Trots en flera minuter lång video där George Floyd kvävdes till döds av polismannen Derek Chauvin var den amerikanska allmänheten inte säker på om han skulle dömas för brottet. Tron på rättvisa för afroamerikaner är av goda skäl klen, efter att polis efter polis frikänts trots extremt övervåld mot afroamerikanska personer.

Lättnaden var påtaglig och hoppet finns nu om att det inte längre är konsekvensfritt att ta livet av svarta misstänkta. Firandet som utbröt liknade det man ser vid krigsslut eller stora idrottssegrar. Genom den fällande domen undvek USA förmodligen våldsamma upplopp: Floyds död och den strukturella rasismen den blottade engagerade en hel värld. Bland annat president Joe Biden ser domen som ett landmärke i kampen för jämlikhet för afroamerikaner. Fallet George Floyd har påverkat långt utanför USA:s gränser genom att uppmärksamma på strukturell rasism, bland annat inom rättsväsendet i olika länder.

De negativa aspekterna på mobilkameror vid olyckstillbud har diskuterats ofta och integritetsintrånget och problemen för räddningstjänst när folk börjar filma. Här ser vi istället mobilkameran som ett verktyg för rättvisa: 17-åriga Darnella Frazier var den som drog upp kameran och filmade när den svarte mannen på marken vädjade till polisen att låta honom andas. Frazier vittnade mot Chauvin och berättade hur han tagit fram tårgas och hotat medborgare som vädjade till honom att lätta på trycket på den liggande Floyd. Ett fint exempel på civilkurage.

Många har ropat på reformer eller till och med avskaffande av den amerikanska polisen, som bland annat verkar ha problemet att den har för kort utbildning och för stort fokus på vapen, vilket leder till en risk att gripna afroamerikaner blir skjutna även för trivialiteter som trafikförseelser. Det amerikanska fängelsesystemet lider av samma skevhet: en afroamerikan kan få åratals fängelse för innehav av en mindre mängd marijuana, medan en vit person kan gå fri för samma brott.

Samtidigt som domen lästes upp sköts sextonåriga Makhia Bryant till döds av polisen under ett slagsmål med en annan flicka. När svarta personer samlas på brottsplatsen ropar polisen ”blue lives matter”, som protest mot Black Lives Matter-rörelsens mantra. Med en död tonåring vid sina fötter ropar man slagord. Den amerikanska polisen är sin egen värsta fiende.

Kommunfullmäktiges ordförande i Hörby, lokalpolitikern Johan Ohlin, hörde av sig till sitt barns lärare efter att lyssnat på en distanslektion och klagade på att det var ”vänsterindoktrinering” att kalla stormningen av Kapitolium för kuppförsök. Om man bortser ifrån att upploppen i Washington var en farlig och upprörande händelse som fick många amerikaner att frukta för sin demokrati och inte bör trivialiseras, så är det naturligtvis inte upp till föräldrar att bestämma innehållet i gymnasieskolans lektioner. Att ett samling högerextremister har storhandlat vapen och tar med sig handfängsel för att kidnappa folkvalda politiker är ingen del i någon demokratisk process och att använda ord som försökt till statskupp är rimligt. Att det inte blev någon kupp berodde på inkompetens, inte brist på vilja.

Men det är så klart principen som är problemet och inte detaljerna. En person som är kommunstyrelseordförande måste fundera på vad som är lämpligt beteende. Ohlin menar att man som förälder måste kunna kritisera undervisningen och att den ska tåla ”granskning”. Är det fråga om granskning när ett barn får lära sig något i skolan som inte passar in i förälderns världsbild? Förmodligen skulle en förälder på yttersta vänsterkanten tycka att undervisningen var för för högerpräglad om hen fick frågan.

Om man som förälder tycker att barn får lära sig sådant i skolan som man själv inte tycker eller sympatiserar med står det en fritt att prata med barnet och säga att man själv inte ser det på det viset, men man kan inte förvänta sig att skolan ska rätta sig efter ens politiska övertygelse. Både läraren och skolans rektor har upplevt händelsen som ett försök till manipulation och Ohlins besked om att han vill spela in undervisningen ifrågasätts juridiskt.

Ohlin menar att han kontaktat skolan med kritik som privatperson och förälder, inte som politiker. Om Sverigedemokraterna vill att de andra högerpartierna ska se dem som rimliga regeringspartners måste de först förstå var makten börjar och slutar. Det finns vissa saker som är olämpliga att göra som politiker och man kan inte alltid välja själv när man hoppar ur den rollen. Självfallet kommer att man att bemötas som politiker om man som folkvald kritiserar skolan för att vara för långt åt höger eller åt vänster ideologiskt på ett sätt som inte är förenligt med den neutralitet som efterfrågas i läroplanen. Det finns en läroplan som ska följas och frångår en lärare den på ett tydligt och problematiskt sätt får man påtala det för rektor eller i förlängningen Skolverket. Nog förstår man som politiker i maktposition att en enskild lärare kommer att känna sig utsatt om man hotar med att övervaka och spela in lektioner. Det finns en risk att läraren av rädsla för obehag och repressalier inte tar med sådant som hen egentligen tänkt undervisa kring.

Ohlin har vid det här laget fått kritik av skolminister Anna Ekström, som fördömer agerandet och anser att det inte är en isolerad händelse, utan ett generellt mönster för Sverigedemokrater i maktposition att de försöker påverka opolitiska tjänstemän. Det är värt att fundera på när flera högerpartier uppvaktar Sverigedemokrater för samarbete.

Övriga partier har som svar på Annie Lööfs stridsrop och Märta Stenevis kallelse till partisamtal kring våldet mot kvinnor antytt vilka lösningar de ser.

Stefan Löfven hänvisar till tioårsplanen som är på plats sedan 2016 och nämner möjligheten att förena kontaktförbud med fotboja. Först måste man diskutera om systemet med kontaktförbud fungerar: 2018 gjordes drygt 11 300 ansökningar om kontaktförbud. Drygt en fjärdedel beviljades. Man undrar hur det gick för kvinnorna som inte fick något förbud. Polisen har rekryterat 350 utredare för att hantera våldtäkter, brott i nära relationer och vålds- och sexualbrott mot barn. Det är mycket bra, men förmodligen finns en än värre resursbrist inom det förebyggande arbetet. Inget brott är det bästa brottet.

Moderatkvinnorna kom 2020 med förslaget att gärningsmannen ska kunna tvingas flytta, så offret slipper. Det är radikalt, men i nuläget hamnar ansvaret för att värja sig mot våld hos kvinnan, vilket inte är rimligt. Ulf Kristersson har dock hitintills hållit sig till förslaget om kontaktförbud med fotboja.

Vänsterpartiet ropade redan 2006 på en haverikommission efter varje fall av kvinnomord. Det är en god idé: det är systemfel som måste identifieras och elimineras, sannolikt genom resursförstärkning och myndighetssamordning.

Nyamko Sabuni skriver att det förebyggande arbetet måste börja i skolan, eftersom män som misshandlar ofta visar tidiga våldstendenser. Utmaningen i att ändra normer utan att peka ut pojkar som förövare är stor och konstruktiva förslag på hur välkomnas.

Ebba Busch vill också se fotboja och strängare straff, men KD:s mest intressanta förslag är att kontaktförbudet ska kunna omfatta ett stort geografiskt område, som en eller flera kommuner.

Tyvärr riskerar vi ytterligare en våldsvåg när pandemin är över och samhället öppnar igen. Dessa partisamtal måste leda till en handlingsplan som gör det mer sannolikt att man lyckas hjälpa dem som försöker frigöra sig då.

Stefan Löfven hävdade, när han för några veckor sedan frågades ut i intervjuprogrammet 30 minuter i SVT, att SD är ett hot mot demokratin. Dessutom mer än antydde han att om Ulf Kristersson ger Jimmie Åkesson inflytande över denna regering ”är det fara å färde”.

SD har definitivt inslag i sin politik som innebär att den skulle underminera den demokrati som vi utvecklat i Sverige i mer än de 100 år som vi nu firar att även kvinnor haft rösträtt. Men när Löfven och en del partikamrater svingar vilt utan att specificera vad de menar ger de snarare SD en fördel.

C-ledaren Annie Lööf varnade i helgen i en intervju för att sverigedemokratiska tjänstemän i regeringskansliet skulle kunna vara en säkerhetsrisk. Det finns exempel från riksdagskansliet 2016 (en av hans identiteter var Egor Putilov).

Stefan Löfven har många exempel att peka på där SD inte fullt ut står bakom den liberala demokratin. Ett sådant är partisekreteraren Richard Jomshofs uttalande nyligen att ”islam är en avskyvärd ideologi och religion”. Den uppfattningen får vem som helst ha, men när en av de främsta företrädarna för ett riksdagsparti uttalar det i tv innebär det ett angrepp på den grundlagsfästa religionsfriheten, som är en av de viktigaste demokratiska rättigheterna. Angreppen på islam som religion är dessutom så vanliga från SD-företrädare att islamhatet kan sägas vara ett av partiets fundament. Jimmie Åkesson kungjorde 2009 i Aftonbladet att han såg den muslimska befolkningen som ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”.

Ungern, som i internationella demokratistudier numera klassas som en icke fullvärdig demokrati, har många gånger framhållits som föredöme av SD. Jimmie Åkesson föredrog exempelvis Ungerns ledare Victor Orban framför Angela Merkel på en fråga i den senaste valrörelsen.

Den ungerska politiken har inneburit att regeringspartiet Fidesz tagit direkt eller indirekt kontroll över huvuddelen av de ungerska medierna. Jomshof förklarade redan 2005 att "eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern” måste SD anpassa sin retorik (sedan måste medierna anpassa sig, var andemeningen). Björn Söder, SD:s vice talman, har i klartext uttalat att ”det kanske behövs en omdaning av systemet”.

Även det oberoende rättssystemet har förändrats i Ungern och Polen, vilket SD verkar vilja ta efter. En tidigare rättspolitisk talesperson ville exempelvis att alla polischefer skulle bytas ut, om SD kommer till makten. SD har också gett uttryck för att vilja styra högskolornas forskning, exempelvis genom motioner om att förbjuda högskolor att forskar om klimat och genus.

SD:s antidemokratiska människosyn avslöjas av Jimmie Åkessons formulering om invandrare som ”social, kulturell och ekonomisk belastning”. När människor beskrivs som en belastning avhumaniseras de, vilket öppnar för avskyvärda perspektiv.

Hur Ulf Kristersson ska hantera dessa konkreta frågeställningar borde Stefan Löfven pressa honom på, istället för att bara ta till slagord.

Yngve Sunesson

Pandemins ankomst gjorde att de som hade ett fritidshus flyttade dit om de kunde sköta sitt arbete därifrån. Det var skönt att komma ut i naturen på lunchen och skönt att slippa parera för alla människor på gatorna i stan. Flera har tagit klivet att sälja sin bostad i staden och flyttat permanent till landet. Man får mer för pengarna och har naturen inpå knuten.

Kommer det att fortsätta vara så när pandemin drar sig tillbaka? Kommer människor att längta tillbaka till staden då? Eller är den gröna vågen här för att stanna? Om det kan man diskutera länge, vilket forskare och debattörer också gör.

Kjell A Nordström, ekonomiforskaren, är en av dem som funderar över världen efter pandemin. Han tror inte alls att urbaniseringen kommer att avta, men tror att städerna kommer att göras om. Stadskärnorna kommer inte att vara lika attraktiva längre. Stora och dyra städer som Stockholm kommer att fortsätta ha en minskad attraktivitet till förmån för mellanstora städer eller förorter med villabebyggelse.

Antagligen kommer det att vara så att både grönavågare och urbanister får rätt. Även andra saker som vi funnit för självklara under många år börjar ställas på ända. Bara detta att arbetsmarknadsministern uppmanar långtidsarbetslösa människor att flytta till Norrland, ”det kan vara läge att flytta norrut”. För det är där jobben finns och innovativa och spännande företag skriker efter arbetskraft. Svårt att tro för den som minns 70-talets ”vi flytt int”.

Om några veckor öppnar flygbolaget BRA upp inrikesflyget igen och det blir återigen möjligt att flyga mellan Stockholm och Ängelholm respektive Sturup. Det visar väl att flyget är på väg att återhämta sig? Men det tror inte Transportstyrelsen som kommit med en prognos fram till 2027. Pandemin sätter förstås käppar i hjulet och försenar den återhämtning som branschen hoppas på.

Det som gör att återhämtningen kan dröja, om den ens kommer, är dels att vårt beteende förändrats under pandemin, dels om flygbranschen är duktig på att ställa om till mer klimatsmarta bränslen. När det gäller beteendet kommer det troligen att bli permanent. Vem vill åka till Stockholm eller Bryssel över dagen för ett eller ett par möten när vi lärt oss att digitala möten kan fungera väl så bra? Den förlorade tiden och kostnaderna som möten på plats innebär gör högst troligt att de flesta arbetsgivare ser över sina rutiner och fortsätter i de spår som pandemin tvingat in oss i. Den sparade tiden kan användas till mer konstruktiva saker för företagen.

Det är förstås bra om vi reser mindre, särskilt när flyget fortfarande innebär stora koldioxidutsläpp som är negativt för klimatet. De flesta flygbolag har av ren självbevarelsedrift tagit flera steg i positiv riktning för att bli mer miljövänliga, men än är det långtifrån tillräckligt.

Kommunerna runt de mindre flygplatserna ser ”sin” flygplats som viktig för bygden och näringslivet, men pandemin tvingar dem rimligen att se saken i ett annat ljus. Kristianstads flygplats ägs sen länge av kommunerna, medan Ängelholms flygplats haft kommunalt ägande sen förra året. Det borde vara någon av de sämsta affärerna som kommunerna gjort, inte minst när förutsättningarna nu nästan helt har ändrats för flygverksamhet. Flyg har aldrig varit en bra affär, men vissa saker måste tyvärr tvingas fram den hårda vägen.

Det pågår många projekt runtom i landet, som kan handla om nästan vad som helst och som förhoppningsvis bidrar till något viktigt i samhällsplaneringen. Med närheten till Danmark har Skåne fördelen att det ofta finns möjlighet att vara med i så kallade Interreg-projekt där det ska vara med både svenska och danska parter.

Lund, Sjöbo och Tomelilla kommuner är de skånska kommuner som är med i projektet Mobilitet på tvärs, som fick klartecken redan förra året men där pandemin har krånglat till förutsättningarna. Sjöbo och Tomelilla kommer att fokusera på ett ”case” på landsbygden. Hur kan man resa hållbart på landsbygden? Det ingår i projektet att kunna utbyta erfarenheter med transportaktörer och att få testa olika transportlösningar. Som exempel nämns bilpooler, elcyklar och byabussar.

Detta är inga nyheter när det gäller resande, men kanske kan pandemin ha ändrat förutsättningarna och skapat ett större intresse för frågorna. Inte minst nu när så många sett fördelarna att bo på landsbygden och inte behöva trängas med så mycket folk som kan överföra smitta.

Om fler ska kunna bo på landsbygden utan egen bil behövs det såna här projekt som kan ge nya idéer och skapa intresse. Det är inte rimligt att tro att Skånetrafikens stora bussar ska kunna köra och stanna överallt, utan det krävs kreativitet.

Det viktiga är att projekten efter avslutat arbete inte faller i glömska utan att resultaten används i den framtida planeringen. Mobilitet på tvärs framstår inte som helt nytänkande, men låt oss hoppas att motsatsen bevisas.

Var femte skåning är vaccinerad, vilket är en lättnad. Dock kan man göra två invändningar mot ordningen: beslutet om att personliga assistenter till barn inte ska prioriteras och att man inte ger förtur till personer med fetma, vilket man gjort i andra länder, av goda skäl.

Barn tillhör generellt ingen riskgrupp. Men alla som jobbat som assistent till multisjuka personer vet hur känsligt det kan bli med en smitta som är ofarlig för någon annan. Sydsvenskan har 13-åriga Linnea Hansson som exempel, som fick ligga nio dagar i respirator efter en vanlig förkylning. Hennes föräldrars oro över icke-vaccinerade assistenter är begriplig och man kan tycka att det borde finnas en tolkningsmån för folkhälsomyndighetens rekommendationer. Såhär svårt sjuka barn är inte många och det skulle säkert inte sinka processen nämnvärt om man vaccinerade deras assistenter.

Att ge även måttligt överviktiga personer förtur till vaccination kan vara känsligt och upplevas som utpekade. Men personer med fetma kan fara mycket illa om de smittas av covid. Forskaren och hjärtspecialisten Per Svensson på Karolinska institutet menar att till och med måttlig fetma innebär stor risk och jämställer det med diabetes. I nuläget har bara personer med ett bmi över 40 förtur. Förmodligen borde vi följt Storbritanniens exempel och prioriterat alla över 30, vilket är en typ av fetma som många svenskar lider av.