Ökning av flickor som förs ut ur Sverige

En 15-årig flicka åker på semester till sina föräldrars hemland Irak. Hon vill inte resa för hon är rädd att hon aldrig får komma hem igen. På sociala medier skriver hon till sina lärare och ber om hjälp när hennes mamma säger att hon aldrig kommer att få se Sverige igen.

Flickan är en av de 16 flickor som hört av sig till organisationen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) under det första halvåret av 2021. Sabina Landstedt, som är stödsamordnare på GAPF, konstaterar att nu när gränserna börjar öppnas igen efter pandemin, har fallen som hör av sig till dem för att de blivit bortförda blivit fler och de som hör av sig är yngre. Under första halvåret 2019 var GAPF involverad i 12 ärenden som berörde bortförda barn och ungdomar, främst flickor. Samma siffra för första halvåret 2020 var 7 ärenden.

– De här flickorna som hört av sig är mellan 15 och 22 år. De har förs bort för att de inte följer familjens normer för hur man ska bete sig och i deras hemländer utsätts de för barn- eller tvångsäktenskap, säger Sabina Landstedt.

Flickorna som hör av sig ber om hjälp att komma hem igen. I samtliga fall har föräldrarna tagit ifrån dem deras pass och de bevakas ofta dygnet runt av släktingar. Den 15-åriga flickan i Irak hade berättat för socialtjänsten att hon var rädd att hon skulle bli bortförd och socialtjänsten kontaktade då föräldrarna.

– Detta är ett av huvudproblemen. De myndigheter som ska skydda de här flickorna vänder sig till föräldrarna när det är föräldrarna som är det största hoten för flickorna, säger Sabina Landstedt.

Barn som förs ut i landet har ofta haft kontakt med myndigheter innan. Enligt statistik från UD för 2020, hade de 72 ärenden gällande familjerelaterat tvång (134 individer där 88 var barn). I 50 av de 72 ärendena hade socialtjänsten haft kontakt med familjerna innan de lämnade landet.

Sedan 1 juli 2020 kan kommuner ansöka om utreseförbud om det föreligger påtaglig risk för att barn förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas. Beslut om utreseförbud fattas av förvaltningsrätten. I brådskande fall kan kommunen besluta om ett tillfälligt utreseförbud.

Negin Amirekhtiar är utvecklingsledare och sakkunnig jurist på Nationella kompetensteamet mot hedersrelaterat våld och förtryck, som startades på länsstyrelsen i Östergötland på uppdrag av regeringen 2014. Hon menar att vi måste bli bättre på att förstå barns utsatthet och alltid sätta barnens bästa i fokus.

– I dessa ärenden är det av avgörande betydelse, att se över andra insatser för barnen som möjligheten att gå in med ett LVU parallellt med ett utreseförbud. Vi kan se att man i en del ärenden, där det har beslutats om utreseförbud inte har vidtagits tillräckligt med andra skyddsåtgärder, det är då vanligt att barn tar tillbaka det de tidigare har berättat, säger Negin Amirekhtiar.

Nationella kompetensteamet bedriver en stödtelefon för yrkesverksamma. Under första halvåret 2021 mottog man samtal kring 465 ärenden, 16 procent rörde bortföranden.

– Svenska myndigheter, socialtjänst, skola och polis, måste bli bättre på att samverka för att vi tillsammans ska kunna arbeta förebyggande och förhindra att barn och unga förs ut ur landet. När barn och unga väl är bortförda har vi begränsade möjligheter till att kunna hjälpa de hem till Sverige, säger Negin Amirekhtiar.

Paulina Erwing, departementssekreterare på sektionen för ärenden gällande familjekonfliktfrågor på UD, berättar att det i vissa fall tar många år att få hem en person och ofta är det nationella lagar i landet där flickorna befinner sig som ställer till det.

– I många av de länder där det här utspelar sig är kvinnor och barns ställning underordnad och det finns nationell lagstiftning och utresebestämmelser som säger att minderåriga måste ha vårdnadshavarens samtycke för att få lämna landet. Det gör situationen väldigt svår eftersom det är just vårdnadshavaren som kvarhåller flickan.

Det första UD gör när de får ett samtal om att en person är bortförd är att, om möjligt, att upprätta en säker direktkontakt med den bortförda och sedan samordna så att flickan och socialtjänsten i Sverige etablerar en kontakt. Men även om socialtjänsten faktiskt lyckas få ett samtal med flickan är hon pressad av familjen att säga att hon vill stanna.

– Om du vaktas av din släkt dygnet runt och socialtjänsten ringer, då är det svårt att säga att man vill därifrån. Ofta säger flickorna bara det mammorna har sagt åt dem att säga och sedan släpper socialtjänsten ärendet, säger Sabina Landstedt.

Hon efterfrågar ett nationellt center som jobbar med att ta hem bortförda barn och förhindrar att de blir bortförda. Ett sätt att göra detta på är att arbeta som man gör i Norge, med koordinatorer på ett antal ambassader som med hjälp av lokala nätverk möjliggör att de unga förs tillbaka.

– I dag är det frivilligorganisationerna som har detta på sina axlar. Men vi har ju inget mandat att göra något.

Åsa Karlsson/TT