Christer Nylander: Varför kommer jag ihåg att Vä brändes 1612?

Sannolikt har evolutionen utrustat oss människor med minne eftersom det tjänat oss bra att komma ihåg saker. Vi kommer ihåg var det fanns mat, vilken mat som är bra att äta och hur den bäst tillagas. Men varför kommer jag ihåg att Vä brändes 1612?

Strax efter attacken bestämdes att en ny stad skulle byggas. Den skulle vara enklare att försvara mot svenska fiender än oskyddade Vä. Så här i efterhand kan man tycka att det vore klokare att ha kvar staden på Väs fasta grund. Klimatförändringarna gör det allt dyrare att försvara Kristianstad mot vatten, men det är en annan fråga. Eller är det inte det? Kommer jag ihåg detta för att påminna mig om att tänka långsiktigt när jag sätter ner bopålar, att fundera på hur klimatet och andra omvärldsfaktorer kan ändra förutsättningar?

En annan anledning att minnas kan vara att aldrig lita på svenska kungar, eller andra våldsamma typer med stor makt. Men också då är den viktigaste slutsatsen framåtblickande. Nästa gång en fiende kommer längs med Helgeå, förbered dig eller fly. Eller se till att bli vän med fienden så du slipper att bli anfallen.

Det låter rimligt att vi har minne för att fatta bättre beslut nu och i framtiden. Det är inte av nostalgiska skäl vi minns var fisken brukar nappa och vilka bär som får oss att må dåligt. Minnet har varit bra för oss och därför har evolutionen sett till så att vi minns saker.

Man kan tänka att ju mer man minns och desto fler kvalitativa minnen (i betydelsen användbara) man har desto bättre är man rustad att fatta bra beslut vid framtida utmaningar. Eftersom vi inte vet vad framtiden ska innebära är det klokt att försöka ha lite av allt möjligt i den där redskapsväskan vi bär med oss i hjärnan.

I det avtal regeringen skrivit med Sverigedemokraterna slås fast att en kulturkanon ska tas fram. Det är en lista över böcker, musik, filmer, byggnader och konst som ska påminna oss om vad som är värt att minnas. En del vill ha en kulturkanon för att det visar vad som är svenskt och för att vi ska minnas vad det är att vara svensk. För andra handlar det om en önskan att värna bildning. Att bilda sig genom att ta del av det bästa människan skapat och göra det till sitt. Att på så sätt öka sin förmåga att fatta egna genomtänkta och självständiga beslut.

Om kanon är till för att främja bildning så passar det in i tanken på att minnet finns för att rusta oss för framtiden. Men det är väl med gemensamma minnen som med privata. Man kan välja att använda dem i huvudsak för att blicka tillbaka, med nostalgi, med bitterhet över det man förlorat eller rent av med hämndlystnad. Man kan också välja att använda gemensamma minnen i huvudsak för att vägleda oss i nuet och i framtiden. Vi kan välja.

Christer Nylander är fristående krönikör på ledarsidan, ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och före detta riksdagsledamot (L).