Tiden har kommit för ett svenskt cyberhemvärn
Även om en militär aktion inte kan uteslutas är det mer troligt att vi ser hybridoperationer. Det är högst sannolikt att någon form av cyberangrepp och utökad informationskrigföring blir del av det ryska agerandet. Sveriges sårbarhet i detta avseende är väldokumenterad och arbetet med att höja cybersäkerheten i Sverige pågår naturligtvis redan. Men det finns mycket att göra, både som land och på individnivå.
Säkerhet har alltid varit en eftertanke i förhållande till internet. På så sätt har anfall alltid varit lättare än försvar. Inget land vill öppet ange vilka resurser de förfogar över för cyberangrepp. Därför är det omöjligt att bedöma vilken förmåga Sverige har att bedriva cyberangrepp mot Ryssland. Men så som det dystra säkerhetsläget ser ut idag bör Sverige, i mån av förmåga, svara med samma mynt om vi utsätts för ryska cyberangrepp. Ett effektivt och tidigt svar, gärna med stöd från andra länder, kan i så fall möjligen avskräcka vidare cyberkrigföring från rysk sida.
Erfarenheten från Ukraina visar på värdet av att ha tillgång till en volontärbaserade ”cybermilis”, eller ett ”cyberhemvärn”. En cybermilis kan genomföra många olika typer av verksamheter inklusive generellt IT support, offensiv ”hackning” och förstörande av ryska offentliga hemsidor.
”Precis som hemvärnet är ett stöd inom totalförsvaret kunde en cybermilis eller ett cyberhemvärn utgöra en värdefull komponent i svenskt försvar.”
En cybermilis kan även vara en viktig kugge i ”open-source intelligence (OSINT)”, alltså insamlande och analys från allmänt tillgängliga källor. En cybermilis kan också motarbeta rysk informationskrigföring genom att förse både Sverige och omvärlden med fakta.
Ukraina verkar ha lyckats förhållandevis väl med en improviserad cybermilis. Men Sverige bör omgående påbörja organiserandet av en sådan extra resurs. Och i ett land som Sverige, med stor och utbredd IT-kunskap, kommer ett ”cyberhemvärn” inte sakna rekryter.
Många frågor måste dock hanteras. Vi behöver, till exempel, en klar och tydlig struktur för ordergivning. Detta är viktigt både för cybermilisens effektivitet och från ett ansvarsperspektiv. Vad gäller det senare krävs också en detaljerad juridisk analys; både vad gäller svensk, och internationell, rätt. Erfarenheten från Ukraina visar också att vi bör ha en plan för hur vi ska hantera frågan om utländska volontärer som söker sig till en svensk cybermilis.
En konflikt idag utspelar sig delvis i cybermiljön. Därför ser jag det som givet att vi måste försvara oss på bästa sätt också i det avseendet. Precis som hemvärnet är ett stöd inom totalförsvaret kunde en cybermilis eller ett cyberhemvärn utgöra en värdefull komponent i svenskt försvar.
Ett cyberhemvärn baserat på volontärer skulle kunna vara en enorm resurs och dessutom vara i stort sett gratis. Därför är det svårt att se varför vi inte redan har ett cyberhemvärn.
Professor Dan Jerker B. Svantesson, Bond University, Australien, uppväxt i Tyringe
