Skolans nedskärningar skapar elevköer till psykiatrin
Den nioåriga grundskolan utvecklades från starten 1962 till cirka 1990 på ett ganska bra sätt även om diskussionerna i riksdagen var heta. Detsamma gällde gymnasiets utveckling från att enbart omfatta studieförberedande inriktningar till att också inlemma alla yrkesutbildningar. Sverige fick på det sättet en tolvårig grundutbildning för i stort samtliga barn och ungdomar. Under denna period skedde också en mycket stor utökning av förskolan, med inslag av pedagogiska verksamhet.
Detta var en mycket stor omvälvning av det svenska samhället, vilken också innebar att kvinnor i ökande grad kom ut i arbetslivet och kunde bli jämställda männen på arbetsmarknaden. För familjebildning ledde naturligtvis detsamma till betydande förändringar.
I skolan fick nya personalkategorier införas för att skollagens krav att alla elever skulle kunna utvecklas efter sina förutsättningar måtte bli verklighet. Barn med behov av stöd skulle ges särskilda insatser, till exempel undervisning i mindre grupper. Alla barn skulle ges möjlighet utvecklas till goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, som skollagen uttryckte saken.
Av dessa skäl försågs skolan med befattningar som: Skolsköterska, skolläkare, kurator, bibliotekarie, logoped, speciallärare, och specialpedagoger för att nämna de viktigaste. Lärare kunde med jämna mellanrum få fortbildning en termin på heltid!
I riksdagen var denna utveckling jämt och samt, vill jag minnas, föremål för skarpa debatter.
”Alla barn skulle ges möjlighet utvecklas till goda och ansvarskännande samhällsmedborgare, som skollagen uttryckte saken.”
Vad hände då, från och med cirka 1990, efter vissa ekonomiska kriser? Nedskärningar, i politiken benämnda besparingar! Skolan kommunaliserades. Med oförändrad eller oftast minskad budget infördes per omgående marknadshyror i skolan. Den som förstår ekonomi inser att då minskade resurserna till personal och läromedel. Specialbefattningar som huvudlärare, institutionsföreståndare och tillsynslärare försvann. Resurser till ovan nämnda tjänster minskade. Ytterligare exempel finns.
Om man vill få en uppfattning om dessa ting och dess eventuella, men enligt min mening absoluta, påverkan på det nu konstaterade mycket starkt ökade behovet av psykiatriska insatser för barn och ungdomar, kan man genomföra följande.
Gör en statistisk jämförelse mellan exempelvis årtalen 1985, 1995, 2000, 2005, 2010, 2015 och 2020 angående hur mycket lärarresurser och tjänster av ovan nämnt slag som ställs till förfogande för säg 1 000 elever. För min del står det alldeles klart vad man skulle få för resultat.
Tyvärr är mitt förslag något besvärligt att genomföra. SCB hade länge uppgiften att göra sådan statistik. SKR gjorde också länge kommunjämförelser på skolområdet. Men genom friskolereformen infördes först förbud att jämföra lokaltillgång i kvadratmeter per elev och sedan kunde inte heller friskolorna lämna ut några uppgifter alls på grund av bestämmelser för företag! Den som vill gå i friskolor vet alltså inte vad man väljer i dessa avseenden.
Jag menar att de nedskärningar som gjorts i alla skolformer efter cirka år 1990 beträffande alla personalresurser i mycket stor omfattning är orsaken till den ökade stress och de stora behov av psykiatriskt stöd barn och ungdomar idag känner.
Torsten Jeppsson
