Annons

Neutralitet är ingen försäkring mot vapenskrammel

Insändarsidor i tidningarna och olika grupper på nätet upplåter i dagarna stora utrymmen åt "neutralitetsromantik". Kanske läge för en liten nyansering.
Tillbakablick • Publicerad 22 januari 2022
Detta är en opinionstext i Norra Skåne. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Såväl Stalin som Hitler struntade i neutralitet.”
”Såväl Stalin som Hitler struntade i neutralitet.”Foto: TT/ARKIV

Det framhålls ofta och gärna att endast Sveriges ståndaktighet vad gäller neutraliteten höll oss utanför WW II.

Man kan med fog undra vad det då var för fel på andra länders neutralitet, till exempel Danmarks, Norges, Hollands och Belgiens. För att inte nämna de baltiska staterna och Finland.

Annons

Såväl Hitler som Stalin struntade fullständigt i sådana bagateller. Efter den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten (som rätteligen borde kallas Hitler-Stalin-pakten) som gav det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen fria händer i respektive intressesfärer föll ju den ena neutrala staten efter den andra i deras händer.

Sveriges räddning var väl snarare att nazisterna utan att behöva offra en enda soldat fick tillgång till den för dem oundgängliga järnmalmen till krigsindustrin. Och dessutom att vid behov få använda svenska järnvägar.

Visst skonades Sverige undan kriget, och visst kunde vi efter krigsslutet med vår "orörda infrastruktur och arbetsföra befolkning" profitera på uppbyggnaden av det krigströtta och sönderbombade Västeuropa med helt raserad infrastruktur och fyllda krigssjukhus och krigskyrkogårdar.

”Sveriges räddning var väl snarare att nazisterna utan att behöva offra en enda soldat fick tillgång till den för dem oundgängliga järnmalmen till krigsindustrin”

Förvisso gynnade det oss men kanske inte något att yvas över. Min far låg under kriget ofta inkallad "Någonstans i Sverige" i en ibland förvisso ganska besvärlig men ändå jämförelsevis behaglig "Beredskap". Han talade senare om sina amerikanska kusiner och nästkusiner som kommenderades till krigsskådeplatser i Europa och Stilla Havet. Någon av dem för att inte återvända.

Så till nuvarande läge. Efter kriget kastade sig så småningom de befriade västeuropeiska staterna in i NATO och i det ekonomiska samarbetet "Kol- och stålgemenskapen" som nu har blivit EU. De tidigare satellitstaterna i Östeuropa och de "sovjetiska delstater", som under "töperioden" efter murens fall hann nästla sig ur Kremls grepp, gjorde detsamma. Vilka är vi att ha synpunkter på andra staters rätt att välja väg, en rätt som vi ser naturlig för oss själva?

En god sak har dock vapenskramlet fört med sig, vi har insett Gotlands betydelse och stationerat militär personal på ön. Förhoppningsvis permanent. Som någon uttryckte det, Churchill, Brecht eller Mao: "Ett land har alltid en armé, sin egen eller någon annans."

Härmed inte sagt att ett NATO-medlemskap är lösningen för Sverige, åtminstone inte utan Finland "med i båten".

En EWK från 1960-talet, fortfarande lika aktuell fast nya aktörer i badkaret.

P-O.O.

Här saknas innehåll

Annons
Annons
Annons
Annons