GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Utökat samarbete bättre än kommunsammanslagning

I onsdagens Kb/NSk ställdes frågan om kommunsammanslagning av Kristianstad, Östra Göinge och Bromölla.
Demokrati • Publicerad 11 augusti 2022
Detta är en opinionstext i Norra Skåne. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Kenth Olsson, lokalhistoriker.
Kenth Olsson, lokalhistoriker.Foto: Simon Rehnström

Detta med anledning av att detta föreslogs i en debattartikel i denna tidning för tio år sedan av Helén Fritzon och Karl-Erik Innala, dåvarande tongivande S-politiker i Kristianstad respektive Östra Göinge. Förslaget fick ett svalt mottagande och får i dag betraktas som än mer svalt bland nuvarande styrande kommunpolitiker i de tre kommunerna. Och det är klokt, då ett allt större och bredare samarbete över kommungränserna är att föredra ur ett demokrati- och närhetsperspektiv för medborgaren i stället för sammanläggning.

Låt mig i sammanhanget friska upp minnet med en kort historik från senaste kommunsammanläggningarna i Kristianstad.

Kristianstadstrakten bestod år 1950 av 34 kommuner, en köping (Åhus) och en stad (Kristianstad). Vid den stora kommunreformen 1952 slogs dessa samman till 10 storkommuner, som åren 1967-1974 inlemmades med Kristianstad och blev Kristianstads kommun.

”En kommun överlämnade sin kassa i en cigarrlåda, en annan hade inte ens giro utan körde enbart med kontanter.”

Den senaste kommunsammanläggningen skulle enligt regeringsbeslut vara genomförd senast den 1 januari 1974. Araslöv, Nosaby, Träne och Vä anslöt redan 1967, Everöd, Fjälkinge och Åhus 1971 medan Degeberga, Oppmanna-Vånga och Tollarp var bångstyrigt sist ut 1974, de tre sistnämnda hade förgäves protesterat hos regeringen och formligen alltså tvingades in i sammanläggningen.

Därmed hade Kristianstad kommun blivit 22 gånger större och Skånes till ytan största kommun inbegripande 24 tätorter och därmed landets tätortstätaste kommun.

Flera av småkommunerna hade spenderat generöst inför sammanläggningen, byggt bland annat nya skolor, idrottshallar och utebassänger. Det var inte mycket som fanns kvar i kommunkassorna när uppgåendet i storkommunen stundade. En kommun överlämnade sin kassa i en cigarrlåda, en annan hade inte ens giro utan körde enbart med kontanter.

Mest motsträviga var Degeberga som också såg till att göra av med varenda kommunkrona. Men de räknade fel på en månad så pengarna var slut redan i november 1973, en månad före sammanläggningen. Det slutade med att en ekonom från Kristianstad stad fick köra till kommunhuset i Degeberga med en check på 500 000 kronor för att kunna betala ut lönerna den sista månaden till de kommunanställda i Degeberga.

Genom kommunsammanläggningen mer än fördubblades kommunens invånarantal på några år, från knappt 30 000 till 67 000, vilket sågs som effektivt för stordriften. Å andra sidan hade genom sammanläggningen på mindre än 25 år antalet fullmäktigeledamöter minskat från närmare 900 till mindre än 100, i dag är det 65 ledamöter, vilket många av de dåvarande lokalpolitikerna ute i byarna betraktade som negativt avseende medborgarrepresentationen. De menade att en kommun och dess politiker var till för medborgaren, inte tvärtom, och för det behövdes representativ närhet till just medborgaren.

Om mindre än ett och ett halvt år firar Kristianstads kommun 50 år!

Kenth Olsson, lokalhistoriker

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.