Filmrecension: Spretig men charmig "Venom"

Den undersökande journalisten Eddie Brock är tillbaka, och han har det fortfarande lite kämpigt. Hans karriär har gått i stå och förhållandet med kärleken Anne har kraschat. Dessutom har han fortfarande en rätt jobbig inneboende i kroppen, utomjordingen/amöban/monstret/symbioten Venom.

Seriemördaren Cletus Kasady kontaktar Eddie Brock för att nå ut i pressen med ett kryptiskt budskap, och när även Cletus infekteras med en symbiot, Carnage, blir det åka av. Cletus och hans ilskna köttiga monster ger sig ut på en våldsam turné i San Francisco för att försöka hitta Cletus inspärrade mutantflickvän Francis och för att ta livet av noga uttänkta offer - en jakt som Eddie och Venom gör allt för att stoppa.

Som Marvel-action betraktat är "Venom: Let there be carnage" helt okej med snygga specialeffekter, men det har man vant sig vid vid det här laget. Styrkan ligger snarare i Tom Hardys samspel med sitt monster, en roll han förvaltar väl. Att ha en inre dialog med en slemmig jättelik amöba kan lätt landa i komplett buskis, men Hardy och regissören Andy Serkis lyckas skapa ganska god komedi i ordväxlingarna mellan Eddie Brock och Venom. Faktum är att de två verkar ha det ganska mysigt, även om det förstås innebär vissa svårigheter att vara värdkropp till en symbiot.

En av filmens behållningar är Woody Harrelsons Cletus. Harrelsons överdrivna, nästan parodiska bad guy är en fröjd att se även om den passar in i skurkmallens formulär 1A, och scenen när Cletus/Carnage flyr fängelset och death row är rakt igenom magisk.

Men även om Andy Serkis gör några trevande försök att hitta lite svärta i den här historien (läs: trasig barndom hos skurk) blir "Venom: Let there be carnage" mest en snygg och småtrevlig komedi. Den är spretig och ologisk, men i det finns faktiskt en charm.

Sara Haldert/TT