Opinion

100 år av demokrati

Kerstin Hesselgren intervjuas av Herald Tribune
Foto: SvD/TT
Opinion
Opinion

I september är det 100 år sedan Sverige fick allmän rösträtt och kvinnorna fick gå till valurnorna för första gången. 100 år senare pågår kampen för verklig jämställdhet och likabehandling fortfarande.

Skåne fick en röst i fotografen och den socialdemokratiska agitatorn Nelly Thüring från Vankiva, som växt upp under fattiga förhållanden, som de flesta i början av seklet, när Sverige fortfarande var ett fattigt land. Thüring satt i riksdagen för en valkrets i Göteborg, men verkar starkt präglad av sin uppväxt. Hon var ovanlig på många sätt, inte bara som riksdagskvinna, utan även som frånskild egenföretagare. I SVT:s dokumentär De första fem skildras hon som en av de mest aktiva agitatorerna i den dåtida arbetarrörelsen.

Historien om den första kvinnan som blev invald, Kerstin Hesselgren, är fantastisk. Hesselgren lottades i in i den första kammaren genom indirekta val och hade ingen aning om att hon blivit Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot förrän hon läste det i tidningen. Ett roligt stycke presshistoria från en tid då information färdades långsamt. Hesselgren kom att sitta i riksdagen i 23 år.

Liberalen och godsägaren Elisabeth Tamm förstod att utnyttja systemet. Många manliga kandidater som upprördes över att kvinnor hamnade på valbar plats på listorna (de flesta gjorde det inte) skapade alternativa riksdagslistor för att stoppa kvinnliga kandidater. Tamm gjorde detsamma och blev vald, vilket visar på fördelen med personvalssystemet.

De politiska frågorna som de första riksdagskvinnorna fick hantera var konkreta. Sverige var ett fattigt land med matbrist och stor social misär, vilket också var det som motiverade dem till politiskt arbete. Det finns ekon av hur kvinnliga politiker bemöts i dag i hur de skildrades av sin samtid. Det är fokus på kläder, utseende och personlighet. Är de tillräckliga mjuka för att uppfattas som kvinnliga? Är de tillräckligt attraktiva? Gick det an att de konservativas Berta Wellin hade kort hår? Vi har kommit långt, men inte tillräckligt långt för att kvinnor ska bedömas enligt samma kriterier som män.

Det tog femtio år innan någon större förändring skedde. Kvinnorna har inte bara kämpat mot ett motstånd från det mansdominerade etablissemanget, utan också mot en inlärd syn på sig själva som olämpliga för maktpositioner. Tyvärr finns det sådana tendenser kvar som ett hinder för jämställdhet.

Efter hundra år kan Sverige få sin första kvinnliga statsminister. Röster har höjts och fler kommer att höjas för att det inte ska spela någon roll vilket kön Socialdemokraternas nya partiledare och eventuella statsminister har. Men det spelar roll, eftersom vi efter 100 år av rösträtt ännu inte har en fungerande meritokrati där könet på kandidaten är oviktigt, även om Sverige kommit en bit på vägen. En majoritet av världens beslutsfattare och makthavare är fortfarande män. Att mena att könet inte spelar någon roll för den balansen antyder okunskap eller sexism. Den som antar att kvinnor har färre mandat i världens politiska församlingar och bolagsstyrelser för att de är mindre kompetenta, har sämre ledaregenskaper eller hellre vill vara hemma och passa barn och städa på grund av någon biologisk drivkraft är inte meritokrat, utan samma sorts konservativ som motarbetade kvinnlig rösträtt.

En finansminister med en imponerande cv och starkt internt stöd bör vara en toppkandidat till posten som partiledare om viljan finns, särskilt för ett parti som gör en stor affär av att kalla sig feministiskt. Det kan och bör man tycka om man är meritokrat, oavsett hur gärna man skulle vilja att det var annorlunda och avsett kritiken man kan ha mot Anderssons ekonomiska politik.

Debatt

100 år av kvinnlig rösträtt

Debatt
Opinion

Detta är en debattartikel som uttrycker en personlig åsikt. Den är inte skriven av tidningens journalister.

I september för 100 år sedan gick kvinnor för första gången till valurnorna. Det var när andrakammarvalet 1921 inleddes och Fyrstadskretsen (Malmö, Helsingborg, Landskrona och Lund) skulle välja 230 ledamöter. Valet pågick 10 september – 26 september och det var första gången som kvinnor fick rösta med allmän och lika rätt som män. Andelen röstberättigade ökade från 20,4 procent valet 1920 till 54,5 procent valet 1921.

Sedan liberalen Kerstin Hesselgren röstades in i riksdagens första kammare och Socialdemokraterna Nelly Thüring och Agda Östlund, samt liberalen Elisabeth Tamm och de konservativas Berta Wellin röstade in i riksdagens andrakammare har det tillkommit nya partier. Gamla partier har bytt namn och andelen kvinnor på valda förtroendeuppdrag har ökat stadigt. Men fortfarande måste arbetet för jämställdhet ske på alla fronter.

Istället för genuspedagogik, kvotering av bolagsstyrelser och tvångsdelad föräldraförsäkring med mera, fokuserar Kristdemokraterna på hur vi ska få ner de höga sjukskrivningstalen bland kvinnor, på våldet mot kvinnor, trygghet på gator och torg, svårigheten att kombinera karriär och familjeliv och på brister i förlossningsvård och kvinnosjukvård. Vi bryr oss om kvinnor i utsatta områden vars liv begränsas av hedersstrukturer, kvinnors låga pensioner och oron över de alltför stora barngrupperna i förskolan.

Vår syn på människan och hennes relationer förutsätter att mannen och kvinnan är jämställda. Där jämställdheten är svag, är även människovärdet det. När det finns stora orättvisor mellan könen omöjliggörs det relationsbygge som behövs mellan människor för vi ska kunna utvecklas till ansvarstagande och goda medborgare i ett samhälle som håller ihop. Kristdemokraterna har förändrat jämställdhetsdebatten i Sverige på senare år. Vi har visat att jämställdhet inte behöver handla om den akademiska och ekonomiska elitens frågor. För de flesta kvinnor handlar jämställdhet om att få god vård även vid åkommor som bara drabbar kvinnor, om rättvisa pensioner, om att få känna sig trygg både utomhus och i hemmet.

Den vänsterfeminism vi vant oss vid i Sverige sedan 1990-talet är ofta elitistisk och nedlåtande. Istället för att ställa rättmätiga krav på hur samhället ska fungera för kvinnor, handlar den om hur enskilda kvinnor ska anpassa sig efter krav som ställs ovanifrån. Bland våra politiska motståndare är det mer populärt att verka för utopiska projekt där målet är en matematisk jämställdhet, eller att upplösa könsidentiteten.

Kristdemokraterna vill möjliggöra mer frihet för kvinnor här och nu och för det krävs en ny jämställdhetspolitik. Det krävs en annan syn på balans mellan arbete och familj och mer valfrihet och flexibilitet. En sådan samhällsförändring sker inte över en natt utan för det behövs välfärdsreformer. Detta kan bara ske stegvis. Några viktiga första steg är att reformera kvinnosjukvården, underlätta för att kombinera familjeliv och arbetsliv, stärka kvinnors ekonomi och stoppa våld mot kvinnor och hedersförtryck.

Kristdemokraterna är en röst för verklighetens kvinnor. Våra förslag handlar om hur vi kan göra kvinnors liv - våra liv - lite lättare att leva.

Arvet från rösträttsreformerna på 1900-talet måste ständigt förvaltas och utvecklas. Vi ska vara stolta över historien och de framsteg vi gjort, men vi måste också utgå från 2020-talets utmaningar och problem. Det behövs en ny feminism och där har Kristdemokraterna en viktig roll att fylla.

Aase Jönsson (KD),

ordförande för KD-K Skåne och 2:e vice förbundsordförande för KD-K

Birgitta Södertun (KD),

partiavdelningens ordförande Helsingborg och regionpolitiker.

Agneta Lindskog (KD),

Kommunfullmäktigeledamot Lund

Stina Brännström Johansen (KD),

vice partiavdelningsordförande i Malmö

Amanda Hellborg (KD),

Landskrona och 2:e vice ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet i Skåne.

Debatt

100 år av rösträtt

Högtidstal av Ellen Key.
Foto: Pressens Bild
Debatt
Debatt

Detta är en debattartikel som uttrycker en personlig åsikt. Den är inte skriven av tidningens journalister.

Vi S-kvinnor vill se ett fullt ut jämställt och jämlikt samhälle. I september är det exakt 100 år sedan 1921 då både män och kvinnor för första gången kunde gå till valurnorna tillsammans och rösta till det som då var både riksdagens första och andra kammare. Det var det första demokratiska valet med allmän och lika rösträtt. Men att det skulle ske just där och då var långt ifrån självklart. Tvärt om var det ett hårt arbete som krävdes för att möjliggöra rösträttsbesluten inte minst från många S-kvinnor, alla rösträttskvinnorna och rösträttsföreträdarna fick möta ett massivt motstånd under många år innan besluten steg för steg kunde fattas.

Vi behöver därför påminnas om de som gick före, de som år efter år kämpade för kvinnors demokratiska rättighet att också delta fullt ut i politiska val. Rösträtten var inte något som gavs till kvinnor, det krävdes ett långt och hårt arbete. Så har det också varit vidare under historien och är fortfarande än idag, varje steg för ökad jämställdhet har krävt ett hårt arbete och mött stort motstånd. Det är vi S-kvinnor och Socialdemokrater som genom historien gått i täten för de stora reformerna för jämställdhet allt från utbyggnad av barnomsorg till den nyligen införda samtyckeslagen. Den S-ledda regeringen tog också så sent som under förra mandatperioden fram en nationell strategi för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det är ett arbete som fortsätter tills varje kvinna är trygg, inte minst utifrån de 40 punkter för att bekämpa mäns våld mot kvinnor som regeringen presenterade innan sommaren.

Idag, 100 år senare är Sverige ett av världens mest jämställda länder. Men detta till trots, är vi långt ifrån jämställda. Kvinnor och män har långt ifrån samma rättigheter och möjligheter. Vi ser det på arbetsmarknaden, inte minst när det gäller lön och arbetsmiljö. Kvinnor är de som har sämst villkor på dagens arbetsmarknad. Vi ser det i representation på ledande positioner inom politiken, varvade listor är inte en självklarhet. Vi ser också ojämställdheten när det gäller att ta ansvar för det obetalda hemarbetet, inte minst när det gäller uttag av föräldraförsäkring och att stanna hemma med vård av sjukt barn. Vi ser det tydligt i det våld som sker mot kvinnor, Våldet ser ut på olika sätt och finns i hela samhället. Varje år mördas kvinnor enbart på grund av att de är kvinnor. Våldet mot kvinnor är den yttersta konsekvensen av det ojämställda samhället. Det är helt oacceptabelt. Vi kan aldrig luta oss tillbaka och sluta arbeta för jämställdhet!

Nästa år är det val igen, det finns då möjlighet att igen välja en Socialdemokratiskt ledd feministisk regering som kan fortsätta prioritera jämställdheten. Vi S-kvinnor har organiserat kvinnor i arbetarrörelsen sedan innan rösträttens införande och arbetar då som nu med att vi ska nå jämställdhet i hela samhället. Så här 100 år efter rösträttens införande är det hög tid att på riktigt nå ett jämställt samhälle fullt ut, kvinnor och män måste ges samma rättigheter och möjligheter. Det går att förändra, det har historien lärt oss. Nu är det upp till oss att göra vad som krävs!

Elin Gustafsson,

distriktsordförande S-kvinnor Skåne

Carina Nilsson,

kretsordförande S-kvinnor Malmö

Olga K Roos,

klubbordförande S-kvinnor KARL Malmö

Anna Ingers,

klubbordförande S-kvinnor Helsingborg

Susanne Jönsson,

klubbordförande S-kvinnor Ängelholm

My Lilja,

klubbordförande S-kvinnor Lund

Kim Grahn,

klubbordförande S-kvinnor Ystad

Kristina Saunders,

klubbordförande S-kvinnor Staffanstorp

Veronica Larsson,

klubbordförande S-kvinnor Trelleborg

Karin Andersson,

klubbordförande S-kvinnor Kävlinge

Maria Wharton Stjärnskog,

klubbordförande S-kvinnor Skurup

Sabina Månsson Hultgren,

klubbordförande S-kvinnor Kristianstad-Åhus

Inga-Lill Bjartén,

klubbordförande S-kvinnor Österlen

Tina Löfström,

klubbordförande S-kvinnor Eslöv

Gudrun Svensson,

klubbordförande S-kvinnor Lomma

Carin Larsson,

klubbordförande S-kvinnor Karolina Malmö

Opinion

Utred vem även som ska tillsätta JK

Opinion
Opinion

En utredning tillsattes i februari förra året med uppgiften att bland annat utreda om det ska bli svårare att ändra grundlagen. En annan uppgift är att utreda hur domstolarna ska bli mer självständiga och hur det ska bli svårare för en regering att påverka domstolarnas sammansättning och därmed eventuellt deras beslut.

Det har inte upplevts som något problem i Sverige att regeringsmakten lagt sig i eller försökt påverka domstolarna. Men erfarenheterna från ett par länder i EU har gjort att diskussionen kommit upp. Som följd av både januariavtalet och uttalanden från riksdagen tillsattes utredningen, som om drygt ett år ska vara klar med sina förslag om hur domstolarnas självständighet ska garanteras.

Ett område som är bortglömt i direktiven är dock Justitiekanslerns roll. JK utövar tillsyn över domstolarna och kan bland annat anmäla domare för disciplinförfarande och åtala domare.

I den senaste lördagsintervjun förklarade JK Mari Heidenborg att ”i ett annat läge med en annan regim” en ”regimtrogen JK skulle kunna göra skada”. Därför förordade hon att den tillsatta grundlagsutredningen borde titta på även hur JK tillsätts. Det borde inte vara regeringen som sköter det.

En annan möjlighet vore att flytta tillsynen av domstolsväsendet från JO och JK till ett fristående organ, exempelvis ett domstolsråd som finns i många länder. Den exakta ordningen bör dock utredningen få stor frihet att utforma, i syfte att öka domstolarnas fristående ställning.

Opinion

För övrigt

Opinion
Opinion

I fredags dömdes en 60-årig man för bland annat förberedelse för allmänfarlig ödeläggelse och brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Han hade gjort listor på tänkbara bombmål och förberett ett manifest. Varför åtalades han inte för terrorbrott? Sannolikt för att han inte var islamist utan högerextremist.

Opinion

Smutsig valrörelse

Ulf Kristersson håller tal vid M-stämman.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Ledare. När Ulf Kristersson lovar att inte ta in SD i regeringen har han noll trovärdighet, särskilt som han kopierat SD:s skuldbeläggning av invandrarna.

I Sverige har vi tillit och här finns omtanke om varandra, inledde M-ledaren Ulf Kristersson sitt stämmotal i lördags. Sedan ägnade han huvuddelen av talet åt att undergräva tilliten och att underkänna omtanken om andra.

Han betonade också delen i namnet Moderata Samlingspartiet genom att hävda att M är det enda partiet som kan samarbeta med alla andra partier. Det var ett outtalat försvar för helomvändningen att nu nära samarbeta med SD efter att ha avvisat det helt före förra valet. Men samarbete med S har Ulf Kristersson vägrat, och efter det hårda angreppet i talet lär det bli än mer omöjligt.

Att oppositionsledaren angriper regeringen är inget att invända mot, däremot sättet han gjorde det på, att med anekdotiska exempel ge en generellt svart bild av dagens Sverige och lägga hela skulden på regeringen, trots att han betonade att orsakerna är långsiktiga (Migrationspolitiska talespersonen Maria Malmer Stenergard talade om decennier). För åtta år sedan var Kristersson själv statsråd - lite självkritik skulle alltså inte var fel.

Han hävdade exempelvis att S inte vill bekämpa brottsligheten, trots att enigheten om de hårdare tagen är närmast total, bortsett från ett par förslag med risker för rättssäkerheten som anonyma vittnen och visitationszoner.

Argumentationssättet pekar mot en mycket smutsig valrörelse. Moderaternas sätt att i SD:s efterföljd lägga skulden för nästan alla problem på invandringen och invandrarna gör att man kan vara mycket orolig för att trakasserierna av personer med ”osvenskt” utseende ökar.

S kan förväntas slå tillbaka med att ifrågasätta Kristerssons löfte att inte ta in SD i regeringen utan bara samarbeta. Ulf Kristersson har noll trovärdighet efter sina löften före förra valet - till och med till förintelseöverlevaren Hédi Fried - att aldrig samarbeta med SD. Efter valförlusten var han direkt beredd att göra sig beroende av SD för att regera, sedan började han samtala och nu ska han även budgetsamarbeta med SD. Så vilka departement SD ska få om Kristersson blir statsminister lär förfölja honom i valrörelsen.

Yngve Sunesson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Minifinder.se

Ökade våldsbrott i Skåne - vad säger brottsstatistiken?

Minifinder Nano GPS personlarm - telefon och larm i ett!
Minifinder.se I hela Sverige så har våldsbrotten ökat markant de senaste åren och det är egentligen inte förrän efter ett par år man kan se trenderna.

Statistiken över brott kan dock variera lite från år till år, men när man ser över statistiken med ett par års överblick så har brotten stigit sakta men säkert. I Skåne kan vi också tydligt se den här trenden.

En orsak till ökningen tros också vara benägenheten till att anmäla brott. Däremot så har inte vården märkt av trenden när det kommer till behandling av offer som blivit utsatt för våldsbrott och i de regionerna kan man inte se några tecken alls på ökad utsatthet när det kommer till misshandel. Det betyder med andra ord att anmälningsbenägenheten har ökat. Att ökningen inte märks av inom vården tros bero till största del på att fler anmäler och att det inte är någon högre andel av misshandelsfallen som anmäls som är av det grövre slaget.

Skåne ligger 3:a på listan över anmälda våldsbrott i Sverige

Södermanlands län och Stockholms län ligger lite högre än vad Skåne gör när det kommer till anmälda våldsbrott per invånare. Att det ser ut på detta viset beror till stor del på att det är i dessa län som vi hittar Sverige tre största städer.

Statistiken säger dock att det dör mindre människor i våldsbrott och går i linje med vad sjukvården menar på, Detta innebär med andra ord att även om våldsbrotten har ökat, så har inte de fallen av grövre misshandel ökat och inte heller har ett högre antal dött till sviterna från våldsbrott. Det finns flera faktorer som tros spela in till varför vi kan se en ökning av våldsbrott i Sverige.

Detta kan du göra för att känna dig mer trygg:

– Om du har barn så är det bra om du låter barnet ha en telefon att ringa med och som du kan nå dem via. Du kan också använda en GPS Tracker, dessa gör att du alltid kan se var ditt barn befinner sig. Detta ger trygghet och säkerhet till barn och föräldrar.

– Ett överfallslarm är bra att ha i fickan på sin jacka (man ska absolut inte vara rädd i onödan, men de är otroligt effektiva eftersom att de hörs väldigt högt).

- Håll dig lugn! Även om våldsbrott ökar statistiskt sett så ökar inte dödsfall eller personskador, vilket betyder att våldsbrott har ofta någon bakomliggande orsak och är ofta relaterade till dispyter mellan kriminella.

– Många gånger sker våldsbrott i nära relationer där det kan vara svårt att ta sig bort. Om du befinner dig i en situation där du blir misshandlad i hemmet, så prata med någon och sök dig till hjälp. Det kan vara svårt att berätta om, men det finns alltid professionella människor du kan vända dig till för att få råd, stöd och hjälp att bli fri din situation Om du är utsatt för våld i nära relation så kan du kontakta Malmös kriscentrum.

- Ha alltid med dig din telefon ifall du skulle råka illa ut på något sätt, så att du alltid kan ringa och be om hjälp eller för att bara prata med någon som kan lugna dig om du är orolig.

Om du är med om ett våldsbrott, oavsett om det är en av familjens medlemmar som skadar dig eller om du blir illa behandlad av någon du inte känner sedan tidigare så är det viktigt att anmäla. Genom att anmäla vad du blivit utsatt för så står du automatiskt upp för alla andra som också blivit utsatta för våldsbrott.

Opinion

Områdespolis utan område

Opinion
Opinion

Polisen kritiseras ännu en gång för att projektet med områdespoliser har misslyckats. Tanken var god: det skulle öka tilliten mellan polisen och lokalbefolkningen att se samma personer på plats och det skulle få invånarna i utsatta områden att känna sig prioriterade.

Polisens tillsynsenhet konstaterar att ”Polismyndigheten brister i ledning, uppföljning och utvärdering av den brottsförebyggande verksamheten.” När man tittar på den hårda kritiken handlar den snarare om att det i praktiken inte funnits några områdespoliser än att de gjort sitt jobb dåligt. Det är frustrerande inte minst eftersom polisen målat upp områdespoliserna som en effektiv lösning på problemen med tidig rekrytering av unga till gängkriminalitet. Att stoppa rekryteringen pekas ut av både forskare och politiker som en av nycklarna till att få bukt med gängen.

Frågan är om det är fel på systemet, eller om felet ligger i att man inte har tillämpat det. Det lutar åt det sistnämnda, även om det så klart är frustrerande att man inte kan veta säkert. Det går inte att utvärdera ett system som inte tillämpats.

Enligt den kritiska rapporten har områdespolisen uppdrag varit luddigt och många har inte fått något eget geografiskt område. Att en tjänst som heter områdespolis inte är knutet till ett specifikt geografiskt område låter absurt. Hur ska en ”områdespolis” utan område skapa kontinuitet eller samverkan med boende? Områdespolisen har istället använts som ett slags vikariepool för andra evenemang, som fotbollsmatcher. Polisen skriver på sin hemsida att det ”krävs att man tydliggör uppdraget för områdespoliser”. Ja, eller låter dem göra sitt jobb, helt enkelt.

Polisen upprepar sitt mantra att man behöver mer resurser och fler anställda. Men man kan inte fortsätta pumpa in skattepengar i projekt som aldrig blir av, så man måste börja med att definiera vad en områdespolis är och hur man ska se till att nyanställda får vara verksamma som just områdespoliser.

Opinion

Justitieministern skyller på kommunerna

Opinion
Opinion

Fler individer måste få det stöd som de behöver för att lämna kriminella och våldsbejakande miljöer. Arbetet behöver bli nationellt samordnat. Det var argumenten regeringen förde fram när man 2019 fattade beslut om ett nationellt avhopparprogram, som en del i det så kallade 34-punktsprogrammet med åtgärder mot gängkriminaliteten.

Två år senare är tongångarna andra. "Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna. Där det finns ett engagemang, där händer det saker. Där det inte finns ett engagemang, ja då sopar man grejer under mattan.”, säger Morgan Johansson till SVT (20/10) när han får frågan om varför regeringen inte längre vill inrätta ett avhopparprogram. Istället införs en mindre satsning på en nationell samordnare.

Att antyda att kommunerna är bortskämda som förväntar sig ett avhopparprogram är rejält fräckt, när det var regeringen som slog på trumman kring sitt 34-punktsprogram. Den växande gängkriminaliteten är först och främst ett statligt misslyckande, inte ett kommunalt. Det är inte heller konstigt att flera kommuner är kritiska. Det är inte kommunpolitikernas driv som är problemet när antalet kriminella grupperingar växer från ett 50-tal till över 300 på ett par decennier.

Att välfungerande avhopparprogram är viktiga verktyg i kampen mot brottsligheten är välkänt. Bara ett par dagar innan justitieministern avfärdade behovet av ett program gjorde journalisten Charlotta Buxton en djupdykning i Skottlands och Glasgows arbete mot gängkriminaliteten (SvD 18/10). Där har flera organisationer som arbetar med att erbjuda vägar ut ur brottsligheten fyllt viktiga syften.

Istället för att Sverige ska låna från framgångsrika modeller ska landets socialtjänster harva vidare på egen hand. Anledningen är oklar, och det blir inte tydligare av att justitieministern lägger ansvaret på kommunerna.

Opinion

Parodisk skrämselpropaganda

Bertil Malmberg i talarstolen.
Foto: Björn Lindgren/TT
Opinion
Opinion

Ibland när Ivar Arpi försöker hjälpa blir det fel. På Twitter ville han uttrycka solidaritet med den judiska befolkningen i Malmö, men lyckades bli anklagad för xenofobi och islamofobi – av Svenska kommittén mot antisemitism. Istället för att lägga fokus på den judiska minoritetens utsatthet valde han att bredda resonemanget till ”etniska svenskar”, som enligt honom var minst lika utsatta, om inte mer.

Det är bara ett exempel på skrämselpropaganda som både skribenter och politiska partier tar till för att säkra klick och röster och som börjar anta parodiska proportioner. Parodin blir inte mindre när dystopiska framtidsvisioner presenteras i berättarform, som riksdagskandidaten Fredrik Kärrholm (M) gjorde på Expressen Debatt nyligen. Framför sig ser han ett Sverige som liknar antingen helvetet eller – om vi röstar på honom – paradiset. Även paradiset är kusligt. Det är en blandning av Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” och 1950-talets Sverige. Befolkningen är hövlig främst av allt, och visar tillbörlig respekt mot polisen, som äter glass. I det negativa scenariot tärs Sverige sönder av gängskjutningar och genusvetenskap.

Hysteri kommer också från vänster, där alla problem härleds till det nyliberala experimentet. Sådana överdrifter är högern ibland road av. Vad som får det konservativa blocket att se rött är brunsmetning, som Per Bolund ägnade sig åt i söndagens partiledardebatt.

Några dagar innan partiledardebatten dömdes Bertil Malmberg (SD) för hets mot folkgrupp, efter att han på ett regionfullmäktigemöte sagt att sydsudaneser skulle ha lägre IQ. Två dagar efter debatten avskedades en SD-tjänsteman på grund av samröre med vitmaktsrörelsen. Samma dag åkte Björn Söder (SD) buss, utsattes för en arabisk låt och drog en rak koppling till islamism. Det var ganska brunt av honom.

Vår tids stora utmaning är att skilja befogad oro från manipulation. Att brunsmeta SD är rimligt. Ett Arpi-scenario där minst 80 procent av svenskarna flyr de resterande 20 är långsökt.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL