”En avhållen chef, Bengt Bertilsson, har lämnat ledet”
En avhållen Norringechef har lämnat ledet. Hedersordföranden i Kamratföreningen Norra skåningar, översten Bengt Bertilsson har avlidit i en ålder av 87 år.Han växte upp i Kristianstad, där fadern var regementsveterinär vid A3, och Bengt tog studenten där 1940. Han kom att bli staden trogen under huvuddelen av sitt liv och fick verka vid Norra skånska regementet från fänrik till överste. Redan när han 1943 kom som officer till I6 förde han med sig de egenskaper som skulle fortsätta att vara ett signum för Bengt – en ungdomlig entusiasm, positiv inställning till sina medmänniskor och ett enastående föredöme när det gäller fysisk spänst. Som ung officer hedrade han sitt regemente med framgångar i fälttävlan men framförallt som ryttare. Nära sin pension sprang han några Stockholm maraton snabbare än betydligt yngre deltagare. Som kapten meriterade han sig till krigshögskolans stabskurs och kommenderades därefter under 1956 till FN-tjänst vid stilleståndskommissionen i Korea. Fram till 1959 var Bengt lärare i taktik på arméns krigsskola Karlberg. Efter en period vid milostaben i Kristianstad utnämndes han 1963 till major och bataljonschef vid vårt systerregemente i Ystad och verkade där även – efter befordran till överstelöjtnant 1967 – som utbildningschef. Bengt hann med en kortare kommendering till P2 i Hässleholm innan han kallades till chef för utbildningsavdelningen vid milostaben 1968 till 1974. Under ett år tjänstgjorde han som försvarsområdesbefälhavare vid Fo 14 inför omorganisationen av försvarsområden och regementen. 1975 utnämndes Bengt till överste och utbildningschef/brigadchef vid P6/Fo 14 där han fick verka till sin avgång ur aktiv tjänst 1981. Överallt där Bengt Bertilsson tjänstgjorde blev han uppskattad. Som chef strök han ingalunda medarbetarna medhårs. Tvärtom, hans till synes rastlösa energi rubbade cirklar och kunde inledningsvis medföra viss strävhet i samarbetsklimatet. Men Bengts entusiasm, hans starka tro på försvarets betydelse och sina medarbetares förmåga vände ganska snart det hela till sin raka motsats. Han fann alltid det positiva hos medarbetarna och fick alltid tid över att ge uttryck för det. 1969 tog Bengt över som pansarbrigadchef för PB 26, Norringarnas tunga centurionbrigad. Under hans skickliga ledning utvecklades den till en av de främsta i armén. Hans stora kännedom om den skånska terrängen och hans eminenta förmåga att leda fältövningar har därvid blivit allmänt omvittnat. Allt detta skapade en särskild anda som satte sin prägel på brigaden så länge den fick vara kvar i armén. När Bengt 1984 valdes till ordförande för vår kamratförening flyttade han inte oväntat över sitt engagemang och sin inneboende energi. Föreningen hade tidigare fört en ganska anonym tillvaro i skuggan av det tunga regementet. Nu aktiverade han den och lade grunden till det koncept med handfast traditionsvård, egen militärhistorisk dokumentation och en omfattande och välbesökt mötesverksamhet som skulle leda fram till dagens framskjutna position bland kamratföreningar. Hans empati för medmänniskor och hans naturliga förmåga att uppmuntra kom väl till pass då nedläggningsmolnen hopade sig över vårt regemente. Som ett uttryck för kamratföreningens stora tacksamhet valdes han därför till föreningens första hedersordförande 1992 då han med ålderns rätt lämnade över stafettpinnen till sin efterträdare Nils Lundell. Som hedersordförande fortsatte han till det allra sista att aktivt delta i styrelsearbetet och i alla aktiviteter. Ibland var det svårt att förstå var Bengt hämtade all sin kraft. Han lade bland annat ned ett nydanande arbete för att bilda den första landsortsföreningen för prostatacancerpatienter – Pro Vitae. Nödvändigheten av denna pionjärverksamhet har nu spritt sig till hela landet, själv stod Bengt fadder för en motsvarande förening i Östersund. Han var alltid beredd att ställa upp för vänkretsen med sina specialkunskaper. Även om en del av oss nog var en smula bekymrade, hjälpte han högt upp i åldern till med tunga markarbeten och uppröjningar efter svåra stormfällen. Bengt Bertilsson var allestädes närvarande. Därför är och förblir saknaden stor och påtaglig inom vår förening och bland vännerna. Men vi har fått uppleva ett föredöme som människa och som yrkesman vilket gör minnet tacksamt och ljust. I dessa dagar går våra tankar till hans närmaste – hans livskamrat Ann Malmquist, hans barn i tidigare äktenskap Catharina, Gabriella och Viveca med familjer samt Anns barn i tidigare äktenskap Kim och Mi med familjer.
