Våra förfäder var svarta
När den moderna människan vandrade ut ur Afrika för 100 000 år sedan hade hon svart hudfärg. De som stannade kvar i det tropiska Afrika bibehöll sin svarta hudfärg därför att den var nödvändig för överlevnad under tropisk sol, med naken hud och utan kläder. Detsamma gällde de som kom att bosätta sig i andra tropiska delar av jorden, som på Nya Guinea eller i Australien. Men i andra delar av världen tvingades den mänskliga organismen att anpassa sig till en rad olika naturgeografiska zoner för att kunna överleva, inte minst i solfattiga klimat, eftersom vi inte kan leva utan det D-vitamin som huden producerar vid solbestrålning.
På 100 000 år kom det alltså att utvecklas en mängd olika befolkningsgrupper världen över med olika hudfärg, olika form på näsan och ögonen eller olika kroppslängd. Det som alltid kallats ”raser”, men som av okunskap har blivit ett begrepp som förknippats med helt andra saker, som till exempel intelligens.
Regionmuseets agerande är bara ett exempel och jag har under många år lyft fram detta i olika sammanhang. För ett tiotal år sedan drogs Hergés Tin-Tin-böcker tillbaka från bland annat Kulturhusets bibliotek i Stockholm, och samtidigt stoppades Stina Wirséns film och bok om Liten Skär och alla små brokiga på flera håll i landet därför att det fanns svarta individer tecknade med i serierna. År 2016 möttes vi av ännu ett löjeväckande beslut i samma riktning då den afrikanske konstnären Makode Linde får titeln på ett av sina konstverk refuserad av Kulturhusets ledning i Stockholm.
”Afrikaner har i sin konst under århundraden avbildat sig själva på precis samma sätt som de framställs av Hergé och Wirsén. De karaktäristiska drag som avbildas finns där därför att de själva upplever dem som vackra och attraktiva.”
Alla dessa beslut är åter exempel på djup okunskap och ideologisering om fullständigt naturliga, utseendemässiga skillnader mellan oss människor. Man skulle kunna dra det så långt och säga att de verkliga rasisterna är de som stoppat produktionerna eftersom det tydligen endast är de vita européerna som får synas och avbildas med sina karaktärsdrag som karikatyrer. De svarta, gula, röda och alla de andra som anpassats till sina olika naturgeografiska områden på jorden får inte vara med. Hur var det nu med den europeiska måttstocken?
Afrikaner har i sin konst under århundraden avbildat sig själva på precis samma sätt som de framställs av Hergé och Wirsén. De karaktäristiska drag som avbildas finns där därför att de själva upplever dem som vackra och attraktiva. Detsamma gäller alla folkgrupper – före den europeiska måttstockens entré. Ingen av oss som upplevde Tin-Tin under vår uppväxt hade en tanke på att teckningarna skulle ha gjorts för att förlöjliga eller nedvärdera individerna – det var tvärtom spännande möten med exotiska människor på exotiska platser ute i världen. Stina Wirsén har studerat den afrikanska konsten, framsprungen ur afrikanska ursprungssamhällen, inspirerats och på ett underbart sätt inlemmat den svarta Lilla Hjärtat i sin barnbok. Så självklart naturligt för oss, som haft förmånen att under långa perioder få leva och arbeta i ursprungssamhällen, som ännu inte förstörts av europeiskt/anglosaxiskt tänkande, men uppenbarligen omöjligt för ideologiskt låsta kulturpersonligheter i Sverige.
Göran Burenhult, professor emeritus i arkeologi
