Morfars kamp inspirerar Amnestychefen

– Enorm rädsla råder. Inom Amnesty står vi i daglig kontakt med individer som håller sig gömda undan talibanerna och de är skräckslagna, berättar Callamard under ett Sverigebesök.

Det är bara några månader sedan hon tog över generalsekreterarposten på människorättsorganisationen men hon verkar vara varm i kläderna. Med fast blick anklagar Callamard talibanerna för folkrättsbrott i Panjshirdalen, för övergrepp mot kvinnor och journalister och för att inte leva upp till sina utfästelser om att iaktta kvinnors rättigheter. Talibanerna kan strida, men inte styra ett land, säger hon.

– Nu gäller det att världssamfundet tar ansvar för och skyddar dem som arbetat för de värden vi tror på i Afghanistan, säger hon.

– Vi måste göra allt för att evakuera dem som behöver evakueras – och samtidigt tala med individer inom talibanerna om vikten av att leva upp till sina löften om att respektera mänskliga rättigheter.

Att flera av talibanernas nya så kallade ministrar är terrorstämplade av bland annat FN gör Callamard extra orolig. I nuläget ser hon inga tecken på att den nuvarande ledningen blir mer tolerant än det fruktade talibanstyre som störtades 2001.

Men Agnès Callamard har haft med hårdföra regimer att göra tidigare. När hon för FN:s räkning tog sig an en utredning av mordet på den saudiske dissidenten och journalisten Jamal Khashoggi gjorde hon sig inte populär hos det mäktiga saudiska kungahuset. Hennes utredning kom fram till att Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman åtminstone vetat om att mordet skulle begås på det saudiska konsulatet i Istanbul.

Det har gått tre år sedan Khashoggi mördades och drygt två år sedan hon publicerade rapporten och fallet väcker dubbla känslor hos henne: Å ena sidan beklagar hon att formell rättvisa ännu inte skipats, då den ansvarige inte sitter bakom lås och bom. Å andra sidan kommer Mohammed bin Salman alltid vara tyngd av det uppmärksammade mordet.

– I grunden är han (kronprinsen) en kallblodig mördare som inte klarar av kritik, säger hon.

TT: Du har berättat att du fick hot under utredningen, hur hanterade du det på ett personligt plan?

– Jag har inte alltid känt mig säker, men jag har valt att inte låta rädsla dominera mitt liv. Jag är inte dumdristig och jag vidtog vissa åtgärder, men trots allt rör jag mig nuförtiden mest i länder med fungerande rättssystem.

Så har det inte alltid varit. Under sin resa från uppväxten i en liten bergsby i södra Frankrike, nära Avignon, till posten som internationellt känd jurist och människorättsförsvarare har Callamard vistats i såväl flyktingläger som sönderfallande samhällen. Men uppväxten var avgörande.

– Min familj tillhörde den lägre medelklassen och jag var omgiven av starka kvinnor. Mamma var lärare och starkt engagerad i samhället. Hon väckte mitt rättspatos, berättar hon.

– Varje år hedrade vi morfars dödsdag den 15 augusti. Han var motståndsman och dödades av nazisterna. Det var en viktig del av min barndom.

Callamard säger att hon "verkligen är en flicka från landet", men lika mycket som hon i dag älskar sin by ville hon ifrån den som tonåring. Hon tog sig till USA för studier vid Howard University som är känt som ett "svart" lärosäte.

– En formativ tid. Jag tvingades reflektera över rasfrågan och vad privilegium egentligen innebär. Och jag lärde mig förstå USA.

Där blev hon kvar länge. Callamard läste vidare vid New School i New York och tog stegen mot vad som skulle bli en karriär med fokus på mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och yttrandefrihet. Hon har lett flera organisationer och varit FN:s särskilda rapportör om utomrättsliga avrättningar – och som sådan haft en offentlig konflikt med Filippinernas president Rodrigo Duterte, som sade att han ville slå till henne för att hon satte landets hårdföra krig mot droger under lupp.

Men när covidpandemin slog till reste hon tillbaka till sin franska by, för att ta hand om sin pappa. Det var där hon bestämde sig för att tacka ja till erbjudandet att leda Amnesty International, vars huvudkontor ligger i London.

Men viruspandemin har förändrat Callamards syn på arbete, resande och livet i stort.

– Jag är fransyska, jag trodde aldrig att jag skulle klara mig med bara en väska kläder – men det var vad jag fick med mig från New York, skrattar hon.

– Vi behöver så lite, det är befriande att inse. Och det går bra att jobba på distans. Jag kommer aldrig att resa som jag gjorde före pandemin, inte minst av miljöskäl.

Ytterligare ett skäl att stanna i hembyn är att där finns de vandringsleder som Callamard tycker om och den sjö hon gärna simmar i för att hålla huvudet klart. Det behövs när hon, som härom veckan, formulerar Amnestyupprop gentemot läkemedelsbolag och rika länder om att leverera två miljarder doser covidvaccin till fattiga länder – före årets slut.

Vad tycker hon då om det Sverige hon besöker för att föreläsa en vacker höstdag? Både och, visar det sig. Att migranter och utsatta äldre i högre grad dött i covid-19 i jämlikhetens och välfärdens Sverige är beklagligt, slår Callamard fast. Likaså att Sverige skärpt sina asyllagar samt att ursprungsbefolkningen samers rättigheter inte skyddats bättre.

– Men jag är glad över att Sverige tar internationell rätt på allvar och ställer krigsbrottsmisstänkta inför rätta. Jag hoppas att resten av Europa följer efter.

Tina Magnergård Bjers/TT