Krönika

Antar att det handlar om att gymnastisera fingrarna för att oavbrutet kunna göra djävulstecknet under flera dagar, hålla nitbältena putsade och tatueringarna fräscha. Kanske den fortsatta sommaren även bjuder på rikliga tillfällen till att upprätthålla konsten att välta i sig osannolika mängder öl, en förmåga som såklart måste hållas i trim för att inte falna eller störas av högsommarens rosésippande eller av den kulna höstens dystra tebaljor.

Den som inte kan få nog av festivaler kan med fördel kasta sig över dokumentären om Woodstockfestivalen (Woodstock– tre dagar vi aldrig glömmer) på SVT play. Denna pop-och rockfestivalernas urmoder arrangerades under kaotiska former den 15-18 augusti 1969, vid en mjölkgård nära staden Bethel i Sullivan County i delstaten New York. Minst 400 000 personer dök upp, ingen vet exakt, för att lyssna till den tidens giganter, bland andra Janis Joplin och Jimi Hendrix och vars framträdande på festivalen klassas som ädlaste rockhistoria.

Se, häpna och hänförs över att de kaotiska formerna till trots, så var publiken på Woodstock relativt lugn och sansad. Ja, och rejält drogad dessutom. I filmen berättar en kille som skötte ett av de få matstånden som fanns, om hur han langade ut hamburgare till besökarna och ofta fick betalt i marijuanacigaretter.

– Jag hade jointar bakom öronen och i händerna och rökte två samtidigt, jag var jättehög, berättar hamburgersäljaren i översättning.

Ett närliggande kollektiv ”Hog farm” hjälpte till med att ta hand om folk som tagit LSD och ”snedtänt” eller ”misslyckats med sin knarkberusning” som man också kan säga. LSD är en drog som förutom att ge hallucinationer även kan bjuda på ångest, panik och paranoia (förföljelsemani alternativt storhetsvansinne) under de sex till tolv timmarna som de akuta effekterna av ruset pågår.

Både Janis Joplin och Jimi Hendrix som uppträdde på festivalen är döda. Och på just dagens datum, 3 juli, har ytterligare två storstjärnor från 1960-talets stilbildande rockscen slocknat.

Brian Jones i Rolling Stones hittades död i sin pool denna dag 1969, efter att han ett par veckor tidigare fått lämna bandet. Två år senare 1971 på detta datum, återfanns Jim Morrison (förgrundsfigur i The Doors) död i ett badkar på ett hotellrum i Paris.

Alla fyra döda ikoner från denna tid, drogs med svåra missbruksproblem.

Död i cancer sedan förra året är för övrigt även musikprofilen Michael Lang som var en av skaparna av Woodstockfestivalen.

Finns andra festivaler och konserter som sedan dess genom åren urartat på olika vis med folk som klämts ihjäl framför scenen, publik som knivhuggits och misshandlats till döds medan åter andra sprängts ihjäl eller på andra vis mördats av terrorister. Trots detta finns djupaste fog för att konstatera, att musiken ädla känslor föder.

Tycker i alla fall jag. Själv mådde jag särskilt prima en kväll nyligen på följande musikaliska meny:

En EP (fyra melodier) med Jussi Björling från 1958.

En singel med Lasse Lönndahl och Towa Carson från 1965.

Ett par (högt spelade och mycket tunga) Rammstein-låtar från senaste albumet.

En ny singel med Gyllene tider toppat med Rolling Stones superhit ”Angie” från 1973 i fransk pressning.

Avslutat med en stunds trumpetövningar till de båda hundarnas högt uttalade (ylande) protester. Eller bifall? Jag kan ju inte hundspråket.

Sist: Välkommen juli! Än är det långt till hösten.

- Carl-Johan Bauler