Vem bryr sig om polisen?
När du söker in till polishögskolan ska du, förutom att välja utbildningssäte även välja ort som du vill göra din aspirant på. Högst troligen är det även där du senare får din anställning efter examen. Det i sig är bra. När du söker din utbildning och under utbildningens gång tänker man kanske inte så mycket på vart man vill bosätta sig om fem år. Men som blivande polis måste du tänka över ditt val väldigt noga! För när du väl har börjat på din anställning kan du inte byta ort.
Vill du byta ort går du till din närmsta chef som hänvisar dig till chefen för hela området som i sin tur hänvisar till ett kansli. Kansliet hänvisar till en kölista som finns men som ingen får se. Du får inte veta vilken plats du har i kön och skulle du ta egna initiativ och ta kontakt med ett annat område blir du ändå hänvisad till kansliet. I den loppen går det, om och om igen.
”Att vänta i minst ett år eller mer är inte ovanligt för att bli förflyttad. Då pratar vi om en stor myndighet som i media skriker efter mer personal.”
Skulle du som polis bilda familj, köpa hus, flytta och då vilja byta stad att jobba i är din bästa chans att hitta en Facebookgrupp för poliser som vill byta ort. Där ska du hitta en kollega som också vill flytta och byta stad, hittar du det kan ni kanske byta rätt av. Att vänta i minst ett år eller mer är inte ovanligt för att bli förflyttad. Då pratar vi om en stor myndighet som i media skriker efter mer personal. Den så kallade nationella flyttlådan som ska vara öppen en gång om året är ett skämt. Om du vill byta region helt kan du anmäla dig till den flyttlådan men det är ändå inte säkert att du får byta.
Tar du upp frågan med facket får du till svar att de är medvetna om problemet men kan inte göra något åt det. Pratar du med förre detta poliser eller poliser som är i tjänst idag instämmer alla att så här är det. Jag har även läst i en tidigare insändare att vi har i Sverige aldrig för haft så många utbildade poliser men de är ej i tjänst. På grund av att de inte får ihop familjepusslet efter en flytt eller andra livsförändringar. För livet ändras, det vet vi alla. Alla utom de som jobbar på kansliet hos polisen. Man kan stå ut med pendling och mycket tid borta från familjen ett tag, 1–2 år kanske men sen går det till en gräns där det inte fungerar längre. Då tar man till sista alternativet, slutar som polis.
Så vem bryr sig egentligen om polisen? Du som sitter på dessa kanslier eller du som är mellanchef eller kanske till och med högsta chefen, vad gör ni åt detta? Är det så här ni vill vara som arbetsgivare? Ska inte ni vara samhället ryggrad? Ni kan inte ens hålla uppe er egen organisation. Hur ska ni då hålla uppe samhället?
Sambo med en polis
