Ska man skrämmas frisk, Bromölla kommun?
När man som “sjuk mer än snittet” erbjuds ”hjälp” för att komma tillrätta med sina problem så tro inte att det är hjälp man erbjuds från denna så kallade företagshälsovård. Nej det är någon form av “management by fear" av ett slag som för tankarna många år tillbaka i tiden.
Så här går det till. Alla stora arbetsgivare har “problem” med att en del av dem anställda har en högre sjukfrånvaro. Ju sämre arbetsgivare man är desto högre är sjukfrånvaron. Den operativa ledningen får i uppgift att minska sjukfrånvaron. Med HR:s (Human Resources), eller i Sverige mer naturliga namnet personalavdelningens hjälp, kontaktar man då den företagshälsovård man valt att sluta avtal med.
Men låt inte namnet förleda er att tro att det är vård man sysslar med. Nej istället trycker man ner, mobbar, och förminskar människor som redan mår dåligt. Man försöker tvinga människor som redan mår dåligt genom att hota med att man löper risk att få sparken annars.
En närstående anhörig som jag känt sedan 1979 är utsatt för detta hemska. Personen i fråga är en plikttrogen, noggrann, och absolut ärlig människa utan några som helst missbruksproblem. Superlativerna för ett perfekt utfört jobb är många under mer än 30 år i kommunens tjänst.
Efter canceroperationer och därpå krävande rehabilitering lider personen numera av problem med urinvägarna och därtill tidvis jobbig ångest. Detta i sin tur orsakar nätter utan sömn, och i kombination med 30-50 nattliga toalettbesök, är det en helt utmattad anhörig som möter morgonljuset. Ork till att jobba finns inte efter nätter som dessa. Återstår sjukskrivning.
”Är det med skrämselpropaganda man hoppas kunna hitta nya medarbetare i tider där det saknas folk på alla slitsamma kommunjobb?”Insändarskribenten
Givetvis har ordinarie vårdgivare varit inkopplad, olika medicineringar har provats, men dem huvudsakliga problemen har kvarstått.
Förutom ångest och urinvägsproblemen har personen känt skuld över att inte orka gå till jobbet, och för att sätta kollegor och chefer på pottkanten.
När en ny chef lovar att ta tag i det hela genom att koppla in företagshälsovården tänds en svag strimma av hopp. Den anhöriga får inledningsvis veta att från och nu kommer man inte att ges samma rättigheter som alla andra anställda längre, nämligen att på eget bevåg anmäla sig sjuk vid sjukdom. Allt skall gå via företagshälsovården.
Trots detta så ser min anhöriga hopp i att kunna få hjälp med sömn, ångest, och urinvägar. Men så blev det verkligen inte!
I stället fick hon av en psykoterapeut vid nämnda företagshälsovård veta att hon måste förstå att hon inte är attraktiv som anställd hos sin arbetsgivare. Och så maldes det vidare i samma andra med denna typ av skrämselpropaganda, “management by fear”.
Hur tror ni kära läsare att denna typ av “vård” träffar en människa som redan mår dåligt, har ångest och skuldkänslor, och som lite naivt trott att man skulle äntligen få hjälp. Som ett slag med en slägga i skallen ungefär kan jag berätta!
30+ år av uppskattat arbete i en krävande tjänst med en lön i den lägsta delen av kommunens lönenivåer, och så får man veta att man är oattraktiv när man blir sjuk.
Är det så man tar hand om sina anställda i Bromölla kommun? Och är det med skrämselpropaganda man hoppas kunna hitta nya medarbetare i tider där det saknas folk på alla slitsamma kommunjobb?
I så fall kan jag meddela att ni kommer att misslyckas kapitalt. HR kan då byta namn till IHR, Inhuman Resources.
Hur tror ni det känns att som mångårig slitvarg, med avklarade canceroperationer/behandlingar, bli behandlad som en andraklassens anställd med bara fem år kvar till pension. Att få inbankat i skallen att man inte är attraktiv som anställd, och därtill utsättas för förtäckta hot om att få sparken. En anställd som inte som andra kan sjukskriva sig vid sjukdom utan som behöver ge sig ut på en förnedringsresa till “Feel bad” i Kristianstad eller Olofström för att sen, eventuellt, på nåder, få lov att vara sjuk. Men inte förrän man har förnedrats ytterligare.
Förra veckan bekräftades den anhöriga ha fått covid efter självtest. Efter en natt med tilltagande feber, sömnlöshet, och andra med sjukdomen välkända symtom meddelades närmaste chef morgonen därpå. Samtidigt togs kontakt enligt reglerna, med “Feel bad”. Dessa lovade på telefon att återkomma snarast. Efter fem timmars väntan med tilltagande trötthet och feber gav min anhöriga upp med orden, “jag orkar inte vänta längre, nu måste jag få sova”.
Skall det verkligen vara på detta viset, är det här en “vård” att betala pengar till Bromölla kommun?
En arg, ledsen, och smått uppgiven anhörig.
