Först en förklaring till veckans val.

En kollega avslöjade mig som ”symfonirockare” efter förra skivhyllan om gruppen Renaissance. När jag läste mailet, utan mina glasögon och på en liten mobilskärm, läste jag först ”syntrockare”. Några lösa trådar i hjärnan sprakade till; Ratata.

Böcker är totalt omodernt, men de går jättebra att stajla med som en pikant inredningsdetalj.

Vad yrar hon om nu tänker ni. Jo, i brist på andra mer intellektuella tankegångar en vårdag i april har jag börjat fundera på så kallad ”homestyling” eller rättare sagt ”fixa till hemmet inför en försäljning så att en eventuell köpare ska tro att det är finare än det är”.

Det talas ofta om begreppet ”sätta ner foten”, alltså att säga ifrån. Tänker resonera om ett par exempel på där detta verkligen vore på sin plats men inte skedde. Exempel ett: ”Soffskandalen” (nä inte så mysigt som det låter). Inträffade När Turkiets president Recep Tayyip Erdogan tog emot EU-ledningen i Ankara precis efter påsk.

Som av en händelse fanns stolar vid den direktsända högtidligheten endast för EU:s rådsordförande Charles Michel och president Erdogan, medan kommissionsordföranden Ursula von der Leyen fick sätta sig i soffan. Jamen, fattar man väl. När karlar ska prata allvar, så får fruntimren tiga och hålla sig undan. I alla fall i den version av Turkiet som Erdogan representerar, den islamistiska.

En musikgrupp i min skivhylla går inte att hoppa över. När jag räknar skivomslagen för denna grupp är det tretton plattor, flest bland artisterna i hyllan. (Manfred Mann, Beatles och Bob Dylan är inte långt efter).

Gruppen är Pink Floyd, och av de skivorna är det naturligtvis ”The Wall” jag väljer.

– Lägg upp din fjortonde bild i ditt bildgalleri på telefonen utan att berätta någonting om den.

Ungefär så löd en av alla de utmaningar som florerade på sociala medier för ett tag sedan. Många hade svarat med att ladda upp vad jag misstänker var just bild nummer 14 i kommentarsfältet. Bilderna som publicerats var som väntat mycket olika. Inget motiv var det andra likt.

I september 1999 flyttade vi ner till Skånska Hjärup från Nyköping. Några dagar efter vår ankomst möter jag en granne på gatan och vi presenterar oss för varandra och han berättar att han är från Uppsala. Direkt efter det börjar han att orera över skånska hantverkare av någon anledning. Det skall du veta att här i Skåne är det manana, manana (i morgon, i morgon) som gäller om du behöver hantverkshjälp, säger han. Han fullföljer med att säga ännu mer förklenande ord om skåningar som jag inte ens vill återge.

Tack och lov har jag fram till de senaste månaderna inte haft behov av hantverkshjälp. Men nu har jag haft det dels för att förbereda försäljning av en kolonistuga i Malmö, i det närmaste en modern liten minivilla, dels för att fixa några saker i ett badrum i ett hus vi köpt på Österlen. Det har gett mig nya erfarenheter av rätt nedslående karaktär.

Minns ni ”Stålfarfar”? Gustaf Håkansson från Gantofta utanför Helsingborg.

För sjuttio år sedan blev han en legend i samband med det så kallade Sverigeloppet arrangerat av Stockholmstidningen. Starten gick i Haparanda med mål i Ystad. Gustaf var 66 år, ställde upp utanför protokollet och nådde målet tjugofyra timmar före de officiella deltagarna.

Det är ju en hel del vi inte får göra nu. Nuet kan kännas segt. Fast det är i och för sig inte så ovanligt. Ganska många har väl lite svårt att leva i nuet och går hellre runt och väntar på bättre tider alternativ minns bättre tider.

Och nu är det utmärkta tider för att vänta på bättre tider eller minnas bättre tider.

Ja, så blev det då Susanne Axell som åkte ur Let´s dance och reaktionerna lät inte vänta på sig. Allt från att hon dansade stel som en pinne och inte förtjänade att vara kvar till heja, heja, Susanne, att du vågar trots att du är lite mullig och typ överårig eller något.

Jag ska erkänna att jag är lite trött på just tv-programmet Låt oss dansa så jag brukar inte titta på ett helt program, men jag såg just Susannes framträdande. Och framför allt läste jag om det dagarna efter och funderar över denna oerhörda fixering vid hennes vikt och ålder. Till och med hon själv pratar om det istället för att bara vara glad att hon vågade ställa upp.