God Helg! Rötmånaden är slut nu. Allt gick vägen den här gången. Vädret var lite lagom omväxlande. Kyrkovalet kallas ofta för det glömda valet. Söndagen den 19 september är det dock dags igen. Även här gäller tre nivåer. Lokala kyrkofullmäktige, regionala stiftsfullmäktige och riksomfattande kyrkomötet. De som verkligen satsar kan på sina håll ganska lätt nå bra resultat.

I bland annat Verums församling skriver kyrkvaktmästaren ett kort meddelande på ett anslag som sedan hängs upp ute på kyrkans huvudgrind, med texten utåt, när någon församlingsbo har avlidit. Vaktmästaren svarar för klockringningen och hänger senare ut lappen om vilken det ringts för alldeles nyss. Detta är ett lysande exempel på lokal nyhetsförmedling av bästa slag. Det kommer nämligen alltid folk på cykel och moped eller i bil och andra fordon för att – efter klockringningen – läsa vem som har avlidit.

Längst ute på klippan står en ensam frusen fura och speglar sina vindplågade grenar i en sjö. Vågorna försöker fly kylan längre ut i sundet i hopp om att finna varmare strömmar vid en kal klippa. I bakgrunden står den svarta skogens vägg, hotfull som en kontrollerande husbonde. Dagen färgar fortfarande himlen men dess ljus är maktlöst. Det ska snart gå förlorat när kvällens sky rör sig framåt som en skoningslös invasionsarmé. Längst bort tonar molnen ner i mörkt grått och längre fram i rosa och violett. På andra stranden formar grantopparna horisontlinjen till en taggig palissad. Snart ska allt slockna. Det ska andas höst och annalkande vinter på denna tavla som målades 1915 för att ge en bild av en sjö i norra Kanada.

Konstnären var Thom Thomson (1877-1917), en entusiastisk utomhusmänniska och hyllad kanadensisk 1900-talskonstnär. Han beskrivs som ”den första konstnären som försökte uttrycka en känsla av nationell identitet med sina distinkta livligt kolorerade landskapsmålningar”. Sannolikt är motivet hämtat från Norra Ontario; en av dessa väldiga kanadensiska provinser med sina fantasieggande ödemarker tillsynes utan slut. Kanske föreställer tavlan mötet mellan den väldiga havsviken Hudson Bay där den möter Kanadas tundra-liknande landmassa. Dess ödslighet och tystnad kan mätas i sibiriska mått. Bort raderas de ringar av ljus, värme och annan civilisation som strålar ut från storstadsregionen Toronto längst i söder.

Ju längre jag kommer i utbildningen desto mer av min tid tycks spenderas på studierna. Specifikt mer tid spenderas på att ha praktik på plats. Just nu bor jag till och med på sjukhuset. Bokstavligen. Jag stiger upp på morgnarna, byter direkt om till de vita kläderna, klämmer fast namnskylten, tar en macka i handen och går genom kulverten till morgonmötet. När jag slutar för dagen går jag samma väg tillbaka hem för att byta om till antingen träningskläder eller pyjamas. Jag behöver tekniskt sätt knappt ha några vardagskläder.

Det finns inget att klaga på. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. I alla fall inte förrän jag får syn på hennes stora runda skogsgröna örhängen på ett av morgonmötena. De är lekfulla. Glada. Och lyckas fånga min uppmärksamhet genom att svänga till i rörelserna.

I kyrkan, på fotbollsplanen, i moskén – eller varför inte under tågresan till jobbet? Tysklands myndigheter gör allt för att erbjuda covidvaccin på olika platser där människor vistas och hoppas att de som är skeptiska ska kavla upp ärmen och ta en spruta.

I huvudstaden Berlin med sitt brokiga och färgstarka myller av människor pågår restaurang- och nöjeslivet dygnet runt. För en person från mellanmjölkslandet med statliga spritbutiker och lite präktig uppfostringsanda där nöjeslivet stänger klockan 01 blir det lika omtumlande varje gång jag kommer hit. Jag stämmer träff med mina vänner på Dave Lombardo, en lite sunkig restaurang i närheten av Rosenthaler Platz. Här kantas gatorna av klubbar, pubar och avantgardistiska gallerier. Här tar man med sig barnen och djuren och när musiken blir för hög går papporna hem med barnen, eller så sätter man hörlurar på telningarna.

Jag läste nyligen i fackföreningstidningen Arbetets nätupplaga att en städare får jobba i 245 år för att tjäna lika mycket pengar som Zlatan gör på ett år. En bilmekaniker får sticka näsan under motorhuven i cirka 200 år medan en polis och en grundskollärare får knega i runt 170 år.

Detta är givetvis ungefärliga siffror eftersom uppgifterna har ett par år på nacken och för att Zlatan får in pengar på allt möjligt annat än att spela fotboll. Det räcker att han öppnar munnen, kör en Volvobil eller lägger ut ett inlägg på Instagram så rasslar det till i börsen. Så egentligen får yrkesgrupperna ovan säkerligen ligga i ett par hundra år till för att nudda Zlatans inkomst.

Tidsresor är något som alltid fascinerat människor i alla tider. Jag är inget undantag. Hörde kollegor nyligen prata om saken och önskningarna om de historiska händelserna ven i luften, där Martin Luthers uppspikande upp sina 95 teser den 31 oktober 1517, hörde till den mest udda önskningen. Någon mumlade visst också något om Jesu födelse. Hm, måste vara miljön här i Ebeneser som gör något med redaktionens medlemmar.

(Ebeneser är för övrigt hebreiska och betyder hjälpsten, vilket i överförd betydelse kommit att betyda minnesmärke över vad Gud gjort.)Kanske jag borde låta riva upp dopgraven, som slumrar under golvet framme vid altartavlan, i fall någon odöpt ångrar sig under arbetsdagens lopp.

Det låga hummande surret har hälsat mig välkommen varje morgon till favoriteken under september. Ett bålgetingsamhälle har byggt bo i ett hålrum i min vän eken precis där jag brukar tycka om att luta ryggen mot stammen i fem minuter. Där mot ekens stam brukar jag bokstavligen hämta andan. Inte för att jag är fullständigt utmattad halvvägs på min morgonrunda, utan för att stanna upp och byta ut ytlig snabb andning mot djupa långsamma andetag. I stillheten och ron får tanken vandra fritt och i bästa fall inte alls. En sorts meditation där jag försöker koncentrera mig på att andas in under fem sekunder och ut på åtta sekunder.

Eken ger mig sitt stöd i ryggen och jag kan riktigt känna hur den delar med sig av dess stillsamma men ändå sedan sekler porlande livskraft till mig. Ovanför dess lövverk kan jag se månen och stjärnorna - så avlägsna och eviga men ändå nära och beredda att ge mig lite av sin oändliga glans.

Året är 1974. Jag har ett år kvar på min gymnasieutbildning (som varade i fyra år och visade sig vara fel inriktning för mig – men det är en annan historia.)

Har eget rum, efter att delat rum med min äldre bror under lång tid. Jag har till och med egen anläggning, en Akai. Det blir mest kassettband med musik jag spelat in på brorsans stereo. En av skivorna är Roxy Music, ”Country Life – The fourth Roxy Music album” (1974).

Så står jag här med hackan i handen och känner mig som en annan Karl-Oskar i stenrike. Och samtidigt väldigt långt ifrån densamme.

Men jag ska inte rusa i förväg i tankarna.