet eller inget bokläsande med att människor inte läser.

Lars J Eriksson

Bromma var en gång i tiden Sveriges ledande flygplats. Men den snabbt växande flygtrafiken efter andra världskriget gjorde att flygplatsens kapacitet inte räckte till. Dessutom växte fram en stark opinion som ansåg att flygplatsen innebar miljöproblem genom buller och utsläpp. Till det kom oro för att ha en flygplats med omfattande trafik direkt över tätbefolkade områden av Stockholm.

Att Bromma ändå levt kvar som flygplats beror på dess betydelse för den inrikes flygtrafiken. Bromma förkortar flygtrafiken från stora delar av Sverige, framförallt för landets södra delar och Gotland. Dessutom går det snabbt att ta sig via buss eller taxi till möten i Stockholms innerstad. Men dessa i praktiken rätt små tidsvinster väger i grunden lätt mot argumenten för att lägga ner Bromma, i synnerhet sedan två nya omständigheter ryckt undan grunden för Bromma, klimatfrågan och det förändrade arbetslivet i pandemins spår.

Flygtrafiken kommer aldrig att kunna återgå till tidigare omfattning. Flyget är en viktig orsak till fossila utsläpp och måste reduceras om planerna för klimatomställning skall uppnås. Det går att ha fromma förhoppningar om alternativa drivmedel som el eller vätgas, men mer talar emot än för att de blir storskaliga alternativ. Dessutom kommer priserna på flygresor att drastiskt höjas i framtiden.

I den framtid vi går till mötes kommer nyttoresandet till Stockholm att kraftigt minska. Vi har lärt oss att möten går att genomföra på ett utmärkt sätt med digitala medel som Zoom, Teams, Skype, Messenger och annat. Det sparar tid, pengar och skonar miljön. I dagarna möts världens ledare digitalt för att diskutera klimatfrågan. Kan Biden, Putin, Xi Jinmping, Merkel, Macron och andra världsledare samlas vid sina datorer för att överlägga på distans i en av vår tids viktigaste frågor så kan givetvis kommunalråd eller tjänstemän i Karlstad, Luleå och Malmö göra det. Och de få gånger de behöver transportera sig så räcker järnvägen oftast till och är det riktigt bråttom finns flyg till Arlanda.

Lars J Eriksson

Bara hälften av de med autism i Sverige får stödet som de behöver av samhället och den psykiska ohälsan riskerar att öka i pandemins spår. Skånes region- och kommunpolitiker behöver ta sitt ansvar så att personer med autism får det stöd de har laglig rätt till, skriver Ulla Adolfsson, ordförande för Autism- och Aspergerförbundet.

Personer med autism är särskilt sårbara för förändring. Under pandemin har en stor del av stödet från samhället uteblivit och den psykiska ohälsan riskerar att öka. Många med autism står i dag utan stödet de behöver och har rätt till. Problemen var stora redan tidigare, men har förvärrats under pandemin.

Insatser inom LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har i många fall minskat eller upphört helt under pandemin. Det handlar exempelvis om tillgången till kontaktperson, daglig verksamhet eller avlastning för föräldrar till barn med autism.

Endast hälften av alla med autism uppger att de får det stöd som behövs, visar en ny undersökning av Autism- och Aspergerförbundet. Sju av tio uppger att de behöver habiliterande stöd, alltså hjälp att hantera och utveckla sina egna förmågor, men bara två av tio får det. Allt fler medlemmar vittnar om att den psykiska ohälsan ökar på grund av försämrat stöd under pandemin.

För att förbättra levnadsvillkoren måste stödinsatserna till personer med autism och deras anhöriga stärkas. Regionen och kommunerna behöver:

1. Säkerställa att de med autism som behöver habiliterande stöd får det: alla med autism har rätt till habiliterande insatser utifrån sina individuella behov och många behöver stöd och anpassning genom hela livet. Utgångspunkten är att det ska utgå från individens behov.

2. Säkerställa god samverkan mellan olika aktörer: de dokumenterade samordnande insatserna har minskat med 21 procent på tre år. Det innebär att personer med autism och anhöriga lämnas med ett ännu större ansvar för att få vardagen att fungera.

3. Utreda hur stöd inom ramen för LSS, boendestöd, habiliterande stöd och andra vanligt förekommande insatser påverkats av pandemin: för att undvika att upprepa samma misstag måste vi lära av det som gått fel och det som fungerat bra. Regionens och kommunernas krisberedskap måste omfatta även personer med funktionsnedsättningar.

Vi har inte råd med att fler personer och deras familjer faller mellan stolarna. Region- och kommunpolitikerna i Skåne behöver ge dem det stöd de behöver och har rätt till, både under och efter pandemin.

Ulla Adolfsson, ordförande för Autism- och Aspergerförbundet

Det finns kompromisser och sedan finns det misslyckanden. Att EU skulle behöva kompromissa med sin nya klimatlag var oundvikligt, men under tisdagsnattens mangling gick man från kompromiss till misslyckande, på grund av ett antal kryphål som med största säkerhet kommer att utnyttjas. Bland de utnyttjade kommer man att hitta Sverige.

I april sattes rekord: det var den högsta nivån av koldioxid i atmosfären på fyra miljoner år. Eftersom vi vet att det krävs större utsläppsminskningar än vad EU-ledarnas åtgärder kommer att åstadkomma blir även stora förbättringar ett relativt misslyckande. Man tänker och agerar helt enkelt inte på rätt skala: medlemsländerna tillåts tänka kortsiktigt, vilket är fel perspektiv om beslutsfattarnas barn och barnbarn ska slippa stå inför en katastrof. Trots detta föll Europaparlamentets förslag på en sänkning av utsläppen med 60 procent -- trots att det är 65 procent som behövs för att man ska klara klimatmålen. Nu blir det 55 procents minskning, vilket gör att man missar målen om man inte skärper till regelverket ytterligare längst vägen.

Bland annat får man använda kolsänkor, vilket innebär att man får plantera träd istället för att minska utsläppen, vilket ger en faktisk lägre nivå än den som står på pappret. Både träden och minskningarna hade behövts för att klara målen.

Det är unionen som måste uppnå de nya målen, det finns inga krav på enskilda länder att leverera. Tyvärr kan man förutsäga att det innebär att östeuropeiska medlemsländer inte kommer att bidra till sänkningarna. Dessa länder leds av regeringar utan klimatagenda som inte vinner något på att vara klimatmedvetna. Bidragspengarna kommer att rulla in i alla fall.

Det bästa man kan säga om 55 procentsmålet är att det är bättre än att göra ingenting. Men det är långt i från de resultat som behövs för att klara målsättningarna i Parisavtalet. EU säger i och med detta att man inte klarar målsättningarna och inte tänker försöka. Vi kan som det ser ut nu förvänta oss 1.5 graders genomsnittlig uppvärmning, eller mer.

Trots en flera minuter lång video där George Floyd kvävdes till döds av polismannen Derek Chauvin var den amerikanska allmänheten inte säker på om han skulle dömas för brottet. Tron på rättvisa för afroamerikaner är av goda skäl klen, efter att polis efter polis frikänts trots extremt övervåld mot afroamerikanska personer.

Lättnaden var påtaglig och hoppet finns nu om att det inte längre är konsekvensfritt att ta livet av svarta misstänkta. Firandet som utbröt liknade det man ser vid krigsslut eller stora idrottssegrar. Genom den fällande domen undvek USA förmodligen våldsamma upplopp: Floyds död och den strukturella rasismen den blottade engagerade en hel värld. Bland annat president Joe Biden ser domen som ett landmärke i kampen för jämlikhet för afroamerikaner. Fallet George Floyd har påverkat långt utanför USA:s gränser genom att uppmärksamma på strukturell rasism, bland annat inom rättsväsendet i olika länder.

De negativa aspekterna på mobilkameror vid olyckstillbud har diskuterats ofta och integritetsintrånget och problemen för räddningstjänst när folk börjar filma. Här ser vi istället mobilkameran som ett verktyg för rättvisa: 17-åriga Darnella Frazier var den som drog upp kameran och filmade när den svarte mannen på marken vädjade till polisen att låta honom andas. Frazier vittnade mot Chauvin och berättade hur han tagit fram tårgas och hotat medborgare som vädjade till honom att lätta på trycket på den liggande Floyd. Ett fint exempel på civilkurage.

Många har ropat på reformer eller till och med avskaffande av den amerikanska polisen, som bland annat verkar ha problemet att den har för kort utbildning och för stort fokus på vapen, vilket leder till en risk att gripna afroamerikaner blir skjutna även för trivialiteter som trafikförseelser. Det amerikanska fängelsesystemet lider av samma skevhet: en afroamerikan kan få åratals fängelse för innehav av en mindre mängd marijuana, medan en vit person kan gå fri för samma brott.

Samtidigt som domen lästes upp sköts sextonåriga Makhia Bryant till döds av polisen under ett slagsmål med en annan flicka. När svarta personer samlas på brottsplatsen ropar polisen ”blue lives matter”, som protest mot Black Lives Matter-rörelsens mantra. Med en död tonåring vid sina fötter ropar man slagord. Den amerikanska polisen är sin egen värsta fiende.

Kommunfullmäktiges ordförande i Hörby, lokalpolitikern Johan Ohlin, hörde av sig till sitt barns lärare efter att lyssnat på en distanslektion och klagade på att det var ”vänsterindoktrinering” att kalla stormningen av Kapitolium för kuppförsök. Om man bortser ifrån att upploppen i Washington var en farlig och upprörande händelse som fick många amerikaner att frukta för sin demokrati och inte bör trivialiseras, så är det naturligtvis inte upp till föräldrar att bestämma innehållet i gymnasieskolans lektioner. Att ett samling högerextremister har storhandlat vapen och tar med sig handfängsel för att kidnappa folkvalda politiker är ingen del i någon demokratisk process och att använda ord som försökt till statskupp är rimligt. Att det inte blev någon kupp berodde på inkompetens, inte brist på vilja.

Men det är så klart principen som är problemet och inte detaljerna. En person som är kommunstyrelseordförande måste fundera på vad som är lämpligt beteende. Ohlin menar att man som förälder måste kunna kritisera undervisningen och att den ska tåla ”granskning”. Är det fråga om granskning när ett barn får lära sig något i skolan som inte passar in i förälderns världsbild? Förmodligen skulle en förälder på yttersta vänsterkanten tycka att undervisningen var för för högerpräglad om hen fick frågan.

Om man som förälder tycker att barn får lära sig sådant i skolan som man själv inte tycker eller sympatiserar med står det en fritt att prata med barnet och säga att man själv inte ser det på det viset, men man kan inte förvänta sig att skolan ska rätta sig efter ens politiska övertygelse. Både läraren och skolans rektor har upplevt händelsen som ett försök till manipulation och Ohlins besked om att han vill spela in undervisningen ifrågasätts juridiskt.

Ohlin menar att han kontaktat skolan med kritik som privatperson och förälder, inte som politiker. Om Sverigedemokraterna vill att de andra högerpartierna ska se dem som rimliga regeringspartners måste de först förstå var makten börjar och slutar. Det finns vissa saker som är olämpliga att göra som politiker och man kan inte alltid välja själv när man hoppar ur den rollen. Självfallet kommer att man att bemötas som politiker om man som folkvald kritiserar skolan för att vara för långt åt höger eller åt vänster ideologiskt på ett sätt som inte är förenligt med den neutralitet som efterfrågas i läroplanen. Det finns en läroplan som ska följas och frångår en lärare den på ett tydligt och problematiskt sätt får man påtala det för rektor eller i förlängningen Skolverket. Nog förstår man som politiker i maktposition att en enskild lärare kommer att känna sig utsatt om man hotar med att övervaka och spela in lektioner. Det finns en risk att läraren av rädsla för obehag och repressalier inte tar med sådant som hen egentligen tänkt undervisa kring.

Ohlin har vid det här laget fått kritik av skolminister Anna Ekström, som fördömer agerandet och anser att det inte är en isolerad händelse, utan ett generellt mönster för Sverigedemokrater i maktposition att de försöker påverka opolitiska tjänstemän. Det är värt att fundera på när flera högerpartier uppvaktar Sverigedemokrater för samarbete.

Övriga partier har som svar på Annie Lööfs stridsrop och Märta Stenevis kallelse till partisamtal kring våldet mot kvinnor antytt vilka lösningar de ser.

Stefan Löfven hänvisar till tioårsplanen som är på plats sedan 2016 och nämner möjligheten att förena kontaktförbud med fotboja. Först måste man diskutera om systemet med kontaktförbud fungerar: 2018 gjordes drygt 11 300 ansökningar om kontaktförbud. Drygt en fjärdedel beviljades. Man undrar hur det gick för kvinnorna som inte fick något förbud. Polisen har rekryterat 350 utredare för att hantera våldtäkter, brott i nära relationer och vålds- och sexualbrott mot barn. Det är mycket bra, men förmodligen finns en än värre resursbrist inom det förebyggande arbetet. Inget brott är det bästa brottet.

Moderatkvinnorna kom 2020 med förslaget att gärningsmannen ska kunna tvingas flytta, så offret slipper. Det är radikalt, men i nuläget hamnar ansvaret för att värja sig mot våld hos kvinnan, vilket inte är rimligt. Ulf Kristersson har dock hitintills hållit sig till förslaget om kontaktförbud med fotboja.

Vänsterpartiet ropade redan 2006 på en haverikommission efter varje fall av kvinnomord. Det är en god idé: det är systemfel som måste identifieras och elimineras, sannolikt genom resursförstärkning och myndighetssamordning.

Nyamko Sabuni skriver att det förebyggande arbetet måste börja i skolan, eftersom män som misshandlar ofta visar tidiga våldstendenser. Utmaningen i att ändra normer utan att peka ut pojkar som förövare är stor och konstruktiva förslag på hur välkomnas.

Ebba Busch vill också se fotboja och strängare straff, men KD:s mest intressanta förslag är att kontaktförbudet ska kunna omfatta ett stort geografiskt område, som en eller flera kommuner.

Tyvärr riskerar vi ytterligare en våldsvåg när pandemin är över och samhället öppnar igen. Dessa partisamtal måste leda till en handlingsplan som gör det mer sannolikt att man lyckas hjälpa dem som försöker frigöra sig då.