Elin Tillawis motto som lärare var att hon hellre ville att eleverna tyckte om henne om fem år än då i stunden. Hon ler när hon säger det, men det finns ett stort allvar. För hon vet att det kan ta tid att förstå att en tuff lärare bara vill en väl.

– Jag tror att skolan ibland går vilse i välmening och omsorg och överser med lite för mycket. Klart att vi ska vara förstående för om eleverna har det tufft hemma, men den bästa gåvan, den bästa omsorgen vi kan ge, är att ge dem en utbildning så att de kan försörja sig i framtiden.

Hon medger att hennes tanke kan tyckas hård av somliga, men menar dels att svenska skolan redan är väldigt individanpassad, dels har hon sett konsekvenserna av en vuxenvärld som kanske inte alltid har tagit tag i problem eller ställt de rätta kraven.

– Om jag hade 20 elever i en grupp inom kriminalvården hade max en av dem gymnasiebetyg. Några kunde inte ens läsa eller skriva.

Ja, Elin bryr sig om eleverna. Hon älskade relationen som byggdes upp mellan läraren och eleven i klassrummet. Samtidigt insåg hon att förändring börjar på organisationsnivå och hon ville vara med och leda.

Hade någon sagt det till hennes tonåriga jag, när hon gick på gymnasiet i Tingsryd (samhälle ekonomi) hade hon skrattat rakt ut. Hon var så trött på skolan, kunde inte tänka sig att plugga vidare.

– Jag har alltid sysslat med hästar och jobbade ett par år med det efter studenten.

Hon hade små undervisningsgrupper och intresserade sig så småningom för pedagogiken. Hon hade lätt att få kontakt med barnen och fick uppskattning. Så en dag befann hon sig på lärarutbildningen på Högskolan Kristianstad. Fem års plugg senare, hon blev gymnasielärare inom samhälle och geografi, var hon redo för yrket.

Hon hade sommarjobbat något år på kriminalvården, de sökte lärare och som hon säger – det finns ju inte så många sommarjobb som lärare.

– Första gången åkte jag till fängelset i Vä med skräckblandad förtjusning, jag var bara 24, ung och grön. Men det visade sig vara jätteroligt och jätteläskigt.

När den första chocken över den nya miljön gått över insåg hon vilken nytta hon gjorde. Hon stannade i tio år som lärare och läste både in svenska för invandrare och specialpedagogik.

– Det fanns en stor gemensam nämnare för de intagna. Det var avsaknaden av studieresultat. Ska de ha någon chans på en ärlig arbetsmarknad när de kommer ut handlar det om utbildning.

Men kriminalvården hade då ingen specialpedagogtjänst och hon ville få erfarenhet av sina nya kunskaper. Hon jobbade två år på Österängsgymnasiet som specialpedagog och började där få korn på arbetsledning.

– Jag har en styrka i att kunna se i större perspektiv och med tanke på vad jag sett inom kriminalvården ville jag vara med och skapa en skola som fungerar även för de som har det svårt.

Efter en rekryteringsutbildning fick hon en kombinerad tjänst som specialpedagog och biträdande rektor på LBS som hon stannade på i två år. Sedan ville hon kliva in i rektorsbiten fullt ut.

– Två sådana roller som jag hade, där arbetet aldrig blir riktigt klart, det splittrade mig.

Sedan i höstas är hon biträdande rektor på Jacobsskolan i Hässleholm. Hon har som sådan särskilt programansvar för industri- och restaurang- och livsmedelsprogrammen, liksom för lärarna i svenska, engelska och idrott.

– Jag är verkligen ny på jobbet, jag har aldrig tidigare jobbat med yrkesprogram. Men det är fantastiskt, här finns så mycket kompetens och det är en så tydlig koppling till arbetslivet.

Hon har stöttning i ledningsgruppen som hon menar är både lyhörd och stöttande, med liknande ambitioner som hon själv har. 2023 kommer hon att ägna åt att komma in i arbetet ännu mer, samt göra klar sin rektorsutbildning.

– Jag saknar inte utmaningar, det kan jag lova.

Kopplar av gör hon genom att träna, det blir några timmar på gymmet. Hon saknar hästarna, men det är en sport som kräver all fritid och alla pengar, så det ligger på hyllan just nu.

Att fylla 40 tycker hon känns bra, hon fyller hellre 40 år än 20 en gång till. Och hon älskar att fylla år.

– Jag tycker ärligt att det borde finnas en födelseafton, en födelsedag och en annandag, haha!

Hon är tillfreds i livet och på jobbet. Hon sätter förvisso stora krav på sig själv i sin nya roll, men förväntar sig också mycket av sina lärare och inte minst av eleverna.

– Visst måste det finnas en mottaglighet hos den enskilde eleven, men jag tror att den finns hos fler än vi ger cred för. Vi måste visa på allvaret, för jag menar att utbildning är en av samhällets viktigaste omsorger gentemot sina medborgare. Men just därför tror jag att vi kan och bör ställa krav på eleverna så att de är verkligt rustade för framtiden och vill fortsätta lära sig livet igenom.