Liljestrand om Sverige i klimatkatastrofens tid
I Sverige år 2022 rasar bränder i halva landet. Sommaren är den hetaste någonsin, men samtidigt är det den svalaste som huvudpersonerna i boken "Även om allt tar slut" kommer att få uppleva i resten av sina liv.
Scenariot i Jens Liljestrands nya bok kan te sig drastiskt – handlingen tar sin början när en trebarnsfamilj måste evakueras från lantstället i Dalarna medan lågorna rycker närmare. Städer över hela Sverige hotas, de logistiska problemen med att fly är enorma, och många tvingas stanna långa perioder i läger för klimatflyktingar.
Låter det otroligt? Sådana berättelser börjar redan höras från olika delar av världen, menar Jens Liljestrand.
– Inget som händer i romanen känns troligt. Men det är ju också det som är problemet med klimatförändringarna. Om jag skulle skriva en roman om gigantiska översvämningar där hundratals människor dör i Tyskland hade folk tyckt att det vore jättekonstigt. Fast det hände, konstaterar han.
Svår ekvation
År 2017 skulle Jens Liljestrand visa sitt äldsta barn ett korallrev i Kenya, när han plötsligt insåg att revet hade dött. Då väcktes hans vilja att fördjupa sig konstnärligt i klimatförändringarna, som han tidigare har engagerat sig i journalistiskt. Inte sedan romanen "Adonis" kom 2011 hade han skrivit skönlitterärt, men ett stipendium gav honom en vistelse i Ingmar Bergmans hus på Fårö, där han skrev i regissörens arbetsrum.
Människan har alltid föreställt sig undergången och domedagen, resonerar Jens Liljestrand, men hur förändras vi av den smygande känslan av förändring och oro?
– Det är mycket svårare att föreställa oss att vi fortsätter, att människan kommer att leva med det här i hundratals år. Hur lever vi i en värld där det inte går att odla mat? Vad händer när vattnet tar slut i de stora städerna i världen? Det är en tidsfråga innan vi ser det fenomenet, menar han.
Fyra människor står i bokens centrum: pr-konsulten Didrik som flyr branden med sin familj, hans älskarinna Melissa och dotter Vilja, samt André, sonen till ett före detta tennisproffs. Deras reaktioner är som fyra olika inställningar till klimatkrisen: chock, förnekelse, sorg och motstånd. Många av dem beter sig själviskt, men Jens Liljestrand förstår också personerna i sin bok:
– Den motsättning som finns är att vi har bara en planet men vi har också bara ett liv. Vi vill leva bra liv. Den ekvationen är svår att få ihop.
Kärnfamilj i kras
Samhällets sönderfall speglas också av den kärnfamilj som går i kras. Didrik har engagerat sig för klimatet, men under flykten från bränderna i Dalarna regredierar han snabbt från kulturman till grottman, säger Jens Liljestrand och skrattar till.
– Man pratar ju ofta raljant kring medelklassångest och klimat. Jag har själv blivit beskylld för att ha medelklassångest och Didrik är medelklassångesten personifierad. Men nu förbyts ångesten i chock, där han på något sätt går över gränsen totalt. Allt handlar om den rent egoistiska överlevnaden: "jag och mitt barn ska klara oss".
Didrik är den person i boken som Jens Liljestrand ytligt sett har mest gemensamt med. Precis som han är författaren nybliven trebarnsfar, och han skrev under korta pauser när han var hemma med sin fyra månader gamla bebis. Skrivandet blev också ett sätt att försöka fånga den tiden av symbiotisk närhet.
– På det sättet är det en personlig bok, säger han.
I en av sina krönikor har han samtidigt beklagat sig över pappaledighetens enformiga sidor. Kanaliserades de mer förbjudna känslorna in i Didrik? Det är möjligt, menar Liljestrand, som har vänt och vridit på maskuliniteten i hela författarskapet.
– Från början hade jag Didrik som ensam huvudperson men jag blev trött på honom. Har man skrivit 700 sidor om Vilhelm Moberg så har man fått testosteron så det räcker.
Klimatoptimism
Upplevelsen av kris skiftar genom romanen: vissa lever med total panik och andra i förnekelse. För Jens Liljestrand har skrivandet erbjudit en väg ut ur den mest paralyserande klimatångesten. Han har förlikat sig med insikten om "att framtiden kommer att bli dålig för många."
Samtidigt längtar han efter goda nyheter, och kom nyligen ut som "klimatoptimist" i en krönika, i sällskap av klimatalarmisten David Wallace Wells.
– Även han talar i termer av att 1,5-gradersmålet är borta, men kanske blir det 2,5 grader, eller 3. Det kommer att innebära jättetuffa levnadsvillkor för människor men mänskligheten kommer inte att dö ut som art av det. Det är att vara optimistisk i dag, att tro att vår civilisation kommer att överleva.
Elin Swedenmark/TT
Fakta: Jens Liljestrand
Född: 1974
Bor: Täby
Familj: Fru och tre barn, 15, 12 och 2 år.
Aktuell: Med romanen "Även om allt tar slut" som också har sålts till tretton länder, bland andra USA, England, Tyskland, Italien, Holland, Spanien och Frankrike.
Läser: "En stor biografi över Hemingway och recensionsböcker som vanligt".
Karriär: Debuterade 2003 med reportageboken "Made in Pride" och året därpå kom reportageboken "Vi äro svenska scouter vi", ett porträtt av medelklassens barn. Första skönlitterära boken var novellsamlingen "Paris–Dakar" 2008. Han har också skrivit "Adonis" och en biografi om Vilhelm Moberg, "Mannen i skogen". Nyligen slutade han som biträdande kulturchef på Expressen, där han numera frilansar.
Planer: "Jag har en ny biografi som jag arbetar med, om Sara Lidman. Så jag vill ägna mig mer åt författarskapet och sedan fortsätter jag att arbeta exklusivt för Expressen som skribent, men jag är inte längre anställd där. Jag trivs jättebra med det. För skrivandet behöver man ha sjok av tid som är svåra att förena med en fast anställning. Jag tyckte att jag blev tvungen att välja."
Fakta: Jens Liljestrand om...
... klimatet och flyktingarna:
– Vad tror ni händer vid en ökning på två grader när det blir totalt omöjligt att producera mat i Mellanöstern? Vi kan inte ens föreställa oss de flyktingkriser som kommer att komma om tio, tjugo år. Det kan jag tycka är så konstigt i de flyktingdebatter vi har, vi pratar som att vi inte ser det här hända, utan säger ”de kan väl stanna där de är”. Det kommer att bli svårt att organisera samhället som tidigare och det borde vi prata mer om, om vi tänker att vi ska överleva och anpassa oss till det här. Där tycker jag att det saknas en samhällsdiskussion överhuvudtaget. Vi lever som vi alltid har levt.
... borgerlig förnekelse:
– Jag har varit väldigt förvånad och besviken på konservativa krafter över hela världen, inte minst den svenska borgerligheten, besviken på att man inte kunde se att det här är på allvar. Det har också svängt, på 80-talet kunde Margaret Thatcher hålla brandtal mot klimatförändringarna. Sen har den fossila lobbyn lyckats svänga över det här och skapa den klimatförnekande reaktionen som har bromsat eller fördröjt åtgärder i nu snart 30 år. Det har gjort mig väldigt arg på den globala högern.
... att skriva skönlitterärt igen:
– Det känns enormt anspråksfullt. När man skriver facklitteratur skriver man om något på riktigt, som har hänt och som folk är intresserade av. När jag skrev om Vilhelm Moberg ville folk veta saker om honom, och det var något konkret som jag kunde ge dem. Men ingen har bett om mina fantasier, eller en gestaltning av min klimatångest.
... klimatdebatten:
– Den här boken är inte ett inlägg i klimatdebatten. Den är ett sätt att gestalta hur klimatdebatten präglas av subjektivitet, och den existentiella vilsenheten. Men den har inga svar på vad vi borde göra. Jag kan gärna skriva om klimatet i krönikor och opinionsjournalistik men jag är inte intresserad av att skriva konst med pekpinnar om att folk borde sluta flyga eller äta kött.
