Opinion

Den känsliga friskolefrågan

Opinion
Opinion

Friskolornas riksförbund menar att ett vinstförbud slår undan benen för alla privata bolag som driver skolor. Svenskt Näringsliv är inne på samma linje, och menar att det i praktiken handlar om ett förbud för företag att äga skolor.

Det hade förstås varit en rejäl kioskvältare om företrädare för näringslivet och de fristående skolorna hade applåderat ett förbud mot vinster. Alltså, det är inte alls märkligt att de är kritiska. Det reservationslösa försvaret av vinster är emellertid kontraproduktivt. Det är, tror jag, det som mer än något annat kan bidra till att förslaget om vinstförbud förverkligas.

Inför Socialdemokraternas kongress har partiets ledning föreslagit ett vinstförbud inom skolan. Hur det ska utformas mer i detalj framgår inte, men den principiella inställningen är tydlig. Eventuella överskott ska stanna i verksamheten. Förslaget kommer knappast som en blixt från en klarblå himmel. Socialdemokraternas skepsis till privata vinstintressen inom välfärden är väl känd, men i dagens riksdag finns det inte tillräckligt med stöd för förslag i den riktningen.

Möjligen är en förändring på gång. Liberalerna och nu senast Centerpartiet har öppnat för en reglering av friskolornas frihet. Steget till ett vinstförbud är fortfarande långt, och därmed är det långt till ett parlamentariskt stöd för S-förslaget. Men om det är något som kan knuffa opinionen närmare ett vinstförbud så är det ett reservationslöst försvar av dagens ordning.

Ingen kan rimligen förneka att det finns en målkonflikt. Det kommer i princip alltid att behövas mer pengar inom skolan. Det kommer att finnas en elev som behöver ett ännu bättre stöd, personal som förtjänar bättre villkor och lokaler som behöver rustas upp. Det är konkurrens om varje skattekrona, och därför kommer det alltid att finnas någon som på goda grunder hävdar att pengarna borde stanna i skolan i stället för att betalas ut till ägarna.

Det vet uppenbarligen Ulla Hamilton, Friskolornas riksförbunds vd, och det är därför som hon säger till DN apropå vinstförbudet att företagen bara kan ta ut några procent i avkastning. Tänk tanken att en vd för bilbranschen hade sagt något liknande, att det är svårt att göra några stora vinster, att nivån på avkastningen är och förblir låg. Det är självklart en omöjlig tanke.

Friskolornas riksförbund vet att det är en känslig fråga eftersom det handlar om en offentligt finansierad verksamhet och att det finns ett brett stöd för tanken att resurserna ska fördelas efter elevernas behov. Därför försöker Ulla Hamilton i sitt uttalande balansera mellan aktieägarnas och det allmännas intresse.

För min egen del är jag inte kategorisk motståndare till fristående skolor. Knappt en femtedel av alla grundskoleelever och var tredje gymnasieelev går i en fristående skola. Ungefär 200 000 elever går i skolor som ägs av aktiebolag(enligt Ekonomifakta). En del fristående skolor är riktigt bra, andra mindre bra. En del ägare försvinner säkert om vinsterna begränsas, men det är också fullt möjligt, för att inte skriva troligt, att det finns ägare som har stor respekt för allmänintresset. Ägare som håller med om att fristående skolor inte kan leva i en helt egen värld, med andra villkor än de kommunala skolorna. Som ogillar vinstförbud men som inser att dagens ordning är orimlig och som är öppna för ökad offentlig insyn och vinstbegränsningar.

Om alternativen bara är två, antingen ett totalförbud mot vinster eller en total frihet att ta ut vinster, då är jag rätt säker på att det förstnämnda förslaget vinner i längden.

Opinion

Köpenhamn eller Skellefteå

Jobb i Köpenhamn är rimligt att pendla till.
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Opinion
Opinion

1.3 miljoner svenskar i vuxen ålder kan inte försörja sig genom eget arbete. Det visar färska siffror från Svenskt näringsliv. Professor Johan Eklund från Entreprenörsskapsforum menar att den korrekta siffran kan vara för lågt räknad eftersom vuxna studerande, omkring 500.000 personer, också saknar egen försörjning eftersom de lånar till sina studier.

Klart är att antalet är förödande högt och speglar hur allt fler misslyckas med att ta sig in på arbetsmarknaden, inte minst utlandsfödda. Ändå saknas inte jobb. Tvärtom rapporterar företag runt om i landet att det är svårt att få tag i personal.

Det finns flera förklaringar till det. De arbetslösa har till stor del svag utbildning eller utbildningar som inte passar arbetsmarknadens behov. Dessutom finns en stark ovilja till geografisk rörlighet. De stora industrisatsningarna i norra Sverige riskerar att stupa på grund av arbetskraftsbrist. Människor vill inte flytta.

På 1960-och 1970-talet var pressen stark på människor att vara geografiskt rörliga för att kunna försörja sig genom arbete. Idag är den pressen svagare.

I Skåne, i synnerhet Malmö, är arbetslösheten hög. På andra sidan Öresund, i Köpenhamn, råder det stor arbetskraftsbrist. Att vägra pendla till ett arbete i Danmark borde inte vara ett giltigt skäl till att stämpla som arbetslös eller att uppbära försörjningsstöd eller deltaga i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.

Ytterst är det välfärdsstaten som står på spel. De offentliga bidragssystemen till de som inte försörjer sig genom eget arbete tränger undan andra angelägna utgiftsområden som skola och äldreomsorg. När så många saknar egen försörjning och bidrar till pensionssystemet blir också de framtida pensionerna usla, både för denna stora grupp men även för andra som är beroende av den allmänna pensionens storlek.

Det är dags återlansera det som arbetarrörelsen stod för i sin barndom, ”gör din plikt, kräv din rätt.”

Lars J Eriksson

Opinion

Jämställt bakom ratten löser chaufförsbristen

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte lockade mig.

Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det, eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att jag istället hamnade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer. Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbil har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Alla behövs i arbetet mot antisemitismen

Opinion
Opinion

Den för Malmö centrum trafikmässigt omtumlande konferensen mot antisemitismen är avslutad.

Feedback har kommit från den judiska församlingen och från biskop Antje Jackelén.

Rabbi Moshe David Hacohen menar att konferensen nog var bra, men att man borde fokuserat mer på Malmö, eftersom det är en plats där en liten judisk församling försöker samarbeta med staden för att praktiskt motverka antisemitism.

Man kan förvånas över att Sveriges ärkebiskop Antje Jackelén inte var inbjuden till konferensen. Ingen annan från Svenska kyrkan heller, för den delen. Ärkebiskopen menar att det är omöjligt att bekämpa antisemitismen utan trossamfundens medverkan, vilket hon lär ha rätt i. Som Lunds biskop Johan Tyrberg skrev i en debattartikel i tidningen bör den lutherska kyrkan ta större ansvar för att motverka och reagera mot antisemitism. Att ett trossamfund kan förstå utmaningarna för ett annat bättre än sekulära kan är givet.

Ett exempel på detta är kyrkans kritik mot Migrationsverkets hantering bland annat av asylsökande konvertiter, där de bland annat menar att migrationsverkets anställda inte har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra om asylsökande är troende eller ej. Om man ordnar en konferens om en religion som representant för en sekulär organisation får man vara lite ödmjuk inför främst den judiska församlingen men också inför att ledare för andra samfund kan ha värdefull insikt att bidra med.

Om någon tvivlade på om konferensen behövdes i Malmö så gick nazistiska Nordiska motståndsrörelsen från klistermärken till en motbjudande ljusshow som förnekar förintelsen på synagogens fasad. Att enbart lysa text på husfasader hade kunnat vara ett hyss, om det inte sårat så många känslor. Judar med album fulla med släktingar som avrättats av nazisterna upplever det så klart som kränkande att man projicerar sådan lögnaktig smörja på deras gudstjänstlokal.

Arbetet mot antisemitism har bara börjat.

Opinion

Mer jämställt bakom ratten

Opinion
Opinion

Våren 1976 avslutade jag mina högskolestudier och tog en socionomexamen med inriktning på ekonomiska ämnen. Det var en väldigt givande och allmänbildande utbildning, men jag hade blivit alltmer övertygad om att en framtid som kommunalkamrer eller liknande inte var något som lockade mig.

Vad göra? Arbetslös ville jag inte bli och risken var rätt stor för det eftersom vi i mitten på 1970-talet för första gången började få akademikerarbetslöshet i vårt land.

Eftersom jag under studieåren extraknäckte som bensinstationsbiträde hade jag mött många lastbils- och taxichaufförer. De verkade ha rätt trevliga arbeten, jobbade säkerligen mycket men ändå rätt självständigt. Därför tänkte jag skaffa körkort för att kunna bli chaufför, kanske inte för alltid men för några år framöver. Jag skaffade behövliga intyg men innan chaufförsutbildningen hann påbörjas gjorde ödet att min yrkesväg kom att se annorlunda ut och slutade i tidningsbranschen.

Fortfarande tycker jag att chaufförsyrken borde vara en rätt lockande yrkesbana för de som inte går vidare till högskolestudier. Men så tycks inte vara fallet. Vi har på senare tid kunnat se hur det råder skriande brist på chaufförer i Storbritannien, inte på grund av Brexit men för att nyrekryteringen inte fungerar trots löner på uppemot 70.000 kronor i månaden. Men det är inte ett brittiskt fenomen. I Europa saknas hela 400.000 lastbilschaufförer och även i Sverige är det brist på unga människor som vill bli chaufförer.

Kanske får hoppet sättas till unga tjejer. Kvinnor som kör lastbilar har blivit ett allt vanligare inslag på vägarna. Att tjejer idag utgör en stor andel av ägarna av Epa-traktorer borde också leda till att chaufförsyrket blir mer jämställt. Dessutom är kvinnor bättre på det finmotoriska i bilkörning t.ex att backa med släp i trånga utrymmen.

Lars J Eriksson

Opinion

Vems landsbygd?

Ebba Busch och Annie Lööf i Storkyrkan inför riksmötets öppnande.
Foto: Jessica Gow /TT
Opinion
Opinion

Kristdemokraterna vill bli det nya landsbygdspartiet. Av Ebba Buschs instagramflöde att döma har traktorn blivit hennes huvudsakliga transportmedel. Det är glesare mellan kändisfesterna. Hon verkar ha dansat färdigt med influencers och omfamnat sin nya image som talesperson för undersköterskan på landet. Hon bor själv på landet, som hon påminner oss om några sekunder in i varje intervju. Strax utanför Uppsala, så ensligt är det inte.

Kristdemokraternas retorik om landsbygden låter ibland som en parodi på hur en konservativ amerikan pratar om hjärtlandet när hen är förbannad. Som om landsbygden var dränkt i bensin och traditionella familjevärderingar. Många frågar sig om passionen har någon sakpolitisk substans.

I Aktuellt förra veckan krävde centerledaren Annie Lööf av Ebba Busch att komma med något mer än nyord som hjärtland. Hon ställde centerpartiets satsningar på fler mackar och livsmedelsaffärer, mer bredband och mindre regelkrångel för småföretag mot KD:s vaddå? Ebba Busch svarade att en röst på Centern är en röst på Miljöpartiet. Hennes sakpolitiska offensiv är fortfarande höljd i dunkel. Partisekreteraren Peter Kullgren har fått i uppdrag att uppdatera det landsbygdspolitiska programmet och förväntas vara klar till årsskiftet. Men på en presskonferens i augusti tog han upp jakt, bilar och polis. KD vill också minska regelkrångel, för lagliga vapenägare.

Partiets syn på landsbygden är amerikaniserad och nedlåtande. På centerpartiets partistämma låter det annorlunda. Man hör om en landsbygd som är modern och mångfasetterad. Den utgörs av småföretagare som deltar i den gröna ekonomin och värnar miljön. Inte av kulturkrigare som hatar Greta Thunberg.

Ett element av kulturkrig finns det ju. Den som ska hjälpa KD att uppdatera landsbygdspolitiken är centerpartiets tidigare riksdagsledamot Staffan Danielsson. Det var migrationspolitiken som gjorde att han och partiet gick skilda vägar, inte landsbygdsfrågor. Rekryteringen kan tolkas som en symbolisk vinst för KD, men frågan är vad den innebär för landsbygdspolitiken. Blir den ny eller en amerikansk version av Centerns?

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Native NSK

Hur spelutvecklare kan fortsätta bygga på sina framgångar år 2021

www.bingo.com

Det stora lyftet för spelindustrin har knappast undgått någon, och idag utövas en stor del av våra nöjen och aktiviteter på mobiltelefonen, surfplattan eller datorn. Spel produceras till alla enheter med en skärm, och gamingvärldens framväxt har accelererat ytterligare under de senaste åren. Vad blir nästa steg för spelutvecklarna?

Fortsätta utformandet av kulturen

Det är nu länge sedan gaming ansågs vara ett område reserverat för särskilda individer. I samband med spelindustrins framväxt har en kultur vuxit fram under det senaste decenniet, där den gemensamma nämnaren för alla som identifierar sig som gamers är passionen för spel, dess historia och dess plats i det moderna samhället. Man kan nästan kalla det en symbol för det moderna samhället, på grund av den starka kopplingen mellan datorspel och internet. Spelutvecklare har allt att vinna på att göra kulturen mer inkluderande, och därmed bygga en starkare bas.

Utveckla klassiska upplagor

Många historiska nöjen går inte ur stil. Det som har underhållit människor i årtionden har goda förutsättningar för att fortsätta länge till, och ibland behövs det bara att spelidén anpassas till det moderna samhället. Gamla brädspel har exempelvis fått ett stort uppsving med mobiltelefonens snabba utveckling. Detsamma gäller partylekar som “snurra flaskan” och sällskapsaktiviteter som frågesporter – något som existerat sedan urminnes tider. Alla typer av gamla spel och lekar har blivit en del av gamingindustrin, och den grenen inom spelande som kanske har gjort störst framsteg med detta koncept är iGaming-världen, där spelaren genom appar och hemsidor kan ägna sig åt allt från virtuella kortspel till Bingo Online.

Det kan bli mer populärt bland spelutvecklare att satsa på att blicka bakåt i tiden för att hitta inspiration till framtida utgåvor – och många gånger räcker det med att modernisera det som har funkat tidigare, i stället för att skapa något nytt.

Implementera fler sociala element

Som följd av att gamingvärlden växer, ansluter fler personer till trenden. Det har gått från att vara ett specifikt intresse till en mer allmän angelägenhet - och har fått fäste både inom sport och kultur. Med den växande spelarbasen har multiplayerfunktioner blivit alltmer populära, och många spel som normalt sett är avsedda för en person, lägger numera ofta till flerspelarlägen och liknande alternativ för att skapa en mer social upplevelse.

Med de ökade framgångarna i spelbranschen ser det ut som att vi är på väg mot en värld där den sociala aspekten är fundamental för många typer av spel. Detta gäller inte minst då gaming numera är en plattform för möten mellan människor, och många spel har till och med detta som grund – att fungera som ett virtuellt socialt medium. Idag har teknologin kommit så långt att man kan erbjuda en visuell upplevelse som är så autentisk att den framkallar vad som närmast kan beskrivas som ett emotionellt band mellan spelaren och digitala karaktärer. Och då vi är sociala varelser vill vi så klart uppleva den virtuella världen tillsammans med andra.

Olika sätt för spelutvecklare att bygga vidare på 2010-talets framgångar:

· Utveckla och bygga kring gamingkulturen

· Hämta inspiration från förr, och göra moderna upplagor

· Fortsätta fokusera på att stärka de sociala elementen

Opinion

En felöversatt samhällskritik

Opinion
Opinion

Netflix största tittarsuccé någonsin är en koreansk serie där ekonomiskt utsatta personer tävlar mot varandra med livet som insats. Squid Game är mörk, rolig och enormt sorglig på samma gång. Det är riktigt bra TV.

Samtidigt är det intressant att vi fallit för en djupt politisk och antikapitalistisk serie som är en kritisk kommentar till den koreanska samtiden, som de flesta vet mycket lite om. Galningen som rekryterar deltagare förklarar allvarligt att tävlingarna, till skillnad från livet, är rättvisa. I den mardrömslika Squid Game-verkligheten tävlar alla på samma villkor, det är livet som är riggat till rika och mäktigas fördel.

Hemma kallar vi översättarna på streamingtjänster för Börje och Maggan, eftersom översättningen tenderar att låta lite ”Biffen och Bananen” från pilsnerfilm, särskilt när grovt språk ska översättas. Terminologi blir ofta parodiskt felöversatt. Säkert handlar det om tids- och resursbrist.

Efter hård kritik från koreaner verkar det vara samma problem med översättningen av Squid Game. Om Korea blir den nya storproducenten av internationell underhållning, vilket vore trevligt eftersom K-drama ofta håller hög klass, måste man kunna översätta serierna ordentligt så publiken vet vad den tittar på. Vi skulle kunna lära oss mycket både om Korea och om den asiatiska ekonomin, som vi påverkas av, samtidigt som vi blev underhållna. Att bli underhållen och blir smartare samtidigt är det bästa av båda världar.

Opinion

Det är åtgärderna som räknas

Kung Carl Gustaf och Stefan Löfven.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Opinion
Opinion

Man kan förvånas över mängden negativa omdömen om Malmökonferensen Remember -- React till åminnelse av förintelsen och mot antisemitism som kommit redan innan den genomförts.

Det är begripligt att bilister blivit stressade om de missat informationen om att man skulle undvika att köra i centrala Malmö och fastnat i en bilkö. Lite svårare var det för cyklister att förutsäga att det skulle bli tjugo minuters väntetid för att korsa gatan. Säkert kan man lära sig värdefulla läxor om trafikledning av detta.

Kanske var det en missräkning för Stefan Löfven att det inte kom så många statschefer som han hoppats på, men syftet var förhoppningsvis aldrig enbart att samla statsöverhuvuden. Malmö hade under ett antal år ett skamligt rykte som ett centrum för antisemitism i Sverige och Malmös socialdemokrater som ett parti som snarare förvärrade än motverkade det, genom att ställa orimliga krav på Malmös judar att de skulle bära Israels synder på svenskfödda axlar.

Att en socialdemokratisk statsminister håller i ett evenemang som detta är ett steg framåt. I det brittiska socialistpartiet Labour pågår istället en hätsk interndebatt om huruvida antisemitism legitimerats av partikulturen.

Att Stefan Löfven försöker staka ut en annan väg för Socialdemokraterna är lovvärt, trots trafikkaos och uteblivna EU-ledare. Judiska församlingen är begripligt nog rädda för att det bara blir fina tal och efterlyser konkreta åtgärder. Visst måste Sverige, Malmö och Socialdemokraterna leverera något efter konferensen, annars kommer man att se löjlig ut. Man kan vänta med att döma ut evenemanget tills man fått se vad som levereras i åtgärdsväg.

Tyvärr följer konflikterna från Mellanöstern med många som flyttar till internationella Malmö och mycket av arbetet framåt kommer att handla om att få folk att skilja legitim kritik mot Israel från det som urartar till övergrepp och kränkningar mot judisk lokalbefolkning, som oftast inte har något med beslut fattade av den israeliska regeringen att göra.

Opinion

Hinner ambulansen till Höör?

Opinion
Opinion

Höör är en av de skånska kommuner som har längst insatstider för ambulanser. Det oroar, eftersom det för vissa allvarliga tillstånd kan handla om minuter för att man ska kunna rädda liv.

Höörs kommunledning vill att orten ska få sin egen ambulansstation, eftersom väntetiderna regelmässigt överskrids. Regionens målsättning är att 90 procent av högprioriterade uppdrag ska ha en väntetid under 20 minuter. I Höör är det 48 procent av insatserna som klaras av på den utsatta tiden, vilket är sämst i distrikt två, där Höör ingår. Det är klart att det väcker oro och besvikelse att vara längst ner på en sådan lista.

Entreprenören Premedic, som har ansvar för ambulanssjukvården i distrikt två, hade problem med underbemanning under förra sommaren och menar att statistiken över den gångna sommaren därför inte är ett bra underlag för en förändring. Höörborna bör kunna förvänta sig att de löser de problemen till 2021, eftersom det hjälper föga med extra ambulanser om man inte har bemanning till dem och det måste dessutom finnas ett representativt underlag för ett beslut för eller emot en Höörsbaserad ambulans.

Utan en bottenlös pengapåse kan man sällan eller aldrig få till exakt samma service på landsbygden eller glesbygden som i en större tätort, på grund av avstånden. Men skillnaderna måste vara så små som de bara kan, så medborgarna inte känner att de hamnar i B-laget för välfärd.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL