Moderaterna vill ha en statlig och enhetligt låg etableringsersättning för nyanlända. De som inte arbetar ska enligt förslaget få väsentligt lägre ersättning under de fem första åren i Sverige. Detta ska stimulera till att man aktivt söker arbete, eftersom bidragssystemen nu är ”väldigt generösa” enligt Elisabet Svantesson Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson.

Man hör ofta talas om dessa generösa bidrag till flyktingar. Får du en etableringsplan, det vill säga en handlingsplan för hur du ska ta dig in på arbetsmarknaden, får du 308 kronor om dagen om den är på heltid, vilket ska räcka till mat, kläder, hyra, bredband och andra omkostnader. Det går att leva på det, men särskilt generöst är det inte för en vuxen människa.

Det finns all anledning att titta på ett enhetligt system som Moderaterna föreslår. Kanske är det en god idé att slopa försörjningsstöd, etableringstillägg och flerbarnstillägg för ett mer överskådligt system, som partiet föreslår. Men Moderaterna skildrar det som valet står mellan hederligt arbete och att sitta i soffan och slappa med ”generösa bidrag”.

Vill man sänka bidragen för att tvinga ut nyanlända på arbetsmarknaden måste man komma med förslag på hur man gör arbetsmarknaden mer tillgänglig. Moderaterna borde ha kombinerat utspelet med förslag på förbättrad SFI-undervisning, samhällsorientering anpassad till arbetsmarknadens krav och samarbete med arbetsmarknadens parter för att riva ner murar som omger den svenska arbetsmarknaden för utlandsfödda -- eller annat som de tänker sig som konstruktiva lösningar på problemet.

Ta bankmannen Ibrahim Idrees, som driver en hummusbar i Malmö: trots ett fint cv, intresse för att lära sig svenska och en iver att arbeta i Sverige sökte han 1500 jobb innan han gav upp och startade eget.

En indirekt bestraffning i form av sänkt bidrag måste kombineras med förslag på hur man skapar bättre möjligheter -- i alla fall om man är seriös med att vilja få ut folk på arbetsmarknaden.

Av olika, och förmodligen outgrundliga, anledningar finns det kulturskillnader mellan politiska partiernas olika distrikt runtom i Sverige. I Skåne sägs Socialdemokraterna vara mer vänster än på andra platser i landet. Det sistnämnda märktes förra veckan när Socialdemokraterna i Skåne släppte de distriktsmotioner som man skickar vidare till partikongressen i november. Den ekonomiska politik som S i Skåne vill att partiet ska driva liknar mer Vänsterpartiets än Socialdemokraternas.

Visserligen är Socialdemokraterna sen länge ett parti som ser skatter som den allena saliggörande åtgärden för alla samhällsproblem, men i den utsträckning som S i Skåne vill höja skatterna kommer man troligen få problem att få finansminister Magdalena Andersson med sig på kraven.

Två stora reformer önskas av S i Skåne, den ena är pensionssystemet och den andra tandvårdssystemet. I och för sig behjärtansvärda frågor som i den bästa av världar, det vill säga med obegränsat med pengar, självklart skulle genomföras. Men förslagen kostar enorma pengar. Att tänderna är en del av kroppen och borde behandlas därefter är inte svårt att hålla med om, men frågan har diskuterats länge och alltid fallit på finansieringen.

S i Skåne skriver i den ambitiösa ekonomiska motionen att man vill att partiet ändrar det finanspolitiska regelverket så att överskottsmålet tas bort. Man vill också att statliga investeringar ska lånefinansieras i större utsträckning. Man vill tillsätta en utredning som ska föreslå ”en långtgående skattereform” med önskedrömmar tillbaka till skattereformen i början av 90-talet. Det skulle förstås innebära att de jobbskatteavdrag som inleddes under Reinfeldtregeringarna och som fortsatt med S-MP-regeringen blir ett minne blott.

Kort sagt, Socialdemokraterna i Skåne vill ha stora skattehöjningar för att kunna genomföra ett antal reformer. Men nog verkar det som att skattehöjningarna är till för sin egen skull, skattesänkningar verkar ge S i Skåne rysningar. Man väljer att helt glömma att det är låg- och medelinkomsttagare som haft stor nytta av jobbskatteavdragen. I stället kör partiet den klassiska vänsterretoriken att det endast är höginkomsttagarna som tjänat på avdraget. Måtte S i övriga Sverige rösta nej till dessa förslag på kongressen.

USA kommer i höst att lämna Afghanistan efter tjugo års närvaro. Det kommer att få stora konsekvenser och risken är uppenbar att talibanerna åter kommer till makten och att många tvingas fly från landet. Särskilt de afghanska kvinnorna har anledning att vara oroliga.

Kvinnorna har de senaste åren kunnat gå i skolan och idag är 40 procent av eleverna flickor. Svenska Afghanistankommittén, som TT pratat med, säger att det är ”en sorts samhällsrevolution som sakta rullat fram”. Utbildning leder till förändring och det är därför talibanerna motarbetat kvinnors rätt till att gå i skolan. Åren med utbildning för flickor har fått ett genomslag i landet och västvärlden måste göra vad den kan för att stötta flickors och kvinnors rätt att studera.

Trots USA:s närvaro har talibanerna ändå inte släppt anspråken på makt och troligen vädrar de morgonluft när amerikanarna lämnar. Samtidigt är det inte rimligt att utländska trupper ska hänga sig kvar i så många år, när det uppenbarligen varit svårt att få till varaktiga positiva förändringar. Det får ses som ett misslyckande att USA inte kunnat hjälpa de demokratiska krafterna i landet mer. Samtidigt är Afghanistan ett land med en komplicerad och orolig historia och det är svårt att nå fram till många invånare då landets infrastruktur är sönderslagen och många bor otillgängligt. Det blir då lättare för fundamentalistiska krafter att breda ut sig.

Detta en gång så vackra land förtjänar att få byggas upp igen. Det är över fyrtio år sen Sovjetunionen invaderade och lade grunden till årtionden av krig och konflikter. Är det över huvud taget möjligt att bygga upp landet igen? En sak är säker, utan kvinnors rätt att utbilda sig blir drömmen om en återuppbyggnad bara just en dröm. Det är kvinnorna som är nyckeln till ett annat Afghanistan och därför måste all hjälp fokusera på dem. Det inser troligen talibanerna och bland annat därför ser de kvinnorna som ett hot mot makten.

25 000 doser av AstraZeneca-vaccinet blev över i Lettland efter rädsla för biverkningar. Man hittade då en mycket smart lösning: drop-in vaccinering med Astra vaccin för den som inte var rädd i sju lettiska städer. I Riga var köerna enligt Sveriges Radio långa.

Även om jämförelsen haltar något kan man konstatera att det fortfarande skrivs ut p-piller med större risk för blodproppar än Astra-vaccinet till unga med acne och ingen blinkar över detta. Dödsfall är, som alltid, mycket tragiska men man förskriver läkemedel med större risker hela tiden.

Det är dock klokt att inte tvinga någon som känner sig otrygg. Vaccinet ska vara en trygghet. Därför är det klokt att göra som Lettland: erbjuda det förutsättningslöst till den som vill ha det, vilket gör att de andra vaccinerna kan gå till dem som är rädda för AstraZeneca är i en riskgrupp. Astra-volontärerna får i sin tur förmånen att gå före i kön.

Sverige brukar ha för snåriga regler för den här typen av improvisation, på gott och ont. Men nog hade det varit en bra lösning om vi också kunde erbjuda dem som kan tänka sig att ta Astra-vaccinet att ställa sig i kö, oavsett grupp och se till att inga doser går till spillo. Det skulle kanske också kunna öka den deprimerande långsamma vaccintakten i till exempel Skåne.

För en knapp månad sedan fick Sverige sitt första SPAC, kort för special purpose acquisition company. En spac är en börsnoterad blank check, ett bolag utan verksamhet som börsnoteras för att samla in kapital till framtida investeringar. I USA är formen mycket vanlig. Det är lite besvärligt att den kommit till Sverige samtidigt som intresset för att investera på börsen ökat. Detta är bara en av av många nya investeringsmöjligheter som kan locka fel sorts börssparare, med dåliga kunskaper som ger sig in på något de inte begriper. I Sverige är det stabila Bure som startat den första spac:en, så det är nog inte någon källa till oro, men om fenomenet växer kan det finnas anledning att vara aktsam.

Just nu syns ett ökat ifrågasättande av spac-formen i USA, där det finns indikationer på att vissa bolag kommer att få svårt att hitta tillräckligt med externt kapital för att fortsätta utvecklas på grund av mängden av nynoterade spac-bolag. Spac-företag har historiskt sett ofta gått sämre än index, även om det finns lysande undantag. De som investerar pengar förlitar sig på att personerna bakom spac:en vet vad de gör. I USA har det varnats för att kända personer utan tillräckliga kunskaper ligger bakom spac som de marknadsför som möjligheter till snabba pengar, även om de onoterade företag som tar sig in på börsen på detta sätt inte är någon säker investering. Med andra ord är spac inget man ska syssla med om man är oerfaren. Med orosmoln på den amerikanska horisonten är det en bra idé att undvika haussen som oerfaren.

Egentligen är det bra att folk vill spara mer och börsen är historiskt sett det bästa sättet att få avkastning. Men det är inte de säkra investeringarna som har lockat: Gamestop-haussen och andra liknande spekulationer har gett en falsk bild av att det är lätt att tjäna stora pengar på börsen. Chansen att man lyckas som oerfaren daytrader och gör kortsiktiga vinster är liten. Chansen att man förlorar pengar är större.

Det ser att bli höghastighetsjärnväg trots allt. Infrastrukturpropositionen som regeringen lade fram under fredagen budgeterade för en första fas. De 799 miljarderna beskrivs av infrastrukturminister Thomas Eneroth som den största satsningen på infrastruktur i modern tid och av miljöminister Per Bolund som en stor del av den gröna omställningen. Den tjugoprocentiga ökningen av resurser ger en enorm summa pengar, men räcker ändå knappt om om man räknar in förväntade kostnader för bland annat nya stambanor. Mer pengar kommer i så fall behöva läggas till under senare etapper. Det finns också anledning att misstänka att projektet kommer att fördyras, helt enkelt eftersom att infrastruktur äter pengar.

Det råder delade meningar om höghastighetstågens effektivitet som klimatlösning. Höghastighetståg är inte en enkel fråga i ett glesbefolkat land som Sverige. I en undersökning från 2019 splittrade det väljarkåren i två lika stora läger, förutom sydsvenskar som var betydligt mer kritiska än andra.

Länsstyrelsen konstaterar att Trafikverket har ett stort jobb kvar med att titta på förslagen ”ur ett landskapsperspektiv” och betonar att det kommer att innebära en stor permanent påverkan på landskapet, friluftslivet och människors livsmiljö oavsett skyddsåtgärder och lokalisering. Fysiska intrång i naturreservat och liknande måste undvikas, vilket man lyckas med i de sex alternativ som Länsstyrelsen fått ta ställning till.

Samtidigt är de befintliga spåren överbelastade och slitna. Banorna är störningskänsliga och det svårt att se hur man i längden ska klara sig på bara den kapaciteten som finns i dag.

Man kan med dagens besked se fram emot en livlig debatt i Skåne. Tidningens debattkorg kan vittna om att projektet väcker engagemang och motstånd eftersom man bland annat menar att det finns andra och bättre lösningar för att uppgradera järnvägen och öka rörligheten inom Skåne samt annat regional underhåll som är viktigare. Det motståndet lär inte mattas av.

Vi behöver leva mer i samklang med naturen och kraftigt minska användningen av fossila bränslen. Men vägen via en klimatomställning är minst sagt beströdd av törnen. I värsta fall hotar det hela välfärdssamhällets existens eftersom det baseras på materiell konsumtion och en ekonomi som växer.

I Sveriges radio kan man lyssna på en serie inslag som handlar om delningsekonomin. Budskapet är att vi skall leva mer klimatsmart. I mycket liknar det budskapet från gröna vågen förespråkarna på 1970-talet, om nu någon minns dessa. Inte mycket finns kvar av denna ekologiska rörelse eftersom livet på landet i samklang med naturen innebar både umbäranden och ekonomisk misär. Den föräldrageneration som försökte leva på så magra villkor fick uppleva hur barnen när de kunde flytta hemifrån sökte sig till de större städerna som lockade med andra kvaliteter.

Idag är det delningsekonomin - eller det som också kallas den cirkulära ekonomin - som blivit den nya frälsarrörelsen. Vi skall inte äga en egen bil utan dela med andra, eller utnyttja Uber, bo i städer där det gjorts svårt att inneha en egen bil för de boende eller stänga ute de som arbetspendlar med bilen, hyra eller låna våra kläder, låna ut vår bostad eller vårt fritidshus när vi inte vistas där via Airbnb och hyra ut verktyg, maskiner, båt, sportsaker och grejer till festen. Det kan te sig lockande för en del men låter som en mardröm för andra.

Önskan om eget ägande är djupt rotat i människans natur. Materiell konsumtion utgör för många en viktig del av livskvaliteten. Vem njuter inte av att byta bil vart tredje år, köpa nya kläder när vårvädret infinner sig, ge barnen nya leksaker till julafton eller skaffa ett eget fritidshus i vacker natur även om det förutsätter tillgång till en egen bil.

Delningsekonomi är ett stickspår i klimatdebatten. Det är det för att människor vill ha en privat sfär baserat på ägande, men också för att vår konsumtion i grunden är det som skapar arbete och välstånd.

Nyligen satt det gigantiska fartyget Evergiven fast i Suezkanalen med sina nästan 20.000 containrar som innehöll till stor del konsumtionsvaror till länder i Europa. En omställning som gör de arbetare som producerat varorna arbetslösa leder med ofrånkomlighet till massarbetslöshet och fattigdom. Samma gäller förstås om svenska exportföretag inte längre kan sälja sina varor utomlands. Delningsekonomi kan på marginalen ge miljövinster men skall vi både värna klimatet och jobben och därmed välfärden krävs det smartare lösningar än de som delningsekonomin bygger på.

Lars J Eriksson

Vi har nu levt med pandemirestriktioner i snart ett år. Ibland kan det kännas som att livet aldrig kommer kunna återgå till det normala. Ibland tänker man att det som är nu, också är det normala – man kan nästan ha glömt de förändringar vi påtvingats. Så som vi lever nu känns som det nya normala.

Jag kommer på mig med att tänka på de bilder vi nog alla sett från Kungsgatan i Stockholm vid krigsslutet 1945. Glada människor som firade freden tillsammans och såg ljust på framtiden. Kommer vi se liknande scener när Covid19-viruset är under kontroll och vår befolkning är vaccinerad? Nej jag tror tyvärr inte det.

Många i riskgrupper och våra äldre har nu levt ett isolerat liv i tolv månader och kommer att behöva fortsätta begränsa sin vardag ett antal månader till. I min omgivning ser jag vanligtvis aktiva och initiativrika personer som tvingats till passivitet och lider av dess psykologiska effekter. Jag tror långt ifrån alla kommer stå först i kön till de teaterbiljetter, gatufester eller familjesammankomster som erbjuds när restriktionerna släpps och pandemin klingar av. Självkänsla, trygghet och initiativförmåga har fått ge vika för oro, förminskning av sin egen betydelse och upplevd trötthet.

Det är tungt att dra igång motorn igen. Det kommer inte att räcka att kulturinstitutioner, idrottsevenemang, restauranger och föreningsliv öppnar sina verksamheter för att de som har störst behov av detta skall strömma till. Jag tror vi kommer bokstavligen behöva ”hämta” våra isolerade vänner, grannar och ensamma som drabbats hårt, och motivera dem till sociala, kulturella och fysiska aktiviteter. Detta på ett sätt som inte kränker den enskildas rätt till självbestämmande och integritet naturligtvis.

Det civila samhället och idéburen sektor, alla de människor som i samarbete med kommuner i olika föreningar värnar utsatta grupper och tar ett samhällsansvar, kommer vara än mer betydelsefulla i att locka fram det sociala livet igen. Men inte heller detta kommer räcka. Vi får alla hjälpas åt att påminna varandra om det egna ansvaret för våra medmänniskor, och själva motivera oss att gå ut och bli den där motorn som bidrar till lite mer av det gamla normala.

Med detta sagt avser jag härmed ett upprop, en samling för att när pandemin är över tillsammans med idéburen sektor och kommunerna möta ensamhet med inspiration!

Anna Mannfalk (M)

Regionråd Region Skåne

Ordförande styrgruppen överenskommelse idéburen sektor

President Joe Biden sa i förrgår att USA skall dra tillbaka sina militära trupper från Afghanistan och därmed sätta punkt för det längsta kriget i landets historia. Det är ett svidande nederlag för USA men också för Joe Biden som var en stark anhängare av den amerikanska krigsinsatsen när president Bush gav order om att anfalla landet 2001 efter 11 september attackerna.

Det var förstås vansinne att invadera Afghanistan. USA borde ha lärt sig läxan av det misslyckade Vietnamkriget.

Att Joe Biden nu byter fot beror på det interna trycket i USA. President Trump lovade att dra tillbaka trupperna och försökte genomföra seriösa förhandlingar om en fredlig lösning av konflikten. Dessutom pressas Biden av det egna partiet som på sin kongress i fjol tog beslut om att överge den gamla krigspolitiken. I USA finns också en tydlig majoritet som är emot att fortsätta kriget.

Ett amerikanskt tillbakadragande innebär att också andra länder kallar hem sina soldater, däribland Sverige. Risken är därmed uppenbar att talibanerna som är militärt starka och fanatiska islamister kommer att med våld ta makten i landet och i värsta fall genomföra massavrättningar. Det kan skapa en enormt stor flyktingström till omvärlden. Därför måste världssamfundet sätta stor press på USA att ta emot flyende afghaner.

USA har hittills tagit emot cirka 100.000 afghaner medan Sverige tagit emot drygt 70.000, trots att USA har en befolkning som är 30 gånger större än Sveriges och startade kriget. Joe Bidens heder står på spel om han inte öppnar amerikanernas hjärtan för flyende afghaner.