Artikeln saknar rubrik

– Det var för jäkligt att de lät mig bestämma, säger hon, nu långt efteråt.

– Jag ville inte vara same. Nu skulle jag bara prata svenska.

För generationer av samer hade fått känna att deras språk och kultur inte var lika mycket värda.

– Jag ville vara svensk, säger hon om sitt beslut att sluta tala samiska.

Hon menar att det har varit en utbredd känsla och kan vara ett skäl till att hon aldrig sett sina morföräldrar i kolt, den klassiska samiska dräkten. Man hade inga fördelar av att betona det samiska, bara nackdelar.

Familjen gick med på hennes idé. Fast det kan ha svidit i hennes mor:

– Hon har verkligen slagits för sitt språk.

Helena Dådring är uppvuxen i Gällivare och Boden. Hon minns hur hon i första klass inte fick tala samiska i skolan.

– Jag är skogssame, säger hon. Vi har varit bofasta.

Annars är det väl fjällsamerna som får det mesta av ljuset på sig, med sitt mera nomadiserande liv.

Det är hundintresset som tagit Helena Dådring söderöver.

– Jag gick alltid och rastade grannens hundar. Så fick de valpar.

Då kunde inte mamma stå emot längre:

– Vid sex år fick jag min första tibetanska terrier. Min första schäfer fick jag när jag var tolv.

Hon fortsatte utbilda sig i Boden och Luleå. Hon hade tjänstehundar, det vill säga hundar som försvaret lånade in för olika uppgifter.

Så dök en möjlighet upp att själv arbeta med hundar, och det gjorde att hon flyttade till Halmstad, för att arbeta med försvarets hundtjänstenhet.

Det var 1988. Kärleken slog till, och hon har blivit kvar i södra Sverige.

Men flygflottiljer har lagts ner och hon har fått skaffa sig annan utkomst. Numera sköter hon ekonomin åt ett antal företag.

Hon bor på en gård i Ljungbyhed. Det ligger i Klippans kommun och där är hon engagerad i kommunpolitiken för Moderaterna; maken är för övrigt kommunalråd i opposition.

– Jag gillar debatter! säger hon.

Sedan ett antal år sitter hon i sametinget. Hon bor långt bort från Sapmi – Sameland – kan tyckas.

– Det går fortare för mig att ta mig till Kiruna härifrån än det går för dem från Åsele, säger hon.

Och hon ser en fördel i att bo i södern; hon menar att om man bor i Sapmi riskerar man att malas ner av ständiga konflikter, med bara någon enstaka framgång.

Hon kan unna sig lyxen att åka till Skåne och ladda batterierna.

Det var alltså sedan hon flyttat söderöver – eller kanske handlade det helt enkelt om att växa upp – som Helena Dådring kände att hon ville bejaka sitt samejag. För tolv år sedan var hon med om att starta föreningen Samer i Syd.

Den 6 februari firades samernas nationaldag. Den brukar högtidlighållas även här i söder. På flera ställen, till exempel Stortorget i Malmö, brukar den samiska flaggan hissas. De skånska samerna har haft arrangemang i Malmö och i Lunds domkyrka, liksom i Hässleholm och Ängelholm. Det här året var det på Dunckers kulturhus i Helsingborg som firandet hölls.

Men där var inte Helena Dådring med. Hon är i Trondheim. I år är det nämligen 100 år sedan som samekvinnan Elsa Laula samlade samer till ett möte där, just den 6 februari. Det blev starten för en ny samisk medvetenhet och det är därför detta datum valts till nationaldag, berättar Helena Dådring.

Hon säger också att samerna i Ryssland inte får fira dagen, inte hissa den samiska flaggan, som man får i Sverige, Norge och Finland.

Hon är alltså aktiv både i sydsvensk kommunpolitik och i samisk politik. Skiljelinjerna är inte de samma, säger hon och beskriver det som att i samepolitiken handlar mycket om hur mycket av naturresurserna i Sapmi som ska förbehållas samerna, hur mycket de ska bestämma över marken.

Själv representerar hon Landspartiet Svenska samer. Hon gick över dit efter att tidigare ha varit partiledare för Vuoudega – det betyder skog och där finns främst skogssamer.

Men hon gick ur sedan partiet sagt nej till en samverkan med två´andra. Nu finns åtta partier i Sametinget och Helena Dådring anser att samarbeten måste till – om alla bara står och pratar för sitt blir det ingen förändring.

När det tar emot kan hon alltså åka hem till Skåne och ladda om. Men det är inte bara politik som får henne att åka norröver ibland. Familjen har sommarstuga, eller till och med två, i trakten av Gällivare, i kalvningslandet där hon brukade tillbringa sommarloven hos morföräldrarna. Det blir några sommarveckor där numera också.

Helena Dådring är själv renägare.

– Men jag får inte ha fler än åtta tio stycken, eftersom jag inte är renskötare själv och markerna i första hand måste räcka åt dem som har rennäringen som levebröd.

– Jag brukar inte säga att jag är renägare, utan rovdjursuppfödare – ungefär hälften av kalvarna försvinner mellan födseln och höstslakten.

Men en del får hon ändå kvar att lägga i frysen:

– Vi äter jättemycket renkött.

På gården i Ljungbyhed föder de också upp grisar, de brokiga Linderödssvinen.

I södra Sverige, speciellt i Skåne, åker hon också runt och håller föredrag om det samiska, 30-40 gånger om året.

– Här nere möts man som same av en positiv nyfikenhet – riktigt så är det inte där uppe.

Numera bor hennes mor här nere också; hos henne i Helsingborg bor också äldste sonen, och det ger honom en chans att tala samiska i vardagen. Det är de unga som återtar språket, berättar Helena Dådring – som ju själv tillhör en generation som hon menar fjärmade sig från det samiska.

Avslutningsvis måste vi ju fråga om hur samer framställs i fiktionen. På senare år har fransmannen Olivier Truc gett ut deckare där samisk kultur är central. Till exempel 40 dagar utan skugga.

- Jag tycker den var bra, riktigt bra. Han har verkligen läst på.

Och så har vi höstens SvT-serie Midnattssol, som bland annat behandlade motsättningar mellan samer och etniska svenskar.

– Om man ser på hur de skildrar stämningarna i Kiruna så är det faktiskt lite så. Lite överdrivet, men man känner igen sig.

Och hon har förståelse för att författare och regissörer måste skruva till det lite, för berättelsens skull.

– Även om det inte är rätt bild, så är det i alla fall en uppmärksamhet och en nyfikenhet som väckts.