Har polismyndigheten blivit ett mellanchefs-disco?

Efter att ha arbetat i yttre tjänst i flera år, fått lite guld på axlarna, genomfört flera internutbildningar och kommit att räknas som ”de lite mer erfarna inom ingripandeverksamheten” infann sig en känsla av att man väl ändå skulle kunna vara attraktiv att anställa i andra polisområden. Efter att ha fört samtal med ett otal olika chefer i flera områden för både inre och yttre tjänster i sökande efter omplacering bekräftades även den bilden, dock blev det slutliga beskedet (om man ens fick något) så gott som alltid ”vi får tyvärr inte anställa folk utifrån” eller ”vi har redan fullt”. Resultatet blev uppsägning från Polismyndigheten och arbete inom annan verksamhet. Familjen är viktigast och så är det med det.

Debattören från 7 mars skriver också mycket riktigt att det på polisens hemsida mycket sällan eller aldrig annonseras om lediga tjänster som ingripandepolis i yttre tjänst. Bland de arbeten som kräver polisexamen är det i princip endast olika chefer som söks. Slutsatsen blir då att när det kommer till oss ”vanliga” poliser som arbetar på gatan är det tänkt att man helst ska bli kvar på samma arbetsplats man blivit tilldelad efter polisskolan hela karriären och i den mån det tillkommer poliser till lokalpolisområdena är dessa helt ”nybakade” från utbildningen. Den så kallade nationella flyttlådan är det alternativ som återstår för att kunna byta polisregion. Denna möjlighet öppnar en gång per år och i snitt är det en tredjedel av de sökande som erbjuds flytt. Då är det också mycket troligt att man inte får sitt förstahandsval. Sista utvägen är tyvärr att säga upp sig, vilket många med mig också gjort. Resultatet blir att det i Sverige finns åtskilliga färdigutbildade poliser, vissa med mycket lång erfarenhet, som inte får någon anställning eftersom det är ”fullt” på boendeorten och närliggande områden och väldigt få är beredda att flytta land och rike runt för att komma tillbaka till myndigheten.

Både polisen och politikerna har under de senaste åren varit mycket tydliga med att antalet poliser ska öka, och helst fort. Faktum är att det aldrig någonsin har funnits så många poliser i Sverige som nu men känslan är att det heller aldrig har funnits så få poliser ute på gatan som idag. Vi har också den senaste tiden hört att det på många håll saknas utredare och framför allt sådana med erfarenhet. Man kan således fråga sig var alla poliser tar vägen någonstans, på gatan är de i alla fall inte och utreder brott gör de inte heller. Har myndigheten blivit ett mellanchef-disco?

Det är ett faktum att man i många lokalpolisområden har så pass dåligt med personal att man knappt skrapar ihop tillräckligt med poliser för att uppfylla minimikravet på hur många som ska tjänstgöra ett visst pass och att utredare sjukskriver sig eller säger upp sig på grund av stress. Men på pappret är man i många fall det antal poliser som man ska vara enligt resursfördelningsplanen, och då är ju allt frid och fröjd. När antalet anställda poliser på en plats ska räknas samman begås dock ett stort misstag. Man räknar nämligen personer som inte finns. Personer som av olika anledningar inte befinner sig på sin grundplacering utan som är borta på vikariat, utbildningar, föräldraledigheter, sjukskrivningar med mera och som heller inte får några ersättare. För att inte tala om alla områdespoliser som ju ska få arbeta fredat med brottsförebyggande insatser på lokal nivå. Dessa utgör nog den allra största personalpoolen som flyttas omkring för att täcka upp för andra verksamheter där det finns luckor i bemanningen. Anledningen torde vara att effekten av uteblivet brottsförebyggande arbete inte syns direkt och inte är mätbar.

Det är dags för ledningen att våga titta på hur verkligheten ser ut och göra en ordentlig översyn av resursfördelningen. Och framför allt: Om det nu ska bli så himla många fler poliser i myndigheten önskar jag att merparten får ägna sig åt det polisarbete som vi alla är utbildade i från början, i stället för att fylla på med ännu fler samordnare, mellanchefer och övriga typer av kontorister.

En före detta polis