Filmrecension: "Coda" är rörande njutning

Tonåriga Ruby Rossi är den enda hörande i sin familj. Hennes pappa, mamma och storebror är alla döva och Rubys liv går till största delen ut på att tolka åt och hjälpa familjen. Eftersom det är hon som hör måste hon vara med på familjens fiskebåt varje morgon före skolan – vem ska annars höra radioanrop eller andra båtar? Hon måste också följa med sina föräldrar till gynekologen för att tolka, och hemmakvällarna är ett sammelsurium av höga ljud från en familj som själva inte hör dem.

Att ha en döv familj har också inneburit att Ruby varit mobbad i skolan, och fortfarande ekar glåporden i korridoren ibland. Hon måste ständigt försvara sin familj, eftersom de inte själva kan göra det.

Familjen kan heller inte höra Rubys fantastiska sångröst, även om hon sjunger sig igenom alla de där morgnarna på fiskebåten. Faktum är att ingen annan heller har hört den tills hon tar mod till sig att gå med i skolans kör. En karismatisk och egensinnig körledare vägrar låta hennes talang gå obemärkt förbi och uppmanar Ruby att söka en sångutbildning efter gymnasiet – men hur ska hon kunna lämna den sammansvetsade familjen?

Filmen är en engelskspråkig remake av den franska dramakomedin "Familjen Bélier" som gick upp på svenska biodukar 2015. När "Coda" (Filmtiteln syftar till det engelska begreppet för barn till döva, "Child of Deaf Adults") öppnade filmfestivalen Sundance tidigare i år blev den en omedelbar succé och filmen tog hem fyra tunga priser. Och det är lätt att förstå varför. Regissören Sian Heder ("Tallulah") har gjort ett hjärtevärmande coming of age-drama där otroliga skådespelarinsatser är en stor del av njutningen.

Emilia Jones är sensationellt bra i rollen som Ruby: Hon ingjuter en enorm trovärdighet i hur det är att vara ung och slitas mellan omgivningens förväntningar och sina egna drömmar och spelar ut ett imponerande register. Även Troy Kotsur är otrolig som Rubys burduse men storhjärtade pappa Frank, och ett par scener dem emellan (i synnerhet en där Frank känner sin dotters sång med händerna) öppnar tårkanalerna på vid gavel.

Kort sagt är detta drama i indietappning en ljuvlig historia. Något förutsägbart, visst, men ibland vill man faktiskt bara ha lite lättillgänglig, rörande njutning.

Sara Haldert/TT