Yttrandefrihet till naivitetens gräns
Men när yttrandefriheten utnyttjas i provocerande handlingar där koranen och andra, för många heliga skrifter, bränns och det höjs ett ramaskri från omvärlden, då borde Sverige se sig i spegeln och öppna för frågan: har vi möjligen gått för långt i yttrandefrihetens namn? Är vi möjligen naiva? Enligt min mening: ja.
Uppenbarligen är människor inte vuxna nog att hantera något så fint och egentligen självklart som yttrandefrihet. Uppenbarligen behöver vi snävare gränser för vad som är tillåtet i yttrandefrihetens namn. Hets mot folkgrupp, där går gränsen. Och det är bra.
”Det räcker inte när vi har terrorhot hängande över oss plus ett krig i vårt närområde.”
Men de provocerande koranbrännarna som inte verkar ha andra syften än att testa yttrandefrihets gränser visar att det inte räcker. Det räcker inte när vi har terrorhot hängande över oss plus ett krig i vårt närområde. När det har gått så långt att många oroligt ser sig över axeln vid ett kyrkobesök efter hot riktade mot just kyrkor, då måste vi tänka till vad det är vi riskerar och tillåter.
Jonas Gardell skriver i en krönika i Expressen bland annat att att också yttrandefriheten har gränser och att den besynnerliga villfarelsen att bokbål skulle vara en omistlig del av yttrandefriheten är lika obegriplig som farlig.
Håller med.
Vi är i yttrandefrihetens namn både naiva och kaxiga intill dumhetens och förnuftets gräns. Omvärlden har fel och vi har rätt. Eller? Tillåt mig tvivla.
Stefan Andersson
