Nattstängd psykakut kommer leda till att fler avslutar sitt liv
När mörkret infinner sig och natten nalkas börjar ångesten och depressionen komma krypande och tar över ens sinne och kropp.
Man drar sig redan för att ta sig in till psykakuten i Kristianstad.
Ett kalt väntrum, en liten TV som man knappt ser eller hör, inget välkomnande, förutom när man kommer in genom ytterdörren då personalen undrar vem man är och vad man behöver. Visst är det vänlig personal, men ändå väcks en oro inom en. Kan jag berätta allt? Skickar de hem mig? Lägger de in mig på ”Ettan”?
”Ettan” är avdelningen där man vanligtvis först hamnar om man inte fått en remiss från läkare. Här kan det vara stort tumult, skrikande, poliser, aggressivitet och oro. Där hamnar man i sitt rum; opersonligt, färglöst, tomt... som om man inte är någon människa, bara ett tomt skal. Redan när man skickats in där vill man hem. Tack och lov kommer någon läkare och personal in och hälsar vänligt.
Efter några dagar skickas man eventuellt vidare till annan avdelning. Där observeras man. Träffar läkare. Har man tur träffar man någon annan patient som man kan prata lite med. Under natten skriker och gråter man av ångest, längtar bara efter någon som kan komma och hålla om en, trösta en, förstå eller bara komma in i rummet.
(Nu var det innan pandemin som jag var följde med någon dit, så miljön och upplägget kan ha ändrats.)
Att det nu inte ens ska finnas detta att som sista utväg komma till är helt förkastligt! Ifall man står på avgrundens kant ska man ta sig till Lund. Hur det beslutet kom till är en gåta! Det kommer i längden att förvärra psykiska ohälsan. Fler självmord, fler som lever sitt liv i psykisk ohälsa, eftersom de inte har orken eller kraften eller ens viljan att ta sig till Lund.
”Sanningen är, att bara vetskapen om att psykakuten finns i ens närhet kan lugna. Och redan där har psykakuten gjort en insats.”
Det är inte bara en skymf mot de som drabbats av psykisk ohälsa utan även mot anhöriga och samhället i stort. Det är inte alla som har anhöriga. Många ensamma kommer att ha ett ännu värre liv, då de inte har kraften att ta kontakt.
Därför är, tack vare personalen, psykakuten i Kristianstad livsviktig! När man väl kommit in till de sköterskor och läkare som arbetar på akuten, kan detta vara livsavgörande. Man får chansen att berätta. Man får chansen att kanske få någon tillfällig medicin. Man får chansen att bli inlagd om det behövs. Och, sanningen är, att bara vetskapen om att psykakuten finns i ens närhet kan lugna. Och redan där har psykakuten gjort en insats.
Man skickar ju inte hem någon som brutit benet utan att gipsa. Så borde det vara inom psykiatrin också.
Detta bör åtgärdas nu. Att rädda ett liv räcker för att detta beslut är värt att ändras på. Nu!
Lena Holmgren, medmänniska
