Tidöavtalet strider mot de mänskliga rättigheterna
CRD:s kritik av Tidöavtalet går i korthet ut på att det strider mot normer för de mänskliga rättigheterna. Rättigheter som Sverige har förbundit sig att följa enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Men också mot EU-stadgan och den svenska grundlagen.
Nu är CRD inte vilken organisation som helst, utan en internationellt respekterad religiöst och politiskt obunden människorättsorganisation som granskar, inte bara dårar som Putin, utan också odemokratiska tendenser och brott mot de mänskliga rättigheterna i Sverige.
Granskningen fokuserar på den del av Tidöavtalet som formulerar regeringens kriminalpolitik, migrationspolitik och rättssäkerhet. Avtalet är enligt CRD repressivt och rättighetsfrånvänt eftersom det fokuserar på fängslanden, även av barn och unga, på hårdare straff, utökade möjligheter till övervakning och utvisning av människor. Avtalet sammankopplar dessutom migration med kriminalitet. Åtgärderna som Tidöavtalet lyfter fram som en viktig lösning på kriminaliteten anser CRD saknar vetenskaplig evidens.
Det är visserligen osäkert vilka av förslagen i Tidöavtalet som i slutändan blir lag, men CRD anser att avtalet stakar ut en mycket oroande färdriktning. Att den globala trenden med demokratisk nedmontering av samhället också har kommit till Sverige; som i Polen och i Ungern.
Det dröjde inte många timmar efter att granskningen publicerades som de första reaktionerna kom. Obehagliga sådana. Sverigedemokraternas Björn Söder och Martin Kinnunen, som båda sitter i SD:s ledning, krävde att staten stoppar allt ekonomiskt stöd till CRD. Motiveringen – det är fel att en organisation som uppbär statliga medel bedriver politisk propaganda mot en sittande regering.
”Det är inte politikerna som skänker pengar till granskande media och organisationer; det är medborgarna som avsätter skattepengar för att civilsamhället skall granska politiken och makten.”
Dessvärre förvånar inte Söders och Kinnunens ilska. Det är en ilska som överensstämmer med Gellert Tamas tes i hans senaste bok; att SD har inlett den avgörande striden mot den liberala staten. Att trepartiregeringen och i synnerhet Liberalerna, som säger sig värna om den liberala demokratin inte har protesterat högt mot Söder och Kinnunen är mycket oroande.
Personligen är jag övertygad om att många medlemmar i Liberalerna är bekymrade eftersom de vet att den liberala demokratin inte bara ger medborgarna tillträde till vallokalerna vart fjärde år, att demokratin förutsätter betydligt mycket mer. Som att civilsamhället har en grundlagsskyddad rätt att stenhårt granska och kritisera sittande regering. Att ekonomiskt stöd till granskarna därför också är av största vikt för en levande demokrati.
Johan Pehrson, som den anhängare av liberal demokrati han påstår sig vara, får varken styra eller bestraffa civilsamhället när den granskar honom och övriga makthavare. De skall hålla fingrarna borta från Public service och annan oberoende media eftersom det inte är politikerna som skänker pengar till granskande media och organisationer; det är medborgarna som avsätter skattepengar för att civilsamhället skall granska politiken och makten. Och det är precis det som Civil Rights Defenders har gjort när de granskade Tidöavtalet hur jäkla obekvämt det än råkar vara för avtalets undertecknare.
Även om jag inte är medlem i Liberalerna hyser jag respekt för partiets ideologiska arv som sträcker sig så långt bakåt i tiden som till det antika Aten. Därför är det min förhoppning att partiets medlemmar tar till sig Civil Rights Defenders allvarliga kritik och pressar partiet att dra sig ur Tidöavtalet.
Gay Glans
