Sol, vind och vatten i Tornedalen

Karesuando är Sveriges nordligaste samhälle. Längre norrut finns bara en handfull bebodda hus. Och Karesuando är startpunkt för vår resa söderut genom Tornedalen mot Haparanda.

Men först måste vi ju ta en titt på den lilla byn vid Muonioälven, som här bildar gräns mot Finland. Denna regniga dag syns nästan inga människor till i Karesuando. Men i den vackra träkyrkan sommarjobbar en gymnasieelev som guide och hon berättar om Bror Hjorts vackra altartavla från 1961 som visar scener ur väckelseprästen Lars Levi Læstadius liv. Han var präst i Karesuando i 25 år och bodde 1825–1849 i ett litet pörte med sin fru och 15 barn. Det står kvar än i dag, och även där blir vi guidade av pålästa ungdomar.

Förr valde de flesta som skulle köra långt genom Tornedalen, längs Muonio och Torne gränsälvar, den långt bättre vägen på den finska sidan. Men nu håller svenska riksväg 99 – Norrskensvägen som den kallas – utmärkt standard.

De första tio milen i tallskogen möter vi nästan inte en enda bil, men däremot många strörenar. Renhjordarna befinner sig sommartid uppe i fjällen men det finns alltid renar kvar i låglandet, till och med ute på öar längs kusten. Så det gäller att vara lätt på gasen – och som turist vill man ju passera de vackra djuren långsamt för att titta.

Efter en regnig natt i vårt fjälltält väntar en morgon med solchans. Vi chansar också, tar på stövlar och traskar ut på en av de otaliga myrarna i jakt på Norrlands guld – hjortronen.

Och efter bara fem minuter lyser det av rödgula bär i mosstäcket! Vi väljer bara de nästan mogna bären, några kilo som får ligga och bli ätklara bak i bilen under resans återstående vecka.

–  Vilken otrolig tur att vi hittade hjortron på första försöket, säger mitt ressällskap Kristina, som har bott i Norrbotten i 25 år utan att någonsin plocka de ljuvliga bären.

I Tornedalen finns ett av Sveriges Unesco-världsarv: Struves meridianbåge. Det är en rad mätpunkter med 30 kilometers mellanrum, från Nordnorge till Ukraina, som möjliggjorde för den tyske astronomen Wilhelm von Struve att beräkna jordens exakta form i mitten av 1800-talet. Hans resultat står sig än i dag. I Tornedalen finns sju mätpunkter på olika berg och fyra ingår i världsarvet sedan 2005.

Med massor av mygg som enda sällskap vandrar vi upp till mätpunkten på berget Jupukka, strax norr om Pajala. Vyn över storskogen är fin från toppen. Men själva världsarvet går inte att se, bara informationsskylten. Länsstyrelsen kallar världsarvet abstrakt. Vi håller med.

Strax före Pajala får vi sällskap av smutsiga gruvtruckar på väg till och från den nya Kaunisvaaragruvan. Pajala är ju ingen turistmagnet, men lunchen på thairestaurangen är utmärkt.

Nästa stopp blir Hietalas handelsträdgård utanför Övertorneå, känd i Norrbotten för sina gurkor, tomater och jordgubbar som växer precis vid Polcirkeln. Polcirkeln har fått ett eget monument i Juoksengi med information om vad den egentligen är för något och hur den flyttar sig norr- och söderut genom Norrland i svindlande 40 000-årscykler. I växthuset lägger vi pengar i en burk för ett paket nyskördade tomater – trevligt!

Härifrån är det en mil in till Övertorneå, med affärer och matställen längs en fin huvudgata, en vacker träkyrka med fina målningar både ut- och invändigt och två stora, sevärda konstverk nära järnvägsstationen, nedlagd 1986. Detta är Tornedalens trevligaste tätort.

Torne älv bjuder på flera fina forsar, exempelvis i Kattilakoski. Men mest känd är den mäktiga Kukkolaforsen, där forsränning i gummibåt är poppis på den finska sidan. Vi lyckas pricka den årliga sikfesten, men köar förgäves för Sven-Ove Lindgrens berömda halstrade sik.

–  Siken brukar vara här nu, men i år är den flera veckor försenad. Den fisk vi hade är redan såld, säger han och vänder på de sista fiskarna, fästa på var sin käpp.

De fiskarna har legat uppträdda på grillpinnar i frysen sedan förra säsongen.

Vi ser på när dagens enda tappra fiskare får en baddare i håven. Rätten att fiska i forsen auktioneras ut, och dagar med mycket fisk kan summorna bli höga. Men nu kostar det nästan inget att kämpa med håven på en träställning ovan det strida vattnet.

Haparanda har gått från spionnäste under första världskriget till länets främsta handelsplats, till stor del tack vare Ikea-varuhuset som lockat hit massor av andra affärer och kunder från hela Nordkalotten. Vi checkar in på ett sorts camping-motell nära den fina järnvägsbron. Ute öser regnet ner, men i baren är stämningen på topp, och i morgon skiner solen igen.

Johan Öberg/TT