Opinion

Värt pengarna

Opinion
Opinion

Polismyndigheten har betalat ut nästan en halv miljon per avhoppare som vill lämna gängkriminaliteten. Det med blandat resultat, även om de flesta lyckats. Misslyckandena beror på okunskap och brist på erfarenhet, vilket är ett lösbart problem.

Det är dyrt att hjälpa folk att ”hoppa av” organiserad brottslighet. Något annat som är dyrt är när tonåringar slaktar varandra med handeldvapen, narkotikahandel och andra för samhället djupt destruktiva brott. Förmodligen är den halva miljon man lägger på att hjälpa någon hoppa av från den gängkriminella miljön ett reapris om man jämför med vad det kostar att låta personen hållas och kanske mörda någon eller några. Varken sjukvård av skottskador eller av överdoser orsakade av gängkriminellas drogförsäljning är särskilt billigt. Inte heller livstids fängelse.

Det kan sticka i ögonen: varför ska de som begår brott och förstör för hederliga medborgare få förmåner? Andra som skulle behöva ”hoppa av”, flytta och hemliga personuppgifter, som personer som utsätts för våld i nära relationer eller stalkning får inga bidrag och i vissa olyckliga fall ingen hjälp. Trots det innebär varje avhoppad kriminell ett säkrare samhället och i förlängningen en lägre kostnad.

Om man vill komma till rätta med gängkriminaliteten får man lägga irritationen åt sidan och arbeta med det metoder som ger resultat. Att hjälpa kriminella hoppa av ger resultat om det görs på rätt sätt, baserat på kunskap och erfarenhet. Tursamt nog kan bland annat Malmö erbjuda insikter kring hur det görs på bästa sätt, eftersom staden kommit långt i det arbetet.

Ett förslag ligger nu på Justitiedepartementets bord om en nationell strategi för att hjälpa kriminella att hoppa av, som ska göra det tydligare och enklare för kommunerna. Förhoppningsvis blir det verklighet.

Man spenderar pengarna nu, för att slippa spendera mer i morgon.

Martina Jarminder

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

MALMÖ 2011-01-29Vindskraftparken Lillgrund i Öresund söder om Malmö.Foto: Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Foto: TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Tradingportalen.com

Lär dig mer om finansmarknaden

Tradingportalen.com Vill du lära dig mer om finansmarknaden och bli bättre på att investera? Då har du kommit helt rätt.

Vi kommer att gå igenom hur du kan göra för att lära dig mer om finanser, hur man investerar och hur du kan få så bra avkastning som möjligt på dina pengar.

Gå en kurs

Lär dig mer om finansmarknaden med en kurs! Det finns tusentals olika kurser på nätet som drivs av duktiga investerare som kan mycket om finansmarknaden. De kan hjälpa dig att bli ännu bättre och få en bättre avkastning på dina pengar. Vi rekommenderar dock att du läser recensioner för kursen innan du betalar något. Det finns många där ute som vill tjäna snabba pengar på att lura dig att köpa något som de slängt ihop på en timme.

Några exempel på bra kurser är:

Läs nyheter

Det finns många sidor på internet som samlar mängder med information och nyheter om finansmarknaden. Genom att spendera lite tid varje dag på att läsa detta kommer du sakta men säkert att bli bättre på det. En sådan sida är tradingportalen. Här hittar du mängder med nyheter kring finans från hela världen men också guider på hur du kan bli bättre på att investera. Vi kan garantera att om du spenderar lite tid varje dag på att läsa deras guider och nyheter kommer du snart ha mycket mer kunskap om finansvärlden och förmågan att använda den kunskapen för att tjäna pengar.

Testa

Det finns faktiskt inget annat sätt att lära dig om finansmarknaden än att testa. Oavsett hur mycket kunskap du har kommer du förr eller senare behöva testa att investera i marknaden.

Annars är all din kunskap värdelös. I början kommer det kanske inte gå bra men om du har en bra strategi och verkligen följer den kommer du snart märka att det går bättre. Tro oss, vi vet att det kommer kännas otäckt i början men det är naturligt. Om du aldrig testar kommer du aldrig att lära dig något.

Några bra appar som kan hjälpa dig att komma igång med din investering är:

Avanza

Nordnet

Etoro

Gör misstag

Det är inget fel med att göra misstag, speciellt inte när du lär dig mer om finansmarknaden. Alla kommer göra misstag i början och alla proffs som du läser om på nätet har antagligen misslyckats fler gånger än du försökt. Så länge du lär dig av dina misstag är det inget fel. Då kommer du komma tillbaka starkare än du var tidigare och det kommer att gå bättre för dig. Var därför inte rädd att begå misstag när du lär dig mer om finansmarknaden. Alla gör det.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

Opinion

En felöversatt samhällskritik

Opinion
Opinion

Netflix största tittarsuccé någonsin är en koreansk serie där ekonomiskt utsatta personer tävlar mot varandra med livet som insats. Squid Game är mörk, rolig och enormt sorglig på samma gång. Det är riktigt bra TV.

Samtidigt är det intressant att vi fallit för en djupt politisk och antikapitalistisk serie som är en kritisk kommentar till den koreanska samtiden, som de flesta vet mycket lite om. Galningen som rekryterar deltagare förklarar allvarligt att tävlingarna, till skillnad från livet, är rättvisa. I den mardrömslika Squid Game-verkligheten tävlar alla på samma villkor, det är livet som är riggat till rika och mäktigas fördel.

Hemma kallar vi översättarna på streamingtjänster för Börje och Maggan, eftersom översättningen tenderar att låta lite ”Biffen och Bananen” från pilsnerfilm, särskilt när grovt språk ska översättas. Terminologi blir ofta parodiskt felöversatt. Säkert handlar det om tids- och resursbrist.

Efter hård kritik från koreaner verkar det vara samma problem med översättningen av Squid Game. Om Korea blir den nya storproducenten av internationell underhållning, vilket vore trevligt eftersom K-drama ofta håller hög klass, måste man kunna översätta serierna ordentligt så publiken vet vad den tittar på. Vi skulle kunna lära oss mycket både om Korea och om den asiatiska ekonomin, som vi påverkas av, samtidigt som vi blev underhållna. Att bli underhållen och blir smartare samtidigt är det bästa av båda världar.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL