En positiv chock att bli omgjord i Gokväll

En rosa manchesterkostym var knappast något hon hade hittat på egen hand, berättar hon när tidningen kommer och hälsar på. Hon tar emot i just de byxor hon fick på sig i tv:

– Jag har haft dem på mig jättemycket. De är väldigt sköna.

När vi träffar Malin Nivåker Lundström är det drygt en vecka sedan hon var med i Gokväll, där man varje torsdag hjälper en person att hitta en ny stil, med kläder, frisyr, make up.

– Jag tittar inte regelbundet, men jag tycker att det är väldigt trevligt, säger hon.

– Egentligen var det lite av en slump att jag sökte dit. Men jag har känt länge att jag inte vetat riktigt vad som passar mig.

Det var redan i våras hon anmälde sig, så hon fick vänta ganska länge innan hon fick besked om att hon var välkommen upp till Umeå, där programmen spelas in.

Från järnvägsstationen i Umeå tog hon taxi till studion och chauffören försäkrade att hennes hår skulle komma i goda händer hos frisören Jim Pirard.

– Sedan var det ganska intensivt hela dagen.

Den slutade med direktsändning kvart i sju, avslutad med att spända tittare fick se vad stylisterna valt att klä henne i.

– In i det sista visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Sedan hade jag sex minuter på mig att byta om.

Det blev alltså en rosa manchesterkostym, med en rosacerise blus. Dem fick hon köpa med sig hem, till halva priset. På en av dockorna i studion satt ett par röda byxor, och dem köpte hon också med sig, men där var det fullpris som gällde.

Till munderingen hörde också ett par skor med riktigt höga, tunna klackar, men de fick bli kvar i Umeå när Malin tog tåget hem till Skåne igen.

Slutmålet var huset Frenninge, lite norr om Vollsjö.

– Mamma och jag har köpt det tillsammans.

De flyttade dit i somras, från Slottsstaden i Malmö, där hon växte upp.

Annars har hon bott i Lund några år.

– Jag har läst där sedan 2013, till sjuksköterska.

Hon har valt att inte börja arbeta som det, åtminstone inte ännu.

– Jag har arbetat mycket med mitt mående de senaste åren, jag behöver ta det lite lugnt, förklarar hon.

Förra måndagen började hon arbeta med daglig verksamhet för LSS-boende.

– Jag har kommit fram till att jag mår som bäst när jag är nära naturen. Och jag tycker om att odla.

Hon bestämde sig för att inte låta det stanna vid bara en tanke:

– Någon gång måste man ju våga testa också. Man kan inte bara skjuta allt på framtiden, utan göra det nu.

– Jo, jag har en tendens att vilja göra saker direkt.

– Vi har en väldigt bra kontakt, jag och min mamma. Det ska bli kul att lära oss ta hand om huset tillsammans.

– Vi var runt och tittade på en hel del hus, över nästan hela Skåne. Vi hade tre krav: där skulle finna nära till kollektivtrafik, där skulle finnas trädgård och man skulle kunna flytta in direkt.

Hon säger att de fått flera kommentarer om att det har hänt mycket med huset sedan de flyttat in, fast hon själv inte tycker att det skett några större saker.

– Vi har inte gjort så mycket inne än, säger hon och berättar att de gärna tog vara på värmen i somras och var ute mycket.

För att till exempel få ordning på tomten.

– Man ser att det har funnits ett växtintresse här, även om det var övervuxet.

Tomater och potatis hann de få till förra året; i år är ambitionerna större.

– Jag har skrivit ner en massa saker jag skulle vilja odla.

Hönshus och hönsgård följde med huset, men några fjäderfän lär de inte hysa än på ett tag; så långt har de inte vågat tänka.

Och så ska hon och mor ta sig an husets inre. Hon har ingen färdig bild i huvudet, vad arbetet ska leda till, men det ser hon inte som något problem:

– Det jag vill ha är själva processen.

Hon ser till att hålla kroppen i gång.

– Jag springer mycket. Nu har jag gått med i Friska tag, en gymnastikförening, och är där två gånger i veckan.

– Sedan tycker jag om att läsa, odla, laga mat, fixa med saker.

Brädspel är en annan vurm, som hon ibland åker in till Lund för att ägna sig åt tillsammans med vänner.

Malin är engagerad i samhällsfrågor. Hon är med i Naturskyddsföreningen, liksom i Röda korset.

– Framför allt är jag intresserad av sådant som handlar om medmänsklighet och miljöfrågor.

Det är i ljuset av det man ska se att hon tog tåget till Umeå.

– De föreslog flyg, men jag tyckte att jag kunde ta tåget – det kändes bättre. Det tog 15 timmar upp.

Väl framme kände hon sig i goda händer.

– De var väldigt trevliga hela tiden och tog väl hand om en.

Hon fick prova massor med kläder och fick tips och insikter om vad hon passar i, som att pastellfärger klär henne.

– Smink kan jag ju inte så mycket om. Men när det gäller läppar och ögon finns det små trick som kan göra stor skillnad.

Speciellt orolig var hon inte inför slutresultatet:

– Snarare blev jag väl under dagen mer och mer orolig för hur jag skulle reagera när de vände spegeln.

Och även om hon var beredd på en stor förändring beskriver hon det som en chock – fast en positiv sådan – när hon fick se sitt nya jag för första gången.

Att det långa håret blivit betydligt kortare hade hon ju förstått.

– Man har ju en bild av sig själv inne i sitt huvud. Det är otroligt hur ansiktet kan förändras av en frisyr.

Hon berättar att hon fått nästa bara positiva reaktioner från bekanta och människor hon mött; någon tyckte att det var synd att hon inte har kvar sitt långa hår.

Själv är hon nöjd, om än lite ovan:

– Jag håller fortfarande på att lära känna håret, säger hon om sin nya koaffyr.

Nu återstår att se hur länge effekten av ett sådant här äventyr sitter i:

– Det är klart, det finns ju alltid en risk att man faller tillbaka i gamla mönster.

Skulle det ske har hon i alla fall fått verktyg, en ny karta, för att hitta spåret igen.

I Umeå fick hon för övrigt också se lite snö. Det har det varit ont om i Frenninge den här vintern.