Sofia Nerbrand: Återvandring är en återvändsgränd
Ynka 46 personer har beviljats pengar för att lämna Sverige de senaste tio åren. Detta vill regeringen och Sverigedemokraterna ändra på. Migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) lägger fram förslag för att uppmuntra till ”återvandring” (Dagens Nyheter 1/3).
Det handlar om att betala tiotusentals kronor till människor som har kommit hit som flyktingar för att de ska resa ”hem”.
Detta är feltänkt och bekräftar ett gigantiskt politiskt misslyckande. Samt uppvisar en ovilja att reformera den svenska välfärdsstaten och liberalisera arbetsmarknaden.
Det är inte ett gott betyg för en borgerlig regering.
Feltänkt därför att inte många lär nappa på erbjudandet – länder som Afghanistan, Somalia, Irak och Syrien erbjuder knappast ett liv som är värt mer än en betald flytt.
Demografin avgör också framtiden för ett land. Sverige, liksom alla andra länder, har ett stort behov av människor som skapar välstånd. Ju fler desto bättre – växande befolkning och ökad produktivitet är det som driver tillväxt. I synnerhet eftersom ålderspyramiden ser ut som den gör: bara 56 procent av svenskarna är i arbetsför ålder och ska finansiera barn, äldre, sjuka och arbetslösa. Eftersom andelen äldre kommer att öka kommer också försörjningskvoten – hur många de som arbetar ska försörja – att öka markant under de kommande decennierna.
Det är också värt att understryka att människor inte är lika produktiva under hela sin yrkesverksamma tid, utan vi lär oss mycket mellan 20 och 50 år och når toppen av vår förmåga i 55-årsåldern. Detta innebär att länder som Kina och Italien går från baby boom till ageing gloom på grund av sina låga födelsetal.
Elon Musk menar rent av att sjunkande barnafödande och en åldrande befolkning är ett minst lika stort hot mot mänskligheten som klimatförändringarna.
Vurmen för återvandring är också ett politiskt misslyckande genom att erkänna att integrationen av nya svenskar inte har gått tillräckligt bra. Betydligt fler med utländsk härkomst än infödda svenskar saknar ett jobb – trots att näringslivet ropar efter kompetens och många har svårt att få livspusslet att gå ihop. Skulle Sverige tillåta lägre ingångslöner och lägre skatter för enkla jobb skulle servicesektorn kunna utvecklas så att den svenska medelklassen skulle ha råd att köpa fler tjänster – såsom i de flesta andra västländer.
”Utanförskapet beror i hög grad på ett systemfel – inte bara på de långtidsarbetslösa invandrarna.”
En ovilja att reformera skönjer också igenom: Hur kan vi skriva 2023 och det är fortfarande inte alltid lönsamt att ta ett jobb om man går på bidrag? Ekonomiska incitament fungerar: energiförbrukningen har gått ner med de höga elpriserna och folk har i hög utsträckning slutat att köpa plastkassar i matbutiken – för att de kostar omkring en femma.
Vidare: hur kan reglerna på arbetsmarknaden alltid gynna insiders, och aldrig outsiders? Hur kan arbetsgivaravgifterna vara så höga? Och istället för att underlätta för fler att komma hit och jobba så försvårar nu regeringen arbetskraftsinvandring.
Uppgivenheten över att det skulle vara omöjligt att skapa förutsättningar för människor som redan befinner sig i Sverige att skaffa sig en egen försörjning – och skapa välstånd för alla – är outsägligt sorglig. Utanförskapet beror i hög grad på ett systemfel – inte bara på de långtidsarbetslösa invandrarna.
Maria Malmer Stenergard och hennes statsrådskollegor har en skyldighet att i enlighet med marknadsliberala principer ta bort hinder, förbättra incitamenten att ta ett jobb, sänka skatter, slopa byråkrati, se till att myndigheterna samarbetar bättre och förbättra företagsklimatet. Återflyttningsbidrag borde däremot inte stå högt upp på regeringens att-göra-lista.
