Visst ska det rivas, men inte några byggnader

I alltför många år har det skapats problem i stadsdelen. Problemen har knappast haft med byggnaderna att göra. De beror på människor som bor där, besökare och andra som vistas på området. På Gamlegården, ett av landets 61 utanförskapsområden, bor närmare 6 000 personer. Ungefär så många som i basorterna Tollarp, Önnestad och Arkelstorp.

Vad kan då göras för att Gamlegården inte fortsatt ska sticka ut negativt? Debatt har förts i kommunfullmäktige, här i KB på nyhets- och debattsidorna och människor emellan. Pierre Månssons förslag om att riva byggnader i området har fungerat som en syresättare. Politiskt utspel inför valet 2022 anser några som är av annan uppfattning än kommunalrådet.

Oavsett syfte, frågan – tillståndet på området – är dock viktigare än etiketten.

Styrelsen för AB Kristianstadsbyggen, som äger Gamlegården, har reagerat med att skriva brev till hyresgästerna för att stilla oro.

I argumentationen har hävdats att Kristianstad är för litet för ett område som Gamlegården. Var området för stort förr – när centralortens befolkningstal var lägre – då området närmast uteslutande beboddes av hyresgäster med svenska normer och synsätt?

Jag känner inte igen att det tidigare höjts röster om att Kristianstad var för litet för att ha ett så stort välskött bostadsområde som Gamlegården. Minnet sviker kanske.

Nu som närmast alltid handlar det om människor, deras beteende och reaktioner utifrån det. Nu bebos området främst av människor som lämnat sina födelseländer med lätt fysisk packning och en psykiskt tyngd ryggsäck där traumatiska händelser från krig och annat elände trycker ner.

Många har hamnat i och förtöjs i utanförskap. Den kan vara självvald och/eller som en följd av att vårt samhälle till följd av det stora antalet nyanlända inte förmått mönstra resurser nog för att var och en skulle bli sedd, uppmärksammad och erbjudits, eller accepterat, möjligheter att bli en närande del i samhälle och gemenskap.

De inre byggnader av rädsla, okunskap och främmandeskap för det okända icke-vanliga som finns hos människor som bor på Gamlegården såväl som de som bor utanför ska rivas.

Oavsett var vi kommer ifrån, och den historia vi bär med oss, har vi likartade drömmar och önskningar. De flesta har, oavsett ursprung, en vilja att göra rätt för sig, och mår bra av det när de kan det.

Om vi tillåter oss att acceptera att de allra flesta som kommit hit utifrån kommer att stanna här, ja, då är det väl mest gynnsamt för alla om vi tar tillvara på det mänskliga kapital, det kunnande som de bär med sig? Att vi välkomnar dem och inser att vi alla ska samverka nu och framöver.

Ett första steg är att bryta utanförskapet genom att på något sätt få de boende i arbete. Med en arbetsplats att gå till ökas delaktigheten i det samhälle de bor i och kunskaperna i svenska vidgas allt eftersom. Arbete och språk är viktiga nycklar.

Lyft nu blicken och se Gamlegården om sju till tio år. Se ett sprudlande bostadsområde med harmoniska aktiva människor. Vägen dit har gjorts möjlig genom samordnade insatser från ABK, kommun och närvarande polis, i samarbete med föreningsliv, frivilligorganisationer, företag, statliga myndigheter som arbetsförmedling, med försäkringsbolag, banker, privatpersoner och andra.

Utopi? Nej! Vision? Nja! Mål? Ja! Riv inga byggnader!

Åke Hultqvist, Åhuspartiet