Missa inga lokala nyheter

Fred Again och The Blessed Madonnas låt "Marea (We've lost dancing)" har blivit ett av pandemins stora soundtrack, med över 65 miljoner lyssningar på Spotify. "The hugs with friends, and people that we loved, all these things that we took for granted, we've lost dancing", sjunger The Blessed Madonna med dyster röst i låten.

Att brittiske Fred Again, eller Fred John Philip Gibson som han egentligen heter, nu ser en ljusning när det kommer till pandemin märks på hans senaste singel "Billie (Loving arms)". Låten finns med på hans kommande platta, som släpps senare i år.

– Det här är nästa del efter "Marea", antar jag. Att nu kunna fira intimitet och närhet, att kunna vara nära människor man älskar, säger Fred Again till TT.

Gjorde Sheerans album

Han arbetar ofta med samplingar från vardagliga situationer, en process han liknar vid att skriva dagbok. Bara titeln på hans förra platta från april 2021 skvallrar om det: "Actual life (april 14–december 17 2020)".

– Det är spännande att kunna göra de här musiksamarbetena till en dagbok. Jag vill stanna i den världen och kunna berätta om de senaste månaderna, säger han.

Men Fred Again skriver inte bara musik åt sig själv. Förutom att producera vännen och kollegan Ed Sheerans kommande album har 28-åringen från London även arbetat med BTS, Stormzy och Ellie Goulding – för att nämna några. Att kasta sig mellan olika genrer har han inga problem med.

– Jag brukar samarbeta med folk som jag kommer överens med, det leder till den bästa musiken. Samma människor som jag skulle vilja ta en öl med, säger han.

TT: Finns det någon skillnad mellan att skriva musik till sig själv och till andra?

– Det är superannorlunda. När jag jobbar med andra är det som att jag kommer in i rollen som ett fan, ett fan som vill höra de här låtarna. När jag jobbar med min musik är det som att jag har ögonbindel, medan jag kastar färg slumpvis och hoppas att någonting fastnar, säger Fred Again.

Upptäcktes av stjärnproducent

Fred Agains musikresa började när han som nioåring blev besatt av klassiskt piano. Därefter upptäckte han jazzpiano och klassiskt slagverk, och sedan var det blues och soul som gällde.

Ett stycke han skrev till en klassisk konsert som 16-åring imponerade på musikern och stjärnproducenten Brian Eno så till den grad att Eno tog på sig rollen som Fred Agains mentor. Just nu arbetar de på ett album tillsammans, men något datum för den plattan är inte klart.

– Han har betytt allting för mig, han är en fantastisk person. Det är som att han befinner sig utanför musikindustrin på något sätt och bara gör sin egen grej, säger Fred Again.

Trots de senaste framgångarna, både med den egna musiken och samarbetena, ser Fred Again ingen tydligt punkt i karriären för sitt genombrott.

– Det är bara en konstant känsla av "vad är nästa grej?", man fortsätter att jaga hela tiden. Jag gillar den känslan, att hela tiden sträva efter någonting, säger han.

Sofia Sundström/TT

Elfenbensskulpterade kindben, bidrottningssmala midjor och himlakroppsformade rövar står i centrum för Liv Strömquists senaste seriebok. Inne i spegelsalen djupdyker i skönhetsideal och bilden av oss själva, som den formas av sociala medier och genom kamerans lins.

Med avstamp i den klassiska sagans format får läsaren möta världens fem vackraste systrar, där den yngsta systern är ännu skönare än de andra. Så börjar vandringen genom snygghetens historia med Kylie Jenner i spetsen. Vi guidas genom Jenners Instagramflöde, illustrerat med Strömquists självklart spontana stil som ger ett intryck av slarvighet, men med en skarp blick för detaljer.

Historia och samtid

Vi får i boken möta en rad historiska och samtida exempel på den ultimata skönheten, från Rakel i första Mosebok, via 1800-talskvinnorna Elisabeth av Österrike och den franska kejsarinnan Eugénie, vidare till Marilyn Monroe och hela vägen fram till Kim Kardashian. För att stöta och blöta tankarna tar Strömquist hjälp av historiker, sociologer och kyrkofäder.

Varför kan vi inte, som när vi betraktar en snabb eller stark person, enbart imponeras av det fantastiska människan kan åstadkomma när det kommer till fysisk skönhet? Varför kan vi inte bara, för att citera Strömquist som tar konst- och kulturhistorikern Camille Paglia till hjälp, reagera med ”WHAT AMAZING BOOBS!” i stället för att fyllas av nedstämdhet över att vi inte uppfyller samma ideal?

Strömquist attackerar frågan med hjälp av den franske filosofen René Girards, som menar att människan begär det som andra människor begär. Det rör sig alltså om en tävlan mellan en själv och Kylie Jenner, som bygger på inbördes rivalitet och konstant härmande. Syftet är aldrig att ligga med så många som möjligt, utan att vinna VM-guld i sporten av att väcka sexuellt begär.

Mörka ämnen

Brinnande aktuellt är delen om vår strävan att väga så lite som möjligt, oavsett om det maskeras som ”well-being” eller ”hälsa”. Det maskeras som påhittad glutenintolerans, som att vara vegan för miljöns skull eller som att vara intresserad av träning, men i slutändan bara handlar om en sak: att vara smal. Några dagar innan recensionsdagen av Inne i spegelsalen cirkulerar en bild av ett broderi på Instagram med texten ”You are not alive just to pay bills and lose weight” men tyvärr verkar det vara exakt därför vi lever.

Strömquist tar sin läsare vid handen och leder oss genom svåra och bitvis mörka ämnen, som att korrelationen mellan snygghet/fuckabilitet/sexighet och ens möjlighet att hitta en partner aldrig har varit större. Detta för att snygghet/fuckabilitet/sexighet är den enda faktorn som spelar roll vid val av partner, till skillnad från historiskt då religionen och familjen varit avgörande. Den som blir intresserad av att läsa mer finner självklart en lista över källor i slutet av boken. För vad är väl ett seriealbum utan källförteckning?

Ett sidospår är en längre sekvens som bygger på intervjuer med kvinnor mellan 53 och 73 år. Estetiskt är det bokens vackraste illustrationer när kvinnorna avbildas som drottningar i avantgardistiska utstyrslar, men innehållsmässigt känns det klichéartat. Strömquist tycks bitvis ha tappat hoppet. För trots humorn så kvarstår faktumet att sexigheten gör det lättare att leva. Den enda trösten är att skönheten är tillfällig och att åldrandet förr eller senare hemsöker oss alla.

Hopplöshet

Strömquists förra bok, Den rödaste rosen slår ut, fokuserade på kärleken i senkapitalismens tid och ingav läsaren en känsla av att den hejdlösa passionens tid är förbi. Men där fanns ändå en hoppfull uppmaning om att vi fortfarande kan – och bör – bli hals över huvud förälskade. Nu tar hopplösheten överhanden och i stället för lösningar ges läsaren en tom sida att själv fylla i med sin lösning, likt en ”mina-vänner-bok”.

Inne i spegelsalen är något spretig i sin helhet, men som vanligt i mötet med Strömquists serier lämnar den läsaren lite klokare. Om än med panik över sin samtid och en gnutta existentiell ångest – men framför allt med många nya frågor och tankar.