GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Unikt vrak avslöjar okänd svensk historia

På 28 meters djup döljer sig en unik pusselbit i Sveriges handelshistoria. Orört och välbevarat har handelsskeppet lastat med osmundjärn vilat på havets botten i över 500 år.
Sverige • Publicerad 17 oktober 2021 • Uppdaterad tisdag 20:06
Jim Hansson med en del av ett lock där man kan se ett bomärke. Det kan ge till mer information om vem lasten tillhörde.
Jim Hansson med en del av ett lock där man kan se ett bomärke. Det kan ge till mer information om vem lasten tillhörde.
Foto: Anders Wiklund/TT

Höstvinden river upp havet och får marinarkeologernas pråm att gunga betänkligt. Men under ytan är det stilla. Så stilla att Jim Hansson, projektledare och dykande marinarkeolog, beskriver det som möter dem 28 meter ned som "ett fruset ögonblick".

– En koppargryta står kvar i den murade spisen. Det finns rep, tjockt som underarmen på en vuxen man, som är nästan intakt. De här organiska grejerna hittar man inte på land, där har de ruttnat bort.

Platsen där tiden stannat kallas Osmundvraket och ligger norr om Dalarö i Stockholms skärgård. Namnet har hon fått för sin last – tunnvis med osmundar.

Östersjöns vatten gör att många material bevaras i närmast perfekt skick.
Östersjöns vatten gör att många material bevaras i närmast perfekt skick.
Foto: Jim Hansson/TT

Osmundar är järnstycken, cirka 300 gram tunga. Det låter kanske inte lika spännande som ett krigsfartyg med kanoner eller en guldskatt. Men för vissa är osmundarna värda långt mer än guld.

Trots att de var en viktig handelsvara i hundratals år har man hittat ytterst få i Sverige. Efter en omfattande inventering fick man ihop ungefär till en halv tunna. På Osmundvraket finns ett tjugotal tunnor eller mer – tonvis med osmundjärn.

– Det här är en viktig pusselbit för att förstå svensk export och hur den utvecklades, säger Jim Hansson.

I brytningspunkten

Dessutom visade sig lasten innehålla även stångjärn – en typ av mer förädlat järn som under 1500-talet började ersätta osmundarna som exportvara.

– Det var en strategi Gustav Vasa drog i gång när han bröt med Hansan, så det här är mitt i brytningspunkten.

I lastrummet finns mer osmundjärn än vad man hittills hittat någon annanstans i Sverige.
I lastrummet finns mer osmundjärn än vad man hittills hittat någon annanstans i Sverige.
Foto: Jim Hansson/TT

En kompressor slamrar på pråmen. Den driver en slang som suger upp dy från vrakets lastrum där marinarkeologerna gräver sig nedåt. Vattnet och den svavelosande dyn spolas ut i ett tråg med nät där små föremål som träbitar, fiskben och bitar av rep samlas upp.

Småbitar fångas upp i ett nät när man suger upp dy från botten. Här finns också viktiga ledtrådar.
Småbitar fångas upp i ett nät när man suger upp dy från botten. Här finns också viktiga ledtrådar.
Foto: Anders Wiklund/TT

Skräp för ett otränat öga, men för en arkeolog är det spännande pusselbitar. Kommer fiskbenen från besättningens proviant, eller kan man ha haft torkad fisk med att sälja?

Östersjön har en kombination av bräckt vatten, kyla, mörker, ingen skeppsmask och låg syrehalt som gör att många material kan bevaras i närmast perfekt skick. Osmundvrakets stormast står fortfarande upp och möter dykarna redan efter tio meter.

I lastrummet finns förutom osmundarna tunnor som man tror innehåller smör och pottaska, man har hittat fiskben och horn från älg eller hjort. I kajutan finns personliga föremål som skor och byttor. Fynd som berättar om livet ombord och hur svensk export såg ut för 550 år sedan.

– Det finns inga kollegor, varken här eller internationellt, som sett ett liknande välbevarat skepp, säger Jim Hansson.

Okänd skeppstyp

Skeppet i sig är fortfarande något av ett mysterium, det är en skeppstyp man inte stött på förr.

– Det är likt de tyska koggarna och vi tror att det är byggt för den här tunga lasten. En lite försiktig teori är att det skulle kunna vara en holk.

Så här ligger skeppet nedsänkt i dyn. Arkeologerna måste gräva sig genom slamlagret – det bruna på bilden.
Så här ligger skeppet nedsänkt i dyn. Arkeologerna måste gräva sig genom slamlagret – det bruna på bilden.
Foto: Anders Wiklund/TT

Vad man kunnat slå fast är att det är byggt med furu från östra Sverige på 1540-talet och senare blivit reparerat med furu från Finland runt 1553. Tunnorna ombord kommer från Baltikum och är tillverkade på 1540-talet.

Sannolikt har den sista seglatsen avgått från Gamla stan någon gång på 1560-talet, men vart skeppet skulle vet man inte än.

Varför det sjönk är också höljt i dunkel. Kanske började det läcka, kanske var det en förskjutning av den tunga lasten. Klart är att det måste ha gått fort. Järnet ombord tros väga åtta, nio ton.

En förhoppning arkeologerna haft är att hitta bomärken som kan leda tillbaka till lastens ägare och på så sätt kunna hitta mer information om skeppet. Kanske till och med ett namn. Hittills har man hittat tre lock med samma märkning, men om den är ett bomärke eller en varubeteckning eller något annat vet man inte än.

Utsatt för vrakplundrare

Skeppet hittades av en slump 2017 av en sportdykare som egentligen var ute och letade efter ett annat vrak. Sedan har det dröjt innan undersökningen av vraket kommit i gång på allvar och under tiden hann vrakplundrare dit. Någon gång under första halvan av 2019 försvann bland annat en trefotsgryta från 1540-talet och en keramikskål.

Ett rackklot som legat på havets botten i över 500 år ser nästan oanvänt ut.
Ett rackklot som legat på havets botten i över 500 år ser nästan oanvänt ut.
Foto: Anders Wiklund/TT

Jim Hansson misstänker att det rör sig om en utländsk liga som noterat marinarkeologernas dykplats.

– Men bevakningen är bättre nu. Kustbevakningen har bättre koll. Det här är ett extra skyddsvärt objekt.

För Jim Hansson och hans kollegor är det viktiga inte att bärga så mycket som möjligt från vraket utan att kartlägga och dokumentera.

– Vi kommer bara att bärga det absolut nödvändigaste. Vi vill ta reda på vad det var för skepp och lastens sammansättning.

– Handelsfartyg är väldigt anonyma och kanske inte lika spännande som krigsfartyg. Men utan de här skulle vi inte haft råd med de stora krigsfartygen, så det här är en viktig pusselbit som saknats.

Boel Holm/TT

Fakta: Osmundvraket

Osmundvraket hittades 2017 norr om Dalarö i Stockholms södra skärgård.

Ombord finns mer än 20 tunnor osmundjärn.

Undersökningar av materialet från skeppets grövre konstruktioner visar att de kommer från 1540-talet.

Skeppstypen är okänd, men en teori är att Osmundvraket kan vara en holk, en fartygstyp från 1400- och 1500-talen.

Fakta: Osmundjärn

Under medeltiden ökade behovet av järn. Produktionen intensifierades med gruvor och masugnsteknik. Masugnarnas osmundjärn var billigare än blästbrukets produkter.

Det smidbara järnet höggs sönder i mindre klumpar som kallades osmundar, en sorts ämnesjärn med en vikt runt 260 gram. Osmundjärnet gjordes från 1500-talet av tackjärn.

Svenska osmundjärn exporterades till flera olika delar av Europa under medeltiden. Det första skriftliga belägget för export av järn är från 1200-talet.

Under senmedeltiden var de främsta importörerna nordtyska hamnar, där Lübeck/Hamburg var störst vid 1300-talets slut. Nederländerna kom att spela en allt större roll som importör under slutet av 1400-talet.

Sveriges export var cirka 3 500 ton per år under 1500-talets andra hälft. Mot slutet av 1500-talet blev Danzig den största importören.

Källa: Vrak – Museum of wrecks

Så här jobbar Norra Skåne med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.