Opinion

Staten dålig ägare

Skulle staten satsa på sjukhuslokaler i Hässleholm?
Foto: Johan Nilsson/TT
Foto: Arkivbild
Opinion
Ledare. Förslaget att staten genom ett nytt bolag ska äga sjukhusen skulle leda till både dyrare lokaler och sämre flexibilitet.

En statlig utredning har föreslagit att ett nytt statligt fastighetsbolag ska bildas för att ta hand om ”infrastrukturen inom hälso- och sjukvården”, i första hand sjukhusfastigheter.

Det är svårt att förstå varför den här utredningen tillsattes, eftersom all erfarenhet talar för att statliga fastighetsbolag inte ser vill verksamheternas intressen utan det egna bolagets (vilket ligger i sakens natur eftersom aktiebolagslagen säger att styrelseledamöter bara ska se till bolagets bästa).

De statliga museerna skulle gärna vilja äga sina egna lokaler, eftersom det statliga bolag, Statens Fastighetsverk, som äger husen tar ut en ”marknadshyra” som går högt över vad museerna rimligen skulle behöva betala. Den självkostnadsprincip som var tänkt när förändringen genomfördes för 30 år sedan har inte blivit verklighet.

Detsamma gäller för universiteten. Den vanligaste hyresvärden är Akademiska hus, som ska bedriva verksamheten ”på affärsmässiga grunder och generera marknadsmässig avkastning”. Det gör att flera universitet och högskolor har diskuterat att säga upp sina dyra lokaler och istället hyra ”på stan” för att ha råd att bedriva forskning och undervisning.

Om staten skulle förbjuda också regionerna att äga sina sjukhus är risken stor att resultatet skulle bli detsamma. Fastighetsbolaget för sjukhusen skulle främst se till att kunna gå med vinst själv. Betala skulle den som bedriver sjukvården (och patienterna) få göra.

Att ett statligt bolag skulle satsa på sjukhus i mindre orter är osannolikt, med tanke på hur staten normalt agerar. Förändringar av verksamheten som kräver ändrade lokaler skulle bli en ännu mer byråkratisk och långdragen process.

Istället för att centralisera och lägga en likadan mall över alla sjukhus måste lokalerna bli mer anpassade efter lokala och regionala behov. Det gör ett statligt fastighetsbolag än mer olämpligt.

Det är onödigt att skicka utredningen på remiss. Låt den gå i papperskorgen direkt.

Yngve Sunesson

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native NSK

Områden där e-legitimation har haft stor påverkan - betalningar, casino och mer

www.nya-casinon.online

Det kan kännas som en evighet sedan vi såg den något primitiva introduktionen av elektronisk legitimation här i Sverige. Den gick att använda, men dess funktionalitet var ännu begränsad, och inte helt intuitiv.

E-legitimationen idag är mycket lättanvänd och tillgänglig för alla med svenskt personnummer. Det är enkelt att skaffa och har ett ständigt ökande antal användningsområden.

Vanlig e-legitimation, såsom BankID, har helt och hållet förändrat hur vi interagerar med vardagliga uppgifter. Allt från hur vi betalar på nätet eller skickar pengar, spelar på nätcasinon eller verifierar vår identitet på ett bankmöte har underlättats markant och blivit säkrare.

Tjänsten uppdateras med jämna mellanrum, lägger till nya funktioner, förbättrar säkerheten och blir tillgänglig inom nya områden. Det är svårt att visualisera en framtid utan någon form av e-legitimation.

Vardagliga betalningar

BankID har helt klart trängt sig in i vardagen och kan nu användas till mycket. Något som de flesta bör känna till är tjänsten Swish.

Den kan bland annat användas för att skicka pengar till någon, alternativt för att ta emot en summa.

Syftet kan t.ex. vara att låna pengar till en vän, dela på notan eller ge bort pengar som present istället för presentkort och liknande. Det har även gjort det smidigt att betala någon för varor i sammanhanget begagnad försäljning.

Oavsett vad så sker det på några sekunder och nyttjar just BankID för att verifiera användarens identitet. Så länge användaren i fråga utför handlingarna på ett säkert vis och döljer sin kod, så är BankID en mycket säker och trygg tjänst.

Vissa butiker använder sig också av e-legitimation för att låta kunden betala med Swish. Det kan handla om en restaurang eller kiosk/närbutik och är särskilt praktiskt om någon exempelvis glömt sin plånbok hemma.

Nätbaserade casinon

Ett område där e-legitimation har gjort betydande skillnad är online casino. Idag är det lag på att svenska spelaktörer ska erbjuda e-legitimation såsom BankID som metod för spelare att kunna logga in och verifiera sig.

Att registrera sig på ett nätcasino genom att fylla i e-postadress, användarnamn och bestämma lösenord hör alltså till det förflutna. Den långdragna processen har istället ersatts av e-legitimation som sparar otroligt mycket med tid eftersom det enda en spelare behöver uppge vid inloggning är sitt personnummer.

Då det inte skapas ett vanligt konto med eget användarnamn brukar det här spelsättet i folkmun kallas för ”casino utan registrering” (den som i detalj vill ta reda på hur det fungerar kan göra det här).

Det finns också tjänster som i samverkan med BankID har effektiviserat in- och utbetalningar, vilket också bidrar till känslan av att spela utan att skapa ett konto. Sammanfattningsvis har alltså e-legitimation i många avseenden förändrat sättet vi spelar casino på nätet.

Bankärenden och myndigheter

E-legitimation har framgångsrikt integrerats i flera delar i samhället och är för många människor lika självklart att inneha som ett fysiskt ID-kort. Bortsett från att elektronisk legitimation används vid betalningar i vardagen och casinospel på nätet har det också ytterligare användningsområden.

Ett av dessa områden är bankärenden där det med hjälp av e-legitimationen BankID går att logga in, betala räkningar, föra över pengar och en rad andra saker. Det här tillvägagångssättet är betydligt bekvämare än att använda säkerhetsdosa eftersom istället för att knappa in långa koder så verifieras transaktioner snabbt med BankID.

Även myndigheter har moderniserats och det är därför lättare än någonsin att sköta diverse ärenden. Bland myndigheter som har anammat tekniken med e-leg syns Skatteverket, Bolagsverket, CSN, Försäkringskassan m.fl. I framtiden kan fler myndigheter få samma behandling.

Opinion

En felöversatt samhällskritik

Opinion
Opinion

Netflix största tittarsuccé någonsin är en koreansk serie där ekonomiskt utsatta personer tävlar mot varandra med livet som insats. Squid Game är mörk, rolig och enormt sorglig på samma gång. Det är riktigt bra TV.

Samtidigt är det intressant att vi fallit för en djupt politisk och antikapitalistisk serie som är en kritisk kommentar till den koreanska samtiden, som de flesta vet mycket lite om. Galningen som rekryterar deltagare förklarar allvarligt att tävlingarna, till skillnad från livet, är rättvisa. I den mardrömslika Squid Game-verkligheten tävlar alla på samma villkor, det är livet som är riggat till rika och mäktigas fördel.

Hemma kallar vi översättarna på streamingtjänster för Börje och Maggan, eftersom översättningen tenderar att låta lite ”Biffen och Bananen” från pilsnerfilm, särskilt när grovt språk ska översättas. Terminologi blir ofta parodiskt felöversatt. Säkert handlar det om tids- och resursbrist.

Efter hård kritik från koreaner verkar det vara samma problem med översättningen av Squid Game. Om Korea blir den nya storproducenten av internationell underhållning, vilket vore trevligt eftersom K-drama ofta håller hög klass, måste man kunna översätta serierna ordentligt så publiken vet vad den tittar på. Vi skulle kunna lära oss mycket både om Korea och om den asiatiska ekonomin, som vi påverkas av, samtidigt som vi blev underhållna. Att bli underhållen och blir smartare samtidigt är det bästa av båda världar.

Opinion

Det är åtgärderna som räknas

Kung Carl Gustaf och Stefan Löfven.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Opinion
Opinion

Man kan förvånas över mängden negativa omdömen om Malmökonferensen Remember -- React till åminnelse av förintelsen och mot antisemitism som kommit redan innan den genomförts.

Det är begripligt att bilister blivit stressade om de missat informationen om att man skulle undvika att köra i centrala Malmö och fastnat i en bilkö. Lite svårare var det för cyklister att förutsäga att det skulle bli tjugo minuters väntetid för att korsa gatan. Säkert kan man lära sig värdefulla läxor om trafikledning av detta.

Kanske var det en missräkning för Stefan Löfven att det inte kom så många statschefer som han hoppats på, men syftet var förhoppningsvis aldrig enbart att samla statsöverhuvuden. Malmö hade under ett antal år ett skamligt rykte som ett centrum för antisemitism i Sverige och Malmös socialdemokrater som ett parti som snarare förvärrade än motverkade det, genom att ställa orimliga krav på Malmös judar att de skulle bära Israels synder på svenskfödda axlar.

Att en socialdemokratisk statsminister håller i ett evenemang som detta är ett steg framåt. I det brittiska socialistpartiet Labour pågår istället en hätsk interndebatt om huruvida antisemitism legitimerats av partikulturen.

Att Stefan Löfven försöker staka ut en annan väg för Socialdemokraterna är lovvärt, trots trafikkaos och uteblivna EU-ledare. Judiska församlingen är begripligt nog rädda för att det bara blir fina tal och efterlyser konkreta åtgärder. Visst måste Sverige, Malmö och Socialdemokraterna leverera något efter konferensen, annars kommer man att se löjlig ut. Man kan vänta med att döma ut evenemanget tills man fått se vad som levereras i åtgärdsväg.

Tyvärr följer konflikterna från Mellanöstern med många som flyttar till internationella Malmö och mycket av arbetet framåt kommer att handla om att få folk att skilja legitim kritik mot Israel från det som urartar till övergrepp och kränkningar mot judisk lokalbefolkning, som oftast inte har något med beslut fattade av den israeliska regeringen att göra.

Opinion

Hinner ambulansen till Höör?

Opinion
Opinion

Höör är en av de skånska kommuner som har längst insatstider för ambulanser. Det oroar, eftersom det för vissa allvarliga tillstånd kan handla om minuter för att man ska kunna rädda liv.

Höörs kommunledning vill att orten ska få sin egen ambulansstation, eftersom väntetiderna regelmässigt överskrids. Regionens målsättning är att 90 procent av högprioriterade uppdrag ska ha en väntetid under 20 minuter. I Höör är det 48 procent av insatserna som klaras av på den utsatta tiden, vilket är sämst i distrikt två, där Höör ingår. Det är klart att det väcker oro och besvikelse att vara längst ner på en sådan lista.

Entreprenören Premedic, som har ansvar för ambulanssjukvården i distrikt två, hade problem med underbemanning under förra sommaren och menar att statistiken över den gångna sommaren därför inte är ett bra underlag för en förändring. Höörborna bör kunna förvänta sig att de löser de problemen till 2021, eftersom det hjälper föga med extra ambulanser om man inte har bemanning till dem och det måste dessutom finnas ett representativt underlag för ett beslut för eller emot en Höörsbaserad ambulans.

Utan en bottenlös pengapåse kan man sällan eller aldrig få till exakt samma service på landsbygden eller glesbygden som i en större tätort, på grund av avstånden. Men skillnaderna måste vara så små som de bara kan, så medborgarna inte känner att de hamnar i B-laget för välfärd.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL