Fosse: "Jag har ett slags högkänslighet"
När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.
– Det är ett vackert, starkt och väldigt mäktigt landskap. Om man är mottaglig för intryck går det inte att undgå att bli påverkad av det, säger Jon Fosse på ett hotell i Stockholm som han valde eftersom det ligger invid havet.
Landskapet är framträdande i hans senaste storverk, den sju delar långa "Septologin", som kretsar kring två dubbelgångare med samma namn: Asle. Båda är konstnärer och båda har haft problem med spriten. Men en av dem kollapsar till slut. Temat kring ljus och mörker går igen i den ene Asles tankar om Gud, konsten och livet.
– Asle är väldigt upptagen av att bilder ska ha ett slags ljus i sig, säger Jon Fosse, som menar att ljuset bara kan synas om det också finns mörker i tavlan, likt gamla ikonbilder.
Känslig för intryck
Det är för sin dramatik som Jon Fosse är kanske mest känd. Hans pjäser har tolkats över tusen gånger över hela Europa, och under många år turnerade han runt till de olika uppsättningarna. Han reste ensam med en flaska whisky i bagaget.
– Det var mitt sällskap och det hjälpte mig. Men efter ett tag drack jag för mycket. Och då klarade jag inte att skriva längre, det har med precisionen att göra, säger han och berättar rättframt att det nu är tio år sedan han slutade med alkoholen.
Strax därpå konverterade han också till katolicismen.
Det kringflackande livet passade honom illa på flera sätt. Jon Fosse är känslig för intryck och för människors sårbarheter. Han ser aldrig på tv, lyssnar inte på radio och undviker folksamlingar.
– Det är en högkänslighet. Så jag avskärmar mig och lever tillbakadraget, säger han.
Som en motvikt till den mer intensiva dramatiken ville Fosse skriva en "långsam prosa", och i "Septologin" väller orden fram över mer än tusen sidor. Handlingen planerade han inte – att skriva utifrån en plan tycker han är "ointressant".
– Jag sätter mig alltid bara ner och börjar, och så lyssnar jag mig fram. Jag har varit författare i över 40 år nu och skrivandet fascinerar mig ännu mer än förut, och det är just för att jag vet inte vad som sker.
Varianter av liv
I böcker som "Sömnlösa" och "Det är Ales" förekommer samma personer som i "Septologin", där finns en Asle, och även där handlar det om parallella liv. Jon Fosse har en tendens att skriva om par, för balansens skull, säger han men undrar själv varifrån dubbelgångartemat kom.
Många av personerna i hans böcker är ensamma, men samtidigt bundna till varandra.
– Ja, det tror jag stämmer. De är ensamma och tillsammans likaväl. Det är något jag inte riktigt kan förklara. Jag kan förklara väldigt lite om min prosa, och vill inte göra det heller. Jag upplever ofta att läsare kan min diktning mycket bättre än jag, säger han ödmjukt.
På samma sätt som Asle och Asles medvetanden glider samman smälter nutid och dåtid ihop – till exempel i minnen av Asles döda fru Ales. Jon Fosse menar att hela romanen utspelas i ett "utdraget nu". Han jämför den också med det ögonblick inför döden då vissa menar att hela ens liv passerar revy.
– "Septologin" är varianter av ett liv som blandas samman och passerar förbi.
Komplexa människor
De många omtagningarna är utmärkande för Fosses stil, de är sprungna ur hans musikintresse. Och om Jon Fosse är svävande kring verkets mening är han bestämd kring hur texten ska låta – inte ett kommatecken får sitta fel. Med en reservoarpenna blir det ännu lättare att lyssna in, säger han, och börjar initierat tipsa om pennmärken.
Repetitionerna är också ett sätt att få in de pauser han ofta har i sina pjäser.
– Någon säger något och avbryter sig mitt i, det blir tyst. Det är lätt i ett teaterstycke, men man kan inte göra på samma sätt i en roman, säger han.
Han använder många men okomplicerade ord – själv kallar han det ett "basspråk". Jon Fosse skriver om det lokala livet, och det brukar framhållas att hans romaner handlar om "vanliga", "enkla" människor, men de begreppen protesterar han alltid mot.
– De jag skriver om är lika komplexa som alla andra människor. Man är inte enkel för att man inte kan ett akademiskt språk, säger han och fortsätter:
– Alla människor är vanliga och alla är unika, det är i det som människovärdet ligger. Ett gott diktverk ska vara just så, det ska inte likna något annat och det ska vara universellt och kunna tala till alla.
Elin Swedenmark/TT
Fakta: Jon Fosse
Född: 1959 i Haugesund
Familj: Gift, "Men jag talar aldrig om mitt privatliv".
Bor: I Bergen, i den statliga kulturbostaden "Grotten" i Oslo samt i Hainsburg, Österrike: "Av någon anledning ville man ge mig boende i 'Grotten' – staten har ett hus där boendet för konstnärer är gratis på livstid, ett hus som nationalskalden Henrik Bergeland byggde i mitten av 1800-talet. Det går bra för att jag har andra hem, dels i en liten by utanför Wien och så har vi en lägenhet i Bergen och en stuga ännu längre norr om Bergen. Så jag flyttar så ofta jag kan mellan de fyra platserna. Jag är en rastlös själ, och jag tycker det är härligt att resa till en plats som är min, istället för till ett hotell".
Karriär: Poet, romanförfattare och postmodernistisk dramatiker. Hans pjäser har tolkats i mer än tusen uppsättningar på scener i Europa, Asien och USA. Men det var som romanförfattare som han debuterade med "Raudt, svart" (1983). Fosse har givit ut ett stort antal prosaböcker, diktsamlingar, barnböcker och pjäser, samt ett par essäsamlingar. För "Trilogin" fick han Nordiska rådets litteraturpris 2015.
Läser: "Väldigt mycket. Jag ska just börja på en bok om kristendomens historia av en ortodox amerikan som jag inte kommer ihåg namnet på. Och nyss läste jag en bok om Adornos estetik, som jag läste när jag studerade."
Gör nu: "Jag har skrivit en roman för hand med reservoarpenna, i fyra anteckningsböcker. Nu skriver jag över det på datorn och det tar sin tid. Den kommer om ett par år."
Fakta: Jon Fosse om:
... att vara ständigt Nobelpristippad:
– Som nordisk författare är Nordiska rådets pris och Nobelpriset två priser som jag mer än något annat bryr mig om förutom de norska. När man dyker upp i spekulationerna år efter år, då blir man lite lurad, men det betyder ju egentligen ingenting, ingen vet så det är ju rena spekulationer. Jag går inte runt och tror att jag ska få det, men det påverkar mig. Jag tänker ”kan det ligga något i det här?” och det ger något slags nervositet och spänning i mig år efter år.
... att skriva dramatik igen:
– När jag var färdig med ”Septologin” fick jag lust att skriva för teatern igen och skrev tre nya stycken under ett års tid. Det är jag lite glad för, att jag hade lust att skriva dramatik igen. För det är som dramatiker jag är känd runt om i världen. Men jag känner mig som författare och har en stor produktion av prosa och lyrik också. Som dramatiker har jag fått så mycket priser och känner mig väldigt trygg. Men jag blev väldigt glad för att jag fick Nordiska rådets pris för "Trilogin" och att det gick så bra med den på alla vis.
