Det finns en clown i alla

Förra året firade Viveka Olofssons alter ego, clownen Viveka, 40 år. Generationer av barn – och vuxna med, för den delen – har upplevt figuren med den svarta resväskan med det röda hjärtat. Hon har uppträtt i hela Skandinavien, turnerat i Tyskland och clownat så långt bort som Hongkong.

Hon berättar att hon fann clowneriet när hon spelade teater i Malmö på 1970-talet och man satte upp pjäsen Clownskolan.

– Det var en mycket fysisk grej. Jag gjorde en väldigt livlig clownfigur, som körde minimotorcykel och åkte rullskridskor. Och jag lärde mig busvissla, något som jag har haft en väldig nytta av senare.

– Det där var en ögonöppnare för mig: Det är clown jag ska vara!

Då hade hon några år tidigare skaffat en småskollärarexamen.

– Men det var egentligen mitt andraval, säger hon.

Nej, hon hade tänkt bli skådespelare.

Hon växte upp i Göteborg. Hennes föräldrar skildes när hon var liten. så hon växte upp hos sin morföräldrar och deras barn kom att sätta stark prägel på henne.

– Jag brukar säga att jag blev inte uppfostrad – jag blev uppmostrad.

Hon var med i en amatörteatergrupp och direkt efter gymnasiet åkte hon och en kompis till Malmö för att söka till scenskolan.

– Vi gjorde det hemligt; vi sade att vi skulle åka ner och hälsa på någon kompis här nere.

De kom inte in och inte på scenskolan i Göteborg heller.

– Mina mostrar – de flesta var lärare – sade att ”du tycker ju om barn. Du kan bli lärare”.

Så 1966 flyttade hon till Landskrona. Efter examen 1968 blev hon malmöbo. Hon vikariereade som lärare.

Och hon sysslade mycket med teater. Hon studerade drama, teater och film på Lunds universitet, 1970 till 1972 gick hon mimlinjen på Statens dansskola i Stockholm – och då ingick några månaders vistelse i Paris med studier för den berömde Marcel Marceau.

Via Studioteatern gick hon kurs i att leda barnteater, så hon ledde sådana grupper i olika delar av Malmö.

Hon var också engagerad i Teater 23 och det var genom den hon var med i pjäsen Clownskolan, som vi nämnde i början.

Då blev hon alltså medveten om sin livsuppgift, den att bli clown.

Det gällde bara att hitta en egen figur. Den hon spelade i pjäsen låg ganska långt från hennes natur.

– Jag skulle hitta en egen clown. Jag måste hitta någon som verkligen var jag.

Hon berättar att hon var blyg när hon var liten.

– Så det blev en liten rädd flickfigur, med stora byxor och felknäppt väst. Och pippilotter i håret, som jag hade när jag var liten.

Det började med ett nummer på fem minuter, som en del i en kabaré.

– Sedan växte det till en hel föreställning, Hej du clown som jag var ute med i flera år.

Det är lite speciellt att arbeta fram ett clownnummer, berättar Viveka.

– Man föds ju i mötet med publiken. Man kan ha vissa punkter man ska hålla sig till, men det lever ju inte förrän man möter publiken. Utifrån det får man jobba vidare.

Fundera över hur publiken reagerat. Ändra, ta bort.

Flickclownen Viveka finns inte längre.

– När jag blev äldre blev det en luffarclownfigur.

En annan figur, Professor Fiffikus, föddes efter att Viveka Olofsson fått sin utrustning stulen när hon lämnat den i bilen.

– Jag fick snabbt rota fram en annan figur – det blev professor Fiffikus.

2010 fick Viveka Olofsson kunglig medalj för hennes arbete med att dra igång verksamheten med sjukhusclowner i Sverige, Clownronden.

– Det var inte så lätt i början. I dag finns sjukhusclowner över hela Sverige – de är accepterade och uppskattade.

Hon säger att det är en väldig skillnad på att vara sjukhusclown och scenclown, man måste ha en annan typ av lyhördhet för dem man uppträder för.

– Man måste inte bara vara proffs som artist, utan också som pedagog och psykolog.

För övrigt säger hon sig ha haft stor nytta av sin utbildning till småskollärare även i sitt clownjobb.

Numera är Viveka pensionär, men uppträder ändå ibland. Hon har verkat mycket i kyrkliga sammanhang.

– Min mormor lärde mig att jag kunde gå med min sorger till Gud. Hon hade ett djupt och naturligt förhållande till Gud och det förde hon vidare till mig.

Hon menar att det finns en clown att upptäcka i alla och citerar kollegan Jango Edwards:

”Vi är egentligen alla clowner, fast somliga upptäcker det och andra döljer det”.

Men hon blir ändå arg när människor kallar president Trump för clown.

– Det är fel att kalla honom och andra maktfullkomliga män för clowner, för de vill inte visa sårbarhet, de föraktar sådant.

En clown är inte rädd att visa sig svag och osäker.