GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lars-Åke på Korpamoen

Lasses lördagsgodis • Publicerad 16 oktober 2021 • Uppdaterad tisdag 16:44
Kristina (Liv Ullmann) och Karl-Oskar (Max von Sydow) i Utvandrarna från 1970-talet.
Kristina (Liv Ullmann) och Karl-Oskar (Max von Sydow) i Utvandrarna från 1970-talet.
Foto: TT

Så står jag här med hackan i handen och känner mig som en annan Karl-Oskar i stenrike. Och samtidigt väldigt långt ifrån densamme.

Men jag ska inte rusa i förväg i tankarna.

Har du hört talas om Anklam? Min spontana gissning är att om vi satt just denna fråga som ”dagens fråga” på nsk.se så skulle inte mer än högst två procent svara ja. Och de flesta av dessa skulle svara ja som ”en flippig grej” (jag vet en person som ständigt svarar nej på dagens fråga på vår hemsida, oavsett vilken frågan är). Men det är ingen skam i att inte veta vad Anklam är. Eller var det ligger. Det visste jag inte själv förrän i somras, och nu när jag vet det så vet jag inte vad jag ska göra med informationen.

Jag satt och redigerade in en krönika från en kollega. Hon konstaterade att Arlöv hade en vänort som hette Anklam, och som undrade var den låg. Senare samma förmiddag lyssnade jag på Anders ”Ankan” Johansson sommarprat där just detta Anklam åter nämndes. (Och nu handlade det i båda fallen om Anklam i nordöstra Tyskland och inte den mycket oansenliga byn några kilometer sydost om Sjöbo.)

Under hösten har jag hört talas om Anklam ytterligare en gång. Och utan att ha någon som helst nytta av det bär jag kunskapen om orten med mig för resten av mitt liv (eller tills just dessa minnesceller skrivs över med något annat, som säkert är minst lika värdelöst vetande).

Det är fascinerande hur olika händelser skapar sammanflätade minnen, och hur det i backspegeln kan tyckas vara fullt rimliga händelsekedjor som pekat vägen. Jag har själv berättat för vänner att min journalistbana borde varit tydlig för alla (och inte minst mig själv) eftersom jag jobbade med skoltidningen på mellanstadiet, gjorde en schacktidning som hette ”Dragens Nyheter”, och under en vecka i åttonde klass hade en praovecka på Kristianstadsbladets Brobyredaktion. Men jag vet ju att jag på samma sätt skulle kunna hitta logiska spår till både banktjänsteman (maniskt samlande av 50-öringar, övervägde att läsa samhälle-ekonomi på gymnasiet, sökte ett banksommarjobb som jag inte fick, var en hejare på huvudräkning och trivdes i livsmedelsbutikskassan) eller programmerare (knackade basic-kod som liten, hade stora planer på olika datorspel med en barndomsvän, läste datavetenskap på gymnasiet och sökte en programmeringsutbildning på högskolan).

Den är knappast till för att bryta ny mark för att mätta en växande barnaskara. Jag försöker bara få bort ogräs från trottoaren.

Hjärnan är som en enda stor nervkopplingsvariant av Vankiva Återvinningscentral, där det samlas mängder av mer eller mindre användbara saker (som många skulle klassa som rent skräp). Och med lite sortering så hittar du plötsligt samband som egentligen inte behöver finnas. Att du står och fokuserar på alla gamla kylskåp som lämnats in säger ingenting om någonting – förutom det du själv tolkar in.

Så att jag står här, med hacka i näven, och känner mig som Karl-Oskar på Korpamoen är egentligen bara ett spratt som min hjärna behagar att utsätta mig för.

När jag häromhelgen var nere i Lund då Kulturnatten utspelade sig, vandrade jag förbi en skylt där det stod just ”Korpamoen”. När jag passerade samma skylt någon halvtimme senare och lyfte blicken förstod jag att jag befann mig vid Smålands nation. Eftersom jag inte var mycket till partykille under min universitetstid hade jag aldrig reflekterat över var denna beryktade nation fanns. Men namnet ”Korpamoen” ringde en bekant klocka som jag inte kunde placera.

I veckan, när jag letade efter något nytt att titta på i Netflixutbudet, dök ett förslag om Jan Troells filmatisering av Vilhem Mobergs ”Utvandrarna” upp. Eftersom det gått många år sedan jag läste böckerna, jag flera gånger tänkt att jag skulle se filmatiseringen, och att jag dessutom ser fram emot den nya ”Utvandrarna” som ska ha premiär på juldagen i år, klickade jag mig in. Och då insåg jag givetvis också var jag hört ”Korpamoen” förut.

Jag är ingenting av vad den fiktive karaktären Karl-Oskar var. Det enda som på något sätt gör oss lika är hackan jag har i handen. Men den är knappast till för att bryta ny mark för att mätta en växande barnaskara. Jag försöker bara få bort ogräs från trottoaren.

Hade hjärnan bara kopplat i andra banor hade jag kanske känt mig som Ernst Kirchsteiger, Voltaire eller Nils Dacke. Eller bara som någon som inte blev programmerare trots att alla pilar verkade peka i den riktningen.

Lars-Åke EnglundSkicka e-post
Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.