Räkna de lyckliga stunderna blott
Ja, detta hade jag tänkt ha som rubrik till mitt försök att skriva en årskrönika. Intresset för att skriva fick jag redan under min tid i realskolan i Svedala, så nu gällde det endast att hitta fakta. Jag hade samlat en hel del tidningsurklipp, så ganska snart hade jag tillräckligt underlag för att påbörja arbetet, men det visade sig vara svårt att finna något, som stämde med min rubrik.
Istället fick jag läsa om gravid kvinna rånad av två män, tjuvåkandet ökar på tåg och buss, fängelsestraff för inbrottstjuv, stulna smycken vid villainbrott, ungdomar misstänkta för penningtvätt, 60-årig kvinna misshandlad i hemmet, flera bilar uppeldade med mera. Fängelserna räcker inte till och mycket pengar används för att klara av brotten, pengar som kunde användas till de fattiga i samhället, som nu lever i sin fattigdom. Några lyckliga stunder är det väl inte, att behöva använda välgörenhetsorganisationerna för mat och husrum.
Alltför många potentater i ledande ställning är mest ute för att berika sig själva och de fattiga får rådet från dem att spara. Regeringen har andra viktiga uppdrag. Vi behöver fler fängelser. Vi behöver stärka vårt försvar. Vi behöver gå med i Nato. Ja nog finns det behov som alla kostar pengar.
Ja, tyvärr var det mycket magert med händelser som passade in med min rubrik, så jag beslöt att skjuta min debut som krönikör till framtiden och lägga min tid på en extra middagslur.
Men nu hände det något helt oförutsett. Jag vet inte hur, men i min samling av tidningsurklipp hittar jag följande historia från det verkliga livet.
”Han slo detta i såren o bann om han o så hivade han opp han po itt ög o frakta han ti Hardeberga o såg te att han fick de gott.”
Händelsen är anknuten till Hardeberga. Folklivsskildraren Per Nilsson berättar att det fanns 2 brott i Hardeberga, stenbrottet och ett rånöverfall. Det sistnämnda råkade en liten skolpojke från Hardeberga blanda ihop med Jesus berättelse om den barmhärtige samariten. I sin uppsats skrev han så här:
De va en man på väj mellom Jerusalem o Jeriko. Då kum dar en klunga rövare ud ur ett hie. Fosst klädde di å han alla klärna o bägge träbonnarna o sen pryla di den stackars karren, so han visste änte va han hidde o kunne ente asa sej därifrå så han bli liggandes for gott i väjadiged.
Men så kum dar en präst forbi o etter han kum de en eremit, men di bara glodde o gick därifrå. De va ju fasligt illa gjort. Men så kum de en annen karr, som dom kallade Samariten o han ynkade sej över den arme karren o fick fram en lommeflaska me samarin. Nä, de va fel. Samarin e ju sånt som man rabar av. De måste va salubrin. Han slo detta i såren o bann om han o så hivade han opp han po itt ög o frakta han ti Hardeberga o såg te att han fick de gott. Han fick smörmada me korv o spegesill o rabbemos me fläskaskånk bagetter.
Ja nu kan man ju undra vad betyget blev? I alla fall tror jag att han förlängde livet för en hel del läsare om man nu kan tro på att ett gott skratt förlänger livet och fan vet. Nog känner jag mig lite piggare.
Torsten Lindell, Vä
