Gick sin egen väg i livet
Som tidigare meddelats har Karl Preutz, Hässleholm, avlidit i en ålder av 84 år.
Natten mellan den 22 och 23 februari 2017 dog min farfar, Karl Gustav Hjalmar Preutz. En kraftkarl, en stolt slugger, en man med ett stort hjärta och med en karisma som kunde golva den mest svårflirtade sjuksköterska, har nu lämnat oss.
Men det finns minnen kvar, och alla historier, både många och burleska. För min farfar Calle var inte en farfar av den vanliga sorten, han var av den sällsynta sort som gick sin egen väg i livet. Valde annorlunda, tog ett kliv ut i ovanligheten och svävade fritt. I vår familj har han fått närmast stjärnstatus. För sådan var han: en självklar vinnare, en starkt lysande stjärna, en levande legend. Och kanske är det så att allting till syvende och sist ändå landar i det där med boxningen.
Det är oklart hur det hela började men det föll sig i alla fall så att farfar i sin ungdom gick med i Hässleholms boxningsklubb. Han blev duktig. Utvecklades till en snabb, smidig och explosiv boxare.
Året var 1951 när farfar 19 år gammal äntrade boxningsringen för en styv fight. Den gången lämnade han ringen som en vinnare med titeln ”Nybörjarmästare”. Så fortsatte det. 1951 blev han Svensk juniormästare. 1952 Sydsvensk mästare. 1952-1953 samt 1955 tog han hem SM-silver, lätt tungvikt om jag inte minns fel. I mina öron låter det förstås fint som snus. Men så var det det där som hände 1953 när farfar blev avstängd på ”livstid” av Sveriges boxningsförbund. Det sas att han använt sig av boxningskunskaperna privat, men beslutet upphävdes redan året efter. Och så var det inte mer med det!
En gång var jag på en begravning uppe i Boden. Vid minneshögtiden efter begravningen råkade det sig så att jag hamnade intill ett gäng gubbar som sedan urminnes tider hade varit engagerade medlemmar i en boxningsklubb där uppe i norr. Jag berättade då att min farfar varit aktiv boxare på 50-talet och att han tydligen varit rätt bra också. Och tänk, när jag nämnde hans namn, sken gubbarnas ansikten upp som solar. ”Calle! Honom känner vi väl. Hälsa honom så gott. Vilken boxare han var!”
Farfar var en överraskningarnas man. Han kunde bjuda flott på hotell Statt i Hässleholm – med champagne och hela konkarongen. Han kunde helt oförblommerat busvissla åt en snygg tjej på stan. Och trots att han i vanliga fall inte var känd för att vara någon direkt mästerkock, vet jag ingen som kunde göra så god söndagsstek som han.
Men nu finns det inte längre någon farfar Calle här. Han lämnade jorden sjuk och trött en mörk och kulen vinternatt. Och nu känns det så klart tomt och sorgesamt för oss som finns kvar här. Men det tröstar mig en smula att han har bra folk som tar emot honom där på andra sidan. Jag tänker mig att det blev ett fint återseende med brorsan – han med björnlabbarna. De största händer jag någonsin sett och ett är då säkert, de måste ha omfamnat varandra sådär farligt hjärtligt som de brukade, sådär som bara ett par kraftkarlar till bröder kan när de inte träffats på länge.
Tack farfar för allt! Inte minst för de ord du skickade med mig på min väg genom livet: ”Du är bäst, du är vackrast och ingen jävel får sätta sig på dig. Tänk så!”
Vila i frid!
