Opinion

Mannen med granaterna

Opinion
Opinion

Det var mitt på ljusan dag, i en härjad stad i mellersta Bosnien, som en man i grå rock kom fram till mig. Jag var elva år gammal och ganska orädd, trots att den annalkande figuren var synbart labil. Utan att hälsa öppnade han rocken och visade en samling dödliga vapen som var till salu. Han lät mig hålla i handgranaten och gjorde sin pitch. För bara fem tyska D-mark var den min. Jag hade inga pengar alls och affären föll.

Under de desperata krigsåren 1991 – 1995 öppnades militärförråden och vapen delades ut till den som stod närmast, om det nu var en bonde eller en urban kulturarbetare. Någon bokföring hanns inte med.

I krigets slutskede 1995 fanns stora mängder vapen i omlopp, som ibland såldes av traumatiserade krigsveteraner på öppen gata. Handgranaterna var överallt. Ungdomarna kastade dem i floden bara för att se plasket, som tidsfördriv. I dag cirkulerar 750 000 illegala vapen och 16 000 ton ammunition i Bosnien-Hercegovina. Samma vapen smugglas norrut genom Europa och säljs till svenska sextonåringar, för tjugotusen kronor eller mer.

I den nyligen utkomna boken ”Vapensmederna – männen som beväpnar Sveriges kriminella”, spelar vapen från Balkan en undanskymd roll, förvånande nog. Handgranaterna forsar fortfarande in och används regelbundet av både förortsgäng och mc-gäng, men de tunga automatvapnen har blivit något svårare att smuggla in och farligare att äga. Vapenlagarna i Sverige har skärpts och tullens metoder förfinats. Samtidigt har länderna på Balkan bättre kontroll över sina vapenlager idag. Många av de gamla paramilitära styrkornas vapen har tagits om hand.

Vapen från Bosnien och Serbien är alltså inte lika dominerande längre, jämfört med införseln av reaktiverade gas- och startvapen från exempelvis Slovakien. Balkanmaffian får lämna plats åt Skånenätverket. Att kalla tre män från Skåne för nätverk är kanske att ta i, men effekten av deras verksamhet är ingenting att fnysa åt. Vapnen som de smugglat in från Slovakien har dykt upp i över 40 svenska brottsfall, inklusive ett antal mordförsök.

Gängens vapenförråd har alltså ändrat karaktär på senare år, ett faktum som svenska politiker inte vill kännas vid. Det menar författarna till boken ”Vapensmederna” och presenterar det som ett slags scoop. De låter som att inrikesministern Mikael Damberg har ett intresse i att ignorera gaspistolerna från Slovakien och behålla fokus på Balkan. Varför det skulle vara så är oklart. Jag är mer jävig än Damberg och läser boken med en dum känsla av lättnad. Mitt gamla hemland kan inte längre kopplas till allt elände i de svenska förorterna.

Låt oss tala mer om Slovakien och de inhemska vapensmederna, tänker jag. Faktum är att vapnen inte alls behöver importeras, utan kan sättas ihop som lego av inhemska entusiaster. De beställer vapendelar på nätet och säljer de färdiga produkterna på darknet – en mörk del av internet där folk pratar bitcoin eller planerar brott.

Oavsett var huvudkällan till vapenflödet ligger måste frågan prioriteras högre. Dödskjutningarna i Sverige börjar inte när avtryckaren dras. För att stoppa dem måste vi gå längre tillbaka i brottskedjan, om det nu är till Bosnien, Slovakien, eller till din granne som verkar lite för vapenintresserad.

Opinion

En subtil skillnad mellan extremist och psykiskt sjuk

Opinion
Opinion

Första misstanken som spreds efter dådet i Kongsberg var att det handlade om ett terrorbrott. Det är inte särskilt konstigt. Det har onekligen varit ett antal vansinnesdåd med politiska förtecken under senare år. I skrivande stund tror den norska polisen snarare att det handlar om en psykiskt sjuk person.

Jag är verkligen lekman, men för mig är det lite svårt att förstå skillnaden. Det krävs rimligen någon form av rubbning för att ha ihjäl fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt förstår jag förstås att motivet spelar roll. Förståelsen behövs för att förhindra liknande dåd i framtiden.

Som sagt, det är inte särskilt förvånande att det spekulerades om terrorbrott och att det inte minst i sociala medier surrade runt resonemang om muslimer och invandrare och invandring. Det är många som är snabba att spä på oron för rörligheten över gränserna. Och som ser en chans att påminna om risken för att öppenhet leder till att konflikter och extremism i andra delar av världen också når oss, i vår lilla del av världen.

Nej, det är nog inte bara för den som ser invandringen som alla problems urmoder som det blir mer begripligt om vansinnet har sitt ursprung i flyktingläger och förtryck än i välmående kvarter i ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Nu hette alltså mördaren Espen och det finns misstankar om psykisk sjukdom. Det gör det inte mindre viktigt att föra en politisk debatt om orsaker och samband,

Det sägs ibland att det etablerade samhället har blundat för migrationens baksidor. Att allt ifrågasättande har tystats ner. Nja, jag håller med om att det har varit en väldigt polariserad debatt, och att det bara har funnits utrymme för två ståndpunkter. Antingen för eller mot, och i det höga tonläget har alla nyanser försvunnit. Men nog har frågan uppmärksammats och debatterats.

Däremot tycker jag inte att den psykiska ohälsan har debatterats i den omfattning som frågan kräver. Stress och depression är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar i vårt land. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är ytterst få som blir en fara för andra, men för enskilda och för samhället i stort är den psykiska ohälsan ett allvarligt problem. Siffrorna är som sagt från Sverige, men i det här fallet tror jag att mycket är sig likt i vår del av världen.

Det är alltid svårare att ta till sig svåra problem när de berör oss själva. När det finns mitt ibland oss, och vi själva kan vara en del av det. Och när det inte finns några enkla och radikala lösningar.

Det kommer att ta lång tid innan vardagen är tillbaka i Kongsberg. Och för några kommer resten av livet att vara präglat av dåden. Människor som oroligt vänder sig om när de hör steg bakom sig som och oroligt undrar vem som ringer på dörren.

Det kommer att ta tid att vinna tillbaka tryggheten. Det kommer att kräva en hel del av det som den politiska debatten numera handlar mycket om, i Sverige och i Norge, det vill säga fler poliser, mer pengar till åklagarna, hårdare straff och fler övervakningskameror. Allt det där är viktigt. Lika viktigt som att det finns tillräckligt med kuratorer och skolpsykologer och en psykiatri utan långa köer.

Opinion

Samarbeten får saker gjorda

Opinion
Opinion

Stefan Löfven har värnat samarbeten mer än att se till att få saker och ting gjorda”. Det är ordagrant vad SSU-ordföranden Lisa Nåbo sa i en intervju med DN (18/1). Jag var tvungen att läsa meningen två gånger för säkerhets skull. Är inte samarbete synonymt med att få saker gjorda, i en demokrati?

Nåbo är inte ensam om att prata i termer som trotsar logik. Många socialdemokrater efterfrågar mod, det vill säga mer vänsterpolitik. Alla partier har varit där. Självklart vill folket ha vår politik tänker de, bara vi är tydliga. Gå tillbaka till rötterna. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen. Det parlamentariska läget får journalisterna roa sig med.

Magdalena Andersson förväntas leverera det mod som Stefan Lövfen anses ha saknat. Nyfikenheten och spekulationerna gällande Andersson som politiker är mer kuriösa än Andersson själv. Hon har ju varit finansminister och landets andra mäktigaste person i sju år. Vi vet exakt hur hon kommer att vara. Ungefär som Löfven.

Problemet är att V och MP resonerar precis som Nåbo. Båda partierna har inlett resor till ungefär samma destination, någonstans långt åt vänster. V måste göra skäl för sitt namn och alltid ligga längst ut. Med sitt nya program för social rättvisa har Mp lagt sig någonstans mellan S och V. Snart har vi en modig vänsterminoritet som ingen vill samarbeta med, och som inte får något gjort.

Opinion

Finns det något värre än nedlåtande applåder?

Opinion
Opinion

Mycket av den politiska samtiden präglas av en krock mellan ungdomlig idealism och hycklande vuxenvärld. Medan det förr var tillåtet att avfärda ungdomen som ungdom, väljer dagens vuxna att spela med. Det var inte bättre förr, men det var ärligare.

Klimatomställningen har börjat kosta på riktigt, och folkviljan att betala är lägre än någon trott. Höga energipriser i Sverige och Europa beror i viss mån på dyra utsläppsrätter och tysk utfasning av kärnkraft. Företaget Cementa har fått ett närmast olagligt undantag att bryta kalk, av en regering där Miljöpartiet ingår. Höga bensinpriser bidrar till den slumrande upprorsstämningen.

Politiska församlingar som bär upp detta system fortsätter att hylla Greta Thunberg och hennes tal om ”så kallade ledare” som duger ingenting till. De bjuder in henne för att skällas ut och applåderar sin egen uselhet. Dessa masochistiska ritualer gör mer skada än nytta. Kontrasten mellan ord och handling blir för stor. Genom sina applåder godkänner de Gretas politiska program, som de vet är ogenomförbart på kort och medellång sikt, om man inte vill avskaffa kapitalismen och demokratin. Det innebär inte att Sverige bör sänka sina klimatambitioner. Men lite ärlighet vore på sin plats.

I USA har ”Defund the police” rörelsen kommit av sig. Efter mordet på George Floyd har främst unga aktivister krävt att polisen ska bantas eller monteras ned. Demokrater på vänsterkanten låtsades ta förslaget på allvar, medan andra satt tysta. Idag är det svårt att hitta någon kongressledamot som brinner för förslaget, eller erkänner att de någonsin gjort det.

Greta och andra ungdomsaktivister är allt annat än curlade. De får utstå både kritik och hat, oftast från konservativt håll. Sedan finns det vuxna beslutsfattare som utåt sett är ense med dem om allt, och håller sin verklighetsbild inombords. De vågar inte säga emot Greta, av rädsla för att verka bakåtsträvande eller nedlåtande. Men finns det något mer nedlåtande än

än oärliga applåder?

Attacken på Eslövsskolan

Känd av polisen

Mobilfoto av skärm på Tingsrätten
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Eslövs kommun och Eslövspolisen kände till att det fanns en stor oro kring den femtonårige pojke som knivhögg en lärare på Källebergsskolan, från skolans sida. Hotbilden som skildrades av personalen bedömdes som tillräckligt allvarlig för att polisen skulle göra hembesök. Trots tydliga indikationer på att pojken radikaliserats fick det inga konsekvenser, eftersom polisen menar att de saknade verktyg.

Säkert sitter det andra tonåringar och leker nazister på pojkrummet och skryter om att begå våldsdåd utan att något händer. Men i Eslövsfallet hade pojken redan tagit med sig stickvapen till skolan en gång, vilket är ett konkret hot mot andras säkerhet. Det är svårt att acceptera att det inet ens ledde till en avstängning från skolan.

Kanske berodde föräldrarnas (av polisen skildrade) ointresse för problemet på övertygelsen om att nazistvurmandet var ett slags pojkstreck. Polisen fick av fadern reda på att de brukade skämta om skolskjutningar. Det är inte utan att man undrar hur det kom sig att en förälder tyckte det var lyckat att skämta om det med en son med radikala åsikter.

”Alla uttryckte oro att det skulle hända någonting på skolan, skolskjutning eller något liknande, att pojken skulle skada någon på skolan”, enligt Eslövspolisen. Nog sticker det i ögonen, även om polisen menar att de har gjort allt de kan med de verktyg som fanns.

Man måste försöka lära sig något av detta och ställa sig frågan om det bör finnas ytterligare möjligheter för polis och socialtjänst att gripa in när unga framstår som ett hot mot personal eller klasskamrater. Kanske bör det bli lättare att stänga av elever som kan innebära en fara för andra. Undervisning enligt skolplikten kan ske på andra sätt än att en elev som tar med sig vapen får gå till skolan som vanligt. Förmodligen bör ungdomspsykiatri kopplas in.

Än en gång kan man konstatera hur dessa dåd begångna av högerextrema och incels är nästan identiska med ”ensamma vargen”-attacker av islamister. Ett hatbrott är det andra sällsamt likt, liksom frustrationen med att de är svåra att stoppa.

Opinion

Vindkraft är någon annans problem

MALMÖ 2011-01-29Vindskraftparken Lillgrund i Öresund söder om Malmö.Foto: Stig-Åke Jönsson / SCANPIX / Kod 70040
Foto: TT
Opinion
Opinion

Vindkraften är en central del i omställningen till ren energi och nödvändig om man ska klara målet med 100 procent förnybar elproduktion till 2040. Användningen av det kommunala vetot mot vindkraft gör att det i nuläget är oklart hur man åstadkomma det. Skånska kuststäder tycker det är viktigare att turister ska tycka kustlinjen är vacker. De planerade vindkraftverken mellan Smygehamn och Abbekås hotas av att alla tycker att vindkraftverk gott kan byggas någon annanstans.

Att vindkraftverk upplevs som besvärliga på land, där boende i närheten menar att det väsnas och skrämmer djur är något så när begripligt. Men det luktar Öresundsbro-demonstration om protesterna mot vindkraftverk ute i vattnet.

Smygehamn är ljuvligt vackert. Att vindkraftverk är så fula att de skulle förstöra kustlinjen stående långt ute i vattnet är fånigt. För den som tittade ut över vattnet varje dag skulle det finnas en tillvänjningsperiod innan man sannolikt skulle sluta lägga märke till dem.

En gemensam nämnare för personer som protesterade ivrigt mot Öresundsbron innan den byggdes och var övertygade om att det skulle bli katastrof med en fast förbindelse är att de känner sig lite löjliga i efterhand. Bron har blivit lika självklar som Stens huvud eller något annat naturligt skånskt landmärke. Även bron sades förstöra kustlinjen och det vackra Öresund. Nu säger turister istället att de vill se Öresundsbron när de kommer.

Alla tycker att energiförsörjningen och den gröna omställningen är någon annans problem. Någon annan badort kan ha fula vindkraftverk, menar man, som om regeringen vill bygga vindkraftverk för att sabotera för svenska semesterorter och inte för att vi behöver all ren energi vi kan få. Städer som inte vara med och producera energi, trots eventuell ekonomisk ersättning, för att värna sin fina kustlinje bortser från att klimatförändringarna bland annat orsakar stranderosion. Om stranden faller i havet kommer det definitivt att sluta komma turister som vill titta på utsikten.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native NSK

Kommer det sociala nätverket Clubhouse att trenda nästa år?

www.unibet.se

När du besöker appbutiken på din mobil och tittar på de många apparna för sociala medier, finns det många appar som du kan välja mellan. Men det verkar som att vissa har en förmåga att skapa nya trender och hamna i rampljuset av olika anledningar.

Det som ligger bakom detta är förändringar i hur människor socialiserar, och uppdateringar i olika gruppers sätt att socialisera. De skiftande trenderna plockas upp av olika sociala medieplattformar som har förändrat och uppdaterat gruppers sätt att interagera med varandra. Ett sådant exempel är appen Clubhouse.

Vad är Clubhouse?

The clubhouse är en social nätverksapp där människor kan chatta i realtid, dela sina berättelser, och använda sin röst för att samarbeta med varandra. Enkelt uttryckt är det en ljudchatt, som endast är öppen för inbjudna.

Personerna som går med i Clubhouse får delta i och lyssna på konversationerna. Målet med Clubhouse är att sammanföra människor och låta dem socialisera med varandra genom att utveckla starka vänskaper och relationer.

På ett sätt bygger den här appens popularitet på en fantastisk användarupplevelse. Vi kan förstå det här bättre när vi pratar om spelplattformar online och hur de har lyckats utifrån precis samma principer.

Clubhouse och casinospel - användarupplevelser

The clubhouse är en social medieapp där användarna kan skapa sina profiler. Du kan enkelt se de personer du följer och de som följer dig, och där finns virtuella chattrum som man vill delta i.

Det som skiljer den från de flesta applikationer är dock att den prioriterar användarupplevelsen och förhöjer designen i enlighet med det. Det här liknar väldigt mycket hur några av de populära spelen inom Live casino online fungerar. Designen är prydlig och enkel att följa, så varje spelare får en chans, och det är enkelt att hantera flikar. Ännu viktigare är att designen ger spelarna en känsla av att spela på ett riktigt casino.

Det här är samma princip som Clubhouse följer. Den frammanar schemalagda livechattar via en algoritm och visar dig den som du kan vara intresserad av att delta i. När du kommit in i chatten, märker du att du inte får prata förrän du “räcker upp handen” och värden godkänner din förfrågan om att delta i ljudchatten. Annars är det endast de talare som är värdar för chatten som får lov att prata. Nu har Clubhouse till och med särskilda rum där folk diskuterar spel, strategier och delar med sig av sina erfarenheter.

Du kan interagera med stjärnorna

När du går med i Clubhouse, får du chansen att vara med i de många konversationer som några kända stjärnor står som värdar för. Inte bara det, du kan också delta i deras konversationer om du vill, utan problem. Hittills verkar det vara en trygg plats där vanliga människor och stjärnor kan interagera med varandra.

Ett växande antal användare

Antalet användare på Clubhouse tycks öka hela tiden, och där finns många influencers, kändisar, entreprenörer och stjärnor, vilket kan visa sig väldigt fördelaktigt, i synnerhet för marknadsförare. Idag ser den ut att ha ungefär 600 000 användare, vilket kan visa sig extremt användbart för att marknadsföra varor och tjänster till en specifik publik.

Huvudbudskap

Med tanke på hur Clubhouse blir känt och växer, kommer det med all säkerhet inom en snar framtid betraktas som ett oundgängligt socialt nätverk inom marknadsföring på sociala medier, i konkurrens med många andra sociala nätverksappar.

Opinion

Danmarks dubbla budskap

Opinion
Opinion

Danmark kommer att fortsätta med gränskontroller mot Sverige till maj 2022. Detta trots att man försöker rekrytera personal från Sverige till ett Köpenhamn som skriker efter arbetskraft. Regeringen tänker tydligen inte göra något för att underlätta pendling mellan länderna den här gången heller.

Att hålla gränsen mot Sverige stängd är ett enkelt sätt för den danska regeringen att plocka billiga poänger genom att koppla gängkriminalitet och islamism till Sverige. Det som inte är invandrarnas fel är Sveriges fel. Tidigare klagade man på svenskarnas fylleri, samtidigt som man mycket gärna sålde öl till dem. Nu försöker man värva skånsk arbetskraft, samtidigt som man försvårar rörligheten mellan länderna genom att komplicera pendlingen med gränskontroller. Krögare och nöjeslokaler i Köpenhamn kommer knappast att tacka regeringen för att man gör det mindre attraktivt både att arbeta i och att besöka huvudstaden.

Att ta bort gränskontrollerna post corona hade varit ett gyllene tillfälle att tillsammans kickstarta Örestads ekonomi. Resor över sundet för nöje och shopping har gynnat båda länderna i decennier.

Den svenska regeringens Stockholmsfokus har lett till en brist på förståelse för Skåne och Örestadsregionen som den med rätta har fått kritik för. Men den kan i alla fall skylla sin bristande fingertoppskänsla på geografiskt avstånd som skapar okunnighet kring rörlighet och ekonomi i Örestad. Vad den danska, Köpenhamnsbaserade regeringen har för ursäkt för att sinka den ekonomiska återhämtningen är oklart. Danmark menar att det handlar om att stoppa islamister. Sverige ska kanske svara med att stänga gränsen så inga danska islamofober kommer hit och försöker bränna koraner i allmän förstörelselusta.

Post corona fanns ett hopp om att Örestadsregionen kunde lära sig av de misstag som gjorts när man motarbetar varandra i kampen mot corona, men någon ny guldålder för samarbetet blir det uppenbarligen inte.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL