OS-guld men inget rekord för överlägsen Duplantis

Vad hände?

Armand Duplantis kunde knappt förstå det själv. Han rörde knappt ribban, med bröstet, i första försöket på världsrekordhöjden 6,19. Ändå ramlade den ner.

Konkurrenterna trodde inte sina ögon och Duplantis skakade oförstående på huvudet.

I nästa försök var det aldrig någon tvekan. Den gången nådde han inte ens upp till ribban och i sista var rivningen rätt klar.

Då kunde han äntligen också fira OS-guldet på riktigt.

Armand Duplantis hade varit nära guldet redan på höjden innan. Men för säkerhets skull tog han även 6,02 meter i första försöket.

Det kunde amerikanen Christopher Nilsen inte matcha och det svenska guldet var klart.

Armand Duplantis har haft enorma förväntningar på sig inför OS i Tokyo. Inte minst från sig själv.

Att ”se och lära” i sitt första OS har det aldrig varit tal om för den 21-åriga stavhoppsstjärnan, särskilt inte nu när Tokyo-OS fick flyttas ett år på grund av pandemin.

Och efter de båda världsrekorden i fjol (6,17 och 6,18) och sitt överlägsna världsårsbästa (6,10) var det väl egentligen bara han själv som kunde hota den svenska guldfesten.

– Jag tror att han är lite nervös för den här tävlingen, även om han försöker ta den som en vanlig tävling. Lite press har han på sig, helt klart, sade mamman Helena Duplantis till Discovery inför OS-finalen.

Det märktes knappast.

I kvalet hade Armand Duplantis visserligen problem på ingångshöjden – eftersom formen var för bra för staven han hade valt.

Men, konstaterade han efteråt. Att kunna hantera sådana situationer är det som skiljer bra stavhoppare från fantastiska stavhoppare.

Och målet har ju alltid varit att bli den största stavhopparen någonsin.

Armand Duplantis gick in redan på ingångshöjden 5,55 i finalen, kanske för att komma i gång med tanke på det som hände i kvalet.

Han tog sedan även 5,80 med god marginal.

Nu började det att bli högt. För konkurrenterna alltså.

Armand Duplantis höll sig till sin plan och stod över nästa höjd. När han tog 5,92 i första försöket stod det klart att han skulle ta medalj, kanske guld redan nu?

Men så plötsligt vaknade amerikanen Christopher Nilsen till och tog både 5,92 och 5,97 i första försöket.

Med fler rivningar hade Nilsen dock fortfarande bara silvret – för visst tog Armand Duplantis även 5,97 felfritt.

Nilsen rev sedan ut sig på 6,02, som Duplantis då redan hade klarat. I första försöket och hur lätt som helst.

När ribban landade efter Nilsens sista hopp hade Armand Duplantis redan börjat fira.

Första kramen gick till vännen och den på förhand kanske största konkurrenten, Renaud Lavillenie.

Samtidigt som Armand Duplantis visade storform i finalen hade fransmannen stora problem i finalen.

Lavillenie har inför OS haft problem med en fotskada. I ett av uppvärmningshoppen kom han helt fel, svingades bakåt från mattan och landade tungt på båda fötterna.

Han låg kvar en stund och fick sedan hjälp att resa sig. Renaud Lavillenie gick in på 5,70 och tog till synes rätt obehindrad. Men kort därefter, under samtal med sin tränare på läktaren, brast veteranen i gråt.

Något stämde inte med högerfoten, som han senare försökte kyla med en stor ispåse.

Fransmannen gjorde några försök till, bland annat på 5,92, men fick nöja sig med 5,70 och åttondeplatsen.

Bronset gick i stället till OS-mästaren från Rio, brasilianen Thiago Braz, på 5,87.

Jens Bornemann/TT